Att vara annorlunda är normen på en inkluderande skola

Igår hade jag ett diskussionsseminarium om inkludering på vIKTig-mässan i Härryda kommun. Jag passar på att tacka mina diskussionsvänner för ett upplyftande och intressant pass tack vare era frågor och funderingar! Idag spinner jag vidare på de tankar som föddes i Härryda och kryddar med lite nya funderingar och idéer.

En sak som jag har grunnat på de senaste veckorna är varför det är så svårt att ha ångest? Självklart är det ingen som vill ha ångest men är det verkligen sunt att vi är så snabba med att fördöma den? I skolans värld tycks det mig som att vi flyttar runt ångesten till olika instanser i jakten på lösningen och det är inte säkert att det är varken effektivt eller konstruktivt. Ungefär så här kan det gå till:

Eleven har ångest och lägger den i föräldrarnas knä. Föräldrarna står inte ut med att se sin unge ha ångest utan lägger över den i handledarens knä. Handledaren känner krav på att lösa det hela och lägger över ångesten i elevhälsoteamets knä som i sin tur lägger det i lärarnas knän. Lärarnas vill inte ha ångesten utan lägger tillbaka det till elevhälsoteamet som lägger tillbaka till föräldrar eller BUP som slänger tillbaka den till skolan och så där håller vi på. Under tiden har ungen ångest hela tiden eftersom alla möjliggör att ångesten finns kvar och eftersom alla tydligt signalerar att ångest är dåligt får ungen ännu mer ångest.

Vad händer om vi istället går bakvägen och konstaterar att ångest är naturligt om du har en situation som känns ohanterlig. För många barn är ångest en del av att gå i skolan. Vår syn på vem normaleleven är gör att väldigt många barn känner sig onormala. Det är ingen som gör det med flit, alla vill väl men strukturen i skolan gör att många inte passar in. Det skapar ångest.

Vi försöker lösa det genom att ha specialpedagoger på skolan. Elevhälsoteamet fångar upp eleverna som inte passar in. Vi har datorer med program som ska hjälpa elever att passa in lite bättre. Specialpedagogen sitter med elever som inte passar in och försöker få dem att må lite bättre trots att de inte passar in. Specialpedagogen går ut i klassrummen och försöker se till att de som inte passar in fångas upp och kläms in igen. Om det inte går finns det specialskolor som tar hand om dem som inte passar in. Där passar de in eftersom de skolorna inte lägger så stor vikt vid att passa in, det är liksom legitimt att inte passa in.

Tillbaka till Härryda. Under diskussionsseminariet tittade vi på en video som beskriver arbetet på Bill Hendersons Inclusion School i Boston. Det är en skola där alla passar in. Här finns nyanlända och utvecklingsstörda, barn med funktionsnedsättningar och många språk och högpresterande barn. Föräldrar står i kö för att få in sina barn i skolan eftersom barnen når goda resultat. Jag har valt ut tre saker som jag tycker kännetecknar det goda arbetet där (utan att ha varit där, jag har sett filmer och pratat med andra som har varit där):

1. Att vara annorlunda är normen. Det är skolans uttalade attityd.

2. Lärare och specialpedaoger/speciallärare planerar alltid tillsammans.

3. Helklassundervisning fungerar inte.

Som specialpedagog är jag ute i klasser ibland men jag känner mig lite som femte hjulet, det är inte så tydligt vad jag ska göra egentligen. Jag ska ju inte vara assistent och jag ska inte auskultera och det jag ser där är ju bara konsekvenserna av något som redan har beslutats i planeringen. Och det är ju i planeringen det händer! Där togs ett beslut som någon gång någonstans får en konsekvens för någon. Mina elever i pedagogiskt ledarskap ska enligt kunskapskraven förutse hinder när de planerar en pedagogisk aktivitet. Räck upp handen alla lärare som varje gång ni planerar också förutser hinder och planerar så att uppgiften eller arbetsområdet ska funka för alla! Grattis om du sitter där med handen i vädret, jag misstänker att du är ganska ensam.

Tänk om vi jobbar stenhårt med fel saker, i fel ände? Tänk om specialpedagogen istället ska vara med i ämneslagen och ha uppgiften att förutse hinder i de planeringar som görs? Då finns ju en mening med att vara med på lektionen sedan, för att se om det fungerar eller om något ska göras annorlunda nästa planeringsomgång. Jag gissar att det är vanligare på grundskolan att man jobbar så men mindre vanligt på gymnasiet.

Jag skulle älska att vara med och planera, frågan är om lärarna skulle älska att ha spec-tanten med? Ett par av mina duktiga kollegor, Samira och Sven, bjöd in mig i deras planering vid ett tillfälle vilket var otroligt inkluderande, kul och intressant. Vi kunde ha ärliga diskussioner om upplägg och de klasser där uppgiften skulle sjösättas. Har vi gjort det en gång kan vi göra om det.

I nästa blogg kommer jag att berätta om varför helklassundervisning inte fungerar och vad man kan göra istället utan att halvera klasser och tillföra lärare! Däremot kommer jag inte att beskriva en lösning som passar alla…

#inkludering #pedagogiskplanering #elevhälsoteamet #Hendersoninclusionschool #specialpedagogensroll