10 sätt att skapa inkludering i klassrummet

Vad är inkludering? Min vän som studerar på lärarhögskolan förklarade att hon och hennes studiekamrater hade kommit fram till att inkludering inte var något att eftersträva eftersom det är något som blir segregerande. Jag bad henne utveckla deras resonemang och de tyckte att om hela klassen får en sorts uppgift och en elev får en särskild uppgift så kommer den eleven att känna sig utpekad och inte alls inkluderad. Nej, instämde jag, det låter inte som en inkluderande situation, snarare handlar detta om integrering, ett begrepp som användes förr och som mer fokuserade på skillnader och särskilda åtgärder för vissa elever, separerade från arbetet med “de andra”. Särlösningar är inte samma sak som individualisering om individualiseringen bara sker för vissa elever eller elevgrupper. Tyvärr förväxlas fortfarande integrering med inkludering även på lärarutbildningarna.

1994 skrev Sverige bland många andra länder under Salamancadeklarationen som pläderar för alla barns rätt till utbildning och mot särlösningar för vissa elever. Begreppet inkludering fick ett internationellt genombrott genom Salamancadeklarationen som refererar till både Barnkonventionen och Deklarationen om mänskliga rättigheter. I nya skollagen och läroplanen är det ännu tydligare att inkludering är det förhållningssätt som eftersträvas, numera står det till och med uttryckt att skolan ska undvika särlösningar. Det finns ingen forskning som stöder till exempel mindre grupper utanför det reguljära klassrummet som ett effektivt sätt att ge stöd.

Inkludering är inte ett statiskt begrepp som låter sig definieras i exakta termer men jag dristar mig till att försöka. Så här definierar jag inkludering:Ett processuellt förhållningssätt där arbetet planeras med eleven i centrum för att undanröja hinder för lärande och deltagande. Orsaken till elevers svårigheter ska i första hand sökas i undervisningssituationen och inte hos eleven själv.

Här är 10 sätt att skapa inkludering i klassrumet enligt mitt sätt att tolka begreppet: 1. Ständig återkoppling och beröm för alla. 2. Respekt för funktionshinder och de svårigheter de innebär men fokus på styrkor och det som fungerar. 3. Ständigt återkommande studieteknik, särskilt inför en uppgift. 4. Diversifierade uppgifter för alla att välja mellan för att nå målen med en uppgift. 5. Formativ bedömning. 6. Positivt pedagogiskt ledarskap – se alla och låt ingen slinka iväg! 7. Struktur i lektionerna, instruktionerna, bedömningarna. 8. Återkommande samtal om personlig utveckling och socialt samspel. 9. Öppenhet och avdramatisering och normalisering. Alla har dåliga dagar, det är normalt att känna sig okoncentrerad ibland. 10. Planera aktiviter med tanke på allas förmåga att delta.

Igår var jag på IT-gymnasiet i Södertörn och föreläste. I den efterföljande diskussionen om bedömning i lärargrupperna var det en lärare som jag gärna citerar (tyvärr vet jag inte vad hon heter!): “Jag säger till eleverna att allt det de gör handlar om att fylla koppen med bra saker. Om man gör en dålig uppgift finns ändå alltid bra saker i koppen och den töms inte utan fylls bara på.”

Så bra sagt och ett utmärkt exempel på ett inkluderande förhållningssätt för att förstärka det som är bra.

I nästa blogg kommer jag att lista hur datorn kan användas för att inkludera!