Avlasta lärarna – men med vad?

Lärarnas riksförbund föreslår att skolan satsar på en ny grupp inom kollegiet som ska kallas lärarassistenter. (http://skolvarlden.se/artiklar/assistenter-kan-mildra-lararbristen). Detta skulle enligt förbundet kunna råda bot på bristen på legitimerade lärare. Jag försöker och försöker men kommer inte i tankarna fram till på vilket sätt detta skulle kunna vara en framåtsyftande insats.

Vi är många som jobbar hårt för att stötta skolor att gå från det kategoriska perspektivet till ett mer relationellt perspektiv. I det arbetet ingår att på allvar diskutera frågan “vad är undervisning?” Som jag ser det finns väldigt sällan någon samsyn utan många olika åsikter om vad undervisning egentligen innebär. Det vanligaste är ändå att undervisning uppfattas som något som läraren gör och som eleverna tar emot. Politiker, media, föräldrar har alla en föreställning om att undervisning är att läraren förmedlar kunskaper och elever tar emot dem och visar sedan upp att inlärning har skett.

Relationellt och kategoriskt perspektiv som grund för arbetet i skolan:

Vi vet att detta synsätt ställer till det. För lärare som frustrerat lägger mycket tid på att planera de perfekta lektionerna som sedan inte får avsedd effekt. För elever som frustrerat lägger mycket tid på att först lista ut vad som egentligen ska läras in och kanske tar beslut om att det inte är värt mödan. Frustrerade skolledare som uppgivet konstaterar att resultaten (återigen?) är för dåliga. Frustrerad elevhälsopersonal som inte gör annat än utreder elever för att hitta orsaker till varför de inte tar till sig undervisningen som det är tänkt. Frustrerade föräldrar som oroar sig för hur det ska gå för deras barn och undrar varför skolan inte gör något för att de ska klara sig bättre. Problemet är att en skola som förmedlar kunskaper och räknar med att eleverna själva listar ut hur de ska göra kommer att hamna i svåra situationer. Situationer som kräver att lärare ställer upp extra utanför lektionstid för att ta sig an enskilda elever, speciallärare och specialpedagoger måste också ta sig an enskilda elever utanför klassrummet och mentorer måste lägga mycket tid på att följa upp, jaga elever, ringa föräldrar och se till att det där som inte gjordes ska göras. På något mirakulöst sätt. Hjälper inte tjat kanske hårda ord hjälper. Hjälper inte hårda ord kanske BUP kan göra något? Hjälper inte BUP, ja vem ska då göra jobbet? Den nya gruppen lärarassistenter kanske?

Redan idag används lärarassistenter på många skolor men då för att assistera enskilda elever. Deras lärare, som har både pedagogisk utbildning och erfarenhet, har tillsammans med skolan beslutat att de inte kan möta elevens pedagogiska behov. Därför anställs en assistent som inte har samma pedagogiska utbildning och erfarenhet men som förväntas göra det pedagogiska arbetet bättre än den utbildade läraren. De elever som har störst behov av pedagogiska insatser får alltså sin utbildning genom de minst pedagogiskt utbildade och erfarna personerna på skolorna. Min fråga till LR är: ska lärarassistenterna i ännu större utsträckning “avlasta” lärarna med pedagogiska utmaningar på det sätt som sker idag?

Det relationella perspektivet innebär att pedagogisk kompetens är viktigare än ämneskunskaper. Det här upplevs som mycket provocerande för väldigt många lärare, särskilt om undervisning definieras som ämneskunskaper som förmedlas till elever vars jobb är att ta emot kunskaperna. Däremot är det inte oviktigt med ämneskunskaper. Det är svårt att bedöma elevers kunnande utan ämneskunskaper. Det är också svårt att bedöma formativt, det vill säga anpassa sin undervisning om man inte har ämneskunskaper som gör att man kan variera sin undervisning efter behov. Men det är inte viktigare än kompetens att relatera till och knyta an till eleverna och till personalen. En ämneskompetent person är inte alltid en bra lärare. Det vet alla som någon gång har varit elev eller student. De flesta lärare jag träffar upplever att det som tar mycket tid är att jaga elever, fånga upp elever, samtala med elever för att få dem att göra sin del av jobbet. Jag har inte träffat någon lärare som sagt att kopiering eller inköp av material är en betungande del. Det är det relationella arbetet som upplevs som tungt, inte sällan för att de som är mer kompetenta relationellt får ta sig an elever som inte har en bra relation till andra kollegor. Eller så upplever man att det är ett tungt arbete eftersom man inte riktigt vet hur man ska föra samtalet eller ens varför. Man ser det inte som en del av lärarjobbet. Min fråga är: ska den nya gruppen lärarassistenter ta hand om uppgifter av relationell karaktär så att lärare slipper/inte får chans utveckla den biten?

Vi är många inom elevhälsan som har jobbat och jobbar just som “avlastare”, det vill säga vi tar hand om de svåra samtalen, coachar elever, ringer föräldrar och lugnar, planerar med elever och tar reda på vad som gäller bland annat. Varje dag upplever vi att vårt jobb gör nytta men faller platt till marken varje gång eleven går tillbaka till en undervisning som inte stämmer överens med det vi har coachat om eller planerat för. Det är vattentäta skott mellan vad vi gör och säger och vad som faktiskt händer i klassrummet senare. Det är inte så konstigt, läraren har ju inte varit delaktig i samtalen eller mötena. Hur ska läraren förstå på djupet vad som behövs eller hur eleven upplever sin situation om den informationen förmedlas till läraren utan delaktighet? Precis som elever inte alltid tar emot det vi säger och uppmanar så tar inte alltid lärare emot det vi säger och uppmanar. Det är mänskligt. Det handlar om undervisning igen. Hur lär man sig egentligen? Jo, genom att uppleva och genom att vara delaktig i diskussioner där det händer och genom att ställa frågor och utmana varandra. Min fråga är: ska den nya gruppen lärarassistenter “avlasta” lärarna med detta så att de kan ägna sig åt att planera undervisning som eleverna sedan ska ta emot?

Läxläsning är en annan syssla som många tänker är något som andra kan göra, en del har hjälp hemma och en del har det i skolan. Det skulle kunna fungera men då tillkommer en syssla för lärarna, nämligen att förtydliga dessa läxor. Vad ska göras? När? Varför? Hur mycket? och så vidare. Alla som är föräldrar till skolbarn vet att det kan vara mycket svårt att hjälpa sina barn med läxor eftersom informationen inte alltid är heltäckande eller ens finns på samma ställe. Det är ofta lika svårt för oss som jobbar inom elevhälsan att få ett samlat grepp om detta utan lärarnas delaktighet. Min fråga är: blir det verkligen avlastning om det ska vara fler kockar i soppan?

Några övergripande frågor: vad är undervisning? Kan alla lärare uppdraget? Vad anses vara så jobbigt i uppdraget att det behövs avlastning? Hur påverkar ordet “avlastning” lärares tankar om sitt uppdrag? Varför behövs “avlastning”? Vad är det vi saknar och varför? 

Jag får bara frågor i huvudet efter att ha tagit del av förslaget och det är ju jättebra. Frågor är det som driver framåt och som gör att vi lär. Att bara konstatera svårigheter är summativt och riskerar att stanna upp utvecklingen.  

Nästa gång funderar jag vidare över möjliga sysslor som denna nya grupp skulle kunna göra förutsatt att det relationella perspektivet är på plats och skolans pedagoger på alla nivåer är förtrogna med uppdraget.

Läs också: elevhälsoarbete är allas ansvar

PS: jag vet, allt kan nyanseras! Men nu vill jag trycka på sådant som faktiskt ställer till det i vår grundsyn om det pedagogiska uppdraget. När ska vi börja följa skollag och läroplan? DS

#inkludering #elevhälsa #pedagogisktledarskap #kollegialtlärande #anpassningar