Att sätta igång en aktivitet och minimera risk för restuppgifter

Jag fortsätter på temat restuppgifter och vill denna gång berätta och beskriva konkret hur en alldeles vanlig aktivitet i klassrummet kan göras om med små medel. När vi ska måla ett staket är grundarbetet viktigt för att det ska hållbart och likadant är det med lärande aktiviteter. De behöver grundas för att bli hållbara. I detta inlägg använder jag filmvisning som exempel men det kan översättas till alla aktiviteter som ska sättas igång i klassrummet.

Många är vi pedagoger som visar filmer för att kunna diskutera dem och använda dem. Alldeles för ofta trycker vi på playknappen och låter filmen ha sin gilla gång. Först efteråt talar vi om vad vi ska använda filmen till och hur man kunde ha tänkt under filmvisningen. Då har vi, oavsett hur intressant filmen är, hunnit tappa några elever redan under filmen. Några har vi förstås tappat redan innan play-tryckningen och en hel drös tappar vi när det är dags att använda filmen för att diskutera eller resonera eller kolla vad eleverna kommer ihåg från filmen.

Så här gjorde jag under en lektion i naturkunskap med min kollega som håller på med ett arbetsområde som sätter igång de flestas tankar: hur funkar hjärnan egentligen? Han utgår från ett material som heter Grymt Fett, utgivet av Astra Zeneca. Till filmerna finns en lärarhandledning men jag skulle vilja utöka den handledningen till att fundera över vad som händer innan man ens börjar titta på filmen. Självklart kan detta förlopp användas i andra sammanhang som till exempel textläsning eller redovisning också. Alla frågor skriver jag på tavlan. Det är en process att se orden växa fram på tavlan. Frågorna finns kvar och det finns en koppling till frågan på tavlan och processen runtomkring skrivandet på tavlan att haka upp i hjärnan.

För att få igång hjärnan måste någon form av nyfikenhet skapas. Att hitta på rubriker till blogginlägg är ett sådant arbete. Vad skulle kunna fånga läsarens uppmärksamhet? Fem steg till.. eller tio tips om…är exempel på sådant som sätter igång hjärnan. Det blir genast överskådligt och hjärnan behöver inte processa en massa onödiga frågor för att se om det är värt att läsa eller inte. En övergripande fråga eller två för att sätta igång hjärnan är alltså på sin plats även inför en spännande filmvisning:

Varför ska vi titta på filmer om hur tonårshjärnan fungerar? Vad skulle det kunna betyda för dig? (frågan är på metakognitiv nivå, det vill säga den ska skapa drivkraft hos eleven själv)

Vad tänker du på när du ser rubriken: tonårshjärnan och sedan Grymt fett? Hur hör de orden ihop egentligen? (frågan kopplas till vad som behövs för just denna uppgift, för processen i arbetet)

Eleverna fick svara på frågorna i par. Det är också en bra idé att låta dem skriva ner sina tankar på ett papper så att vi kan knyta ihop säcken efter filmvisningen. Jag kommer till det i slutet!

Innan vi sätter igång filmen behöver eleverna veta vad de ska ha den till. “Vad kommer på provet?” handlar ofta om detta. What’s in it for me? Verben i kunskapskraven är en bra källa till att få eleverna med på tåget så att de förstår syftet med uppgiften och vet varför vi gör det vi gör. I alla kurser och ämnen finns verbet “redogöra” med. I nästan alla finns verbet “resonera” med. Alltså berättade vi för klassen att filmerna ska användas för att redogöra för olika perspektiv när det gäller hjärnan och för att redogöra för hur hjärnan fungerar enligt filmerna. Därefter, när man vet att man kan tillräckligt, och det vet man om man kan redogöra för något, så ska vi resonera om vad som kommer fram i filmerna. Vem säger vad? Vad tycker du själv? Vad baserar du det på?

Kort sagt, vi hade en liten förhandslektion om orden redogöra och resonera och vad de betyder och innebär. Vad behöver man göra för att kunna redogöra? Komma ihåg allt utantill? Det är svårt att göra det, bättre att anteckna så gott det går. Alla antecknar och efteråt kommer alla att jämföra anteckningar med varandra så att ingen har glömt något. Hur gör man för att anteckna förresten? Ge bänkgrannen ditt bästa tips! Några saker tog vi på tavlan:

1. Anteckna bara ord, inte hela meningar om du inte skriver världsasnabbt.

2. Anteckna även det du inte förstår eftersom det är viktigt att ta reda på efteråt. Skriv vad du tror och ett frågetecken. Allt lärande bygger på att man ställer frågor!

3. Anteckna på papper eller dator. Om du är lättdistraherad av datorn, gör en mindmap på papper. Pröva dig fram till det som funkar (nej du har inte en medfödd oförmåga för anteckningar…)

Frågorna om hur man gör handlade om vad som behövs för att processen ska fungera, studieteknik för själva uppgiften. Det här är en eftersatt del i undervisningen trots att all forskning visar att metakognitiva och procesuella frågor är avgörande för ett inkluderande klassrum. Att sätta av lite tid för frågor och diskussioner om HUR:et, både för uppgiften och för hur man tänker kring uppgiften kan spara massor av tid! Tid som ofta behöver läggas på att sparka igång eleverna när de redan har misslyckats med att förstå eller genomföra uppgiften.

Dags att titta på filmen, men först en liten övergripande fråga igen:

Vad tror du att de kommer att ta upp i filmen? berätta för varandra i bikupor. Jämför era svar. Varför trodde du så medan du trodde så här?

Filmvisning. Nu var alla beredda på att ta reda på om det de trodde skulle tas upp verkligen tas upp. Vi minimerade risken för tupplur genom att alla visste att de skulle komma att använda filmen för redogörelse och resonemang, genom att skapa intresse och genom att skapa nyfikenhet i hjärnan om vad som faktiskt kommer att tas upp.

Som sista steg fick eleverna veta att de efter filmen skulle svara på dessa frågor:

Vad förvånade dig i filmen? Vad tar du med dig som är viktigt för dig från filmen?

När filmen var slut besvarades frågorna i bikupor (3 elever i varje kupa). De fick jämföra anteckningar och komma fram till följande:

1. Vad är viktigt att komma ihåg för att kunna redogöra för vad som sades om tonårshjärnan?

2. Vad skulle man kunna resonera om?

3. Hur funkade anteckningstekniken? Vad skulle du göra om om du gjorde det igen?

4. Vad är viktigt att ta med sig från filmens innehåll?

I ett delat dokument som projicerades på skärmen skrev alla elever in svar på frågorna ovan. På så sätt fick läraren en överblick över hur filmvisningen har gått, vad som kan behöva klargöras och vad som verkade intressera eleverna. Vilka styrkor och utvecklingsmöjligheter visar elevernas svar för att komma så långt som möjligt i resonemangen om tonårshjärnan nästa lektion? Vad behöver läraren tänka på för att nästa lektion blir så fokuserad som möjligt på just redogörelse och resonemang? Vad säger eleverna om hur nästa lektion kan bli effektiv?

För att knyta ihop säcken fick nu alla elever ta fram sina första tankar kring frågorna:

Varför ska vi titta på filmer om hur tonårshjärnan fungerar? Vad skulle det kunna betyda för dig?

Vad tänker du på när du ser rubriken: tonårshjärnan och sedan Grymt fett? Hur hör de orden ihop egentligen?

De uppmanades att skriva till “Så här tänkte jag förut. Nu tänker jag så här…” och sedan avsluta meningen som ytterligare exit ticket för läraren och för den egna processen.

Att trycka på play på en gång kan tyckas oskyldigt men i värsta fall är det en riskabel aktivitet om inte grundarbetet har lagts först. Grundarbetet kanske inte räddar alla från restuppgifter men bra många!

Sammanfattning: sätt aldrig på en film, dela aldrig ut en text utan att först gå igenom vad den ska användas till, hur den ska användas och varför. Planera för att använda återkopplingen från eleverna till nästa tillfälle. Så enkelt kan det vara att förebygga restuppgifter och tupplurar!

Vill du veta mer om varför frågor är så bra för välbefinnande och lärande? Min kollega Åsa jobbar också med frågor på processuell och metakognitiv nivå och jag rekommenderar hennes blogginlägg som beskriver varför hon gör så och hur hon gör det: Att ställa frågor-återkoppling och growth mindset.