Brist på tid eller brist på förtrogenhet?

Min kollega psykologen sa under ett möte att han vill fundera vidare på hur vi kan instigera färdighetsträningen mer i personalgrupperna. Jag satte mig upp i stolen, det här är ju kärnan och den springande punkten för att få till utvecklingen på våra skolor som jag ser det. Sedan ett bra tag tillbaka har jag känt en stigande oro för att all kompetensutveckling bygger på förmedling av kunskaper. Det kanske behövdes ett tag, kunskaper som ställde föreställningar mot väggen och som fick igång de professionella diskussionerna.

Psykologkollegan ritade upp en trappa på tavlan och vi andra kunde bara instämma i hans funderingar. De flesta lärare vet en massa idag. De förstår hur de borde göra och de kan många teorier och mycket om den forskning som vi ganska lätt får tillgång till idag. Men de gör det inte alltid. Det är något som stoppar processen. Nu var vi väldigt generella i vår diskussion och självklart är det inte en sanning med stort S att inte lärare gör som de vill eller tänker att de vill. Men det är något med tiden. “Vi har inte tid att verkligen få till det!” är den vanligaste förklaringen till varför något inte förändras.

Andra steget i trappan, när man har blivit medveten och lärt sig allt det där nya, det handlar om att träna på det man lärt sig. Färdighetsträningen är central för att bli förtrogen med något – så förtrogen att det till slut är helt automatiserat och man inte kan beskriva vad man gör egentligen.

Jag funderar över om den upplevda bristen på tid egentligen handlar om att man inte är tillräckligt förtrogen med något. Vi är så vana vid quick fix att vi kanske omedvetet tänker att steget från ny kunskap till automatisering är självklart, bara vi har fått rätt modell eller rätt matris eller metod eller vad det nu är. Men sanningen är att det tar tid att automatisera ett kunnande. Även för lärare.

För att kunna hantera färdighetsträningen med alla de misslyckanden och den frustration det innebär behöver vi mycket återkoppling. Vi måste släppa tanken på den duktiga läraren som gör allt rätt och aldrig gör fel. Istället måste vi uttala att vi förväntar oss att det blir fel men vi förväntar oss också att felet rättas till och att det diskuteras och resoneras om både med elever och kollegor. Auskultationer får aldrig handla om att kolla om läraren gör det den ska. Jättebra om allt funkar perfekt men jag är skeptisk. Om allt är perfekt, har man verkligen tagit in allt då? Detta tankesätt måste också förstås förmedlas till elevernas vårdnadshavare. “Här på skolan uppmuntrar vi att man prövar så att man kan lära sig av sina misstag och missuppfattningar. Det gäller både elever och lärare. Vi tränar för att bli alltmer professionella”. En enskild lärare kan vara kompetent men professionell blir man bara tillsammans, skriver Anneli Frelin i Lyhörda lärare. 

Kollegial återkoppling bör alltid riktas mot styrkor. Det som är bra och funkar. Om något fungerar dåligt brukar det låta sig höras ändå. Om jag auskulterar och tränar mig att se det som är bra hos en kollega, då lär jag mig också goda exempel från ett annat perspektiv. Alla dessa goda exempel blir en språngbräda för att våga ännu mer färdighetsträning.

I SvD i fredags blev min fd kollega Johan intervjuad. Han tyckte inte att hade tid att göra ett bra jobb som lärare och har därför lämnat yrket. Jag har bara gott att säga om Johan men jag vill problematisera hans påstående. Om man har arbetat i tre år, kan man då räkna med att ha färdighetstränat så pass i detta komplexa yrke att man skulle kunna tänka sig att önskeläget är detsamma som det faktiska läget? Jag tror inte det. Jag tror att önskeläget aldrig riktigt infinner sig, men jag tror att vi kan blir alltmer förtrogna med vad som är ett ok önskeläge och vila i de beslut vi tar. Jag tror att vi måste vara ärliga med oss själva, med eleverna, med vårdnadshavare och säga att vi befinner oss i en ständig professionell utveckling, vi färdighetstränar för att bli alltmer förtrogna med det som ska göras, det som behöver göras och det som kan göras. Ju mer förtrogna vi blir med uppdraget desto mindre tid kommer vi att behöva ta till beslut. Alla dessa beslut som ska tas hela tiden och som kommer att påverka, även om vi inte fattar något beslut alls.

Jag önskar Johan och alla andra att få jobba i en skola där fokus är på färdighetsträningen istället för bokläsningen, föreläsningarna, bloggandet (ja, jag erkänner villigt att jag är en del av problemet). Fokus på färdighetsträning och systematisk återkoppling både från elever, till elever och till varandra. Ju mer vi återkopplar desto mer förtrogna blir vi när det gäller vad vi letar efter för att kunna beskriva kvalitet. Att återkoppla till andra utvecklar mig själv. 

Det fina med kråksången är att ju mer förtrogen jag är med vilka beslut jag ska ta för att få önskad effekt desto mer likvärdig kan jag vara. Jag letar efter kvalitet, inte efter att alla gör samma sak på samma tid. Om jag är förtrogen med vad jag letar efter för att kunna säkerställa vad eleverna kan så har jag möjlighet att vara flexibel och öppen med mina uppgifter. Omvänt, ju mer styrd jag känner mig av alla tankar på att göra rätt och lära mig alltmer utan att träna på det, desto snävare kommer jag att vara i mina upplägg för att få eleverna mot målen. Låt oss prata mer om vad vi tränar på i våra respektive funktioner på skolan!

Vad tränar du på? Jaha, vilken effekt hoppas du på för dig själv och dina elever? Dina kollegor? Vad märker du hittills? Jag märker att……! Jag vill verkligen uppmuntra dig att fortsätta med….eftersom…..! 

PS: Psykologkollegan med mycket färdighetsträning bakom sig heter Mattias Wretman. DS

#motivation #feedback #likvärdighet #lärandegropen #kollegahandledning #kollegialtlärande