Dags att visa eleverna vad jag sett – några tankar och exempel

Sista veckan är obönhörligen här. Det är dags att på riktigt utvärdera terminen och tala om för alla elever vad jag har sett och upplevt av deras lärande och deras produktion. Jag har verkligen velat undvika att bokföra summativa resultat i någon slags lista och har ställts inför utmaningen att ändå tydliggöra för eleverna vad jag faktiskt har sett. Att tydliggöra undervisningen har inte ställt till det, det är bara att ständigt återkoppla kring syftet med lektionen eller uppgiften och att bjuda in till samtal om det vi gör och varför. Svårare att hinna med är återkopplingen till varje enskild elev. Särskilt om de är vana vid att få se en lista på bokförda resultat och i mina kurser plötsligt ställs inför att inte ha någon sådan att hålla sig i. Istället har de fått mina kommentarer både muntligt och skriftligt i loggar och texter samt så ofta det går under och efter lektionerna. Ett sätt att återkoppla som en summering efter terminen är att ställa samman vad vi har gjort och hur vi har jobbat med det samt omdöme om hur jag har sett lärandet. (se exempel nedan)

Att undervisa med formativ bedömning som förhållningssätt är att ständigt koppla det som görs till både förmågor och kunskapskrav. Den summativa bedömningen kommer när det är dags att summera allt detta. Det summativa är lätt att få till och att visa eleven. Det svåra tycker jag är att visa hur det summativa hänger ihop med det formativa arbete som pågått kontinuerligt och som inte nödvändigtvis har ett språk där betygsstegen är ständigt närvarande. Det skulle göra undervisningen torftig och ytlig om det var betygen som hela tiden var referensmåttstock. Ickedestomindre är det, för mig i alla fall, en utmaning att tydliggöra kopplingen mellan det vi har pratat om och strävat efter och betygsstegen. “Var ligger jag” vill eleven veta trots att det som är intressant är “vad har jag lärt mig?”.

Ett problem som jag brottas med är att matriserna i exemplen nedan lätt får karaktären av uppnådda mål. Jag har försökt kringgå det med att skriva att det jag har sett har varit på “G-nivå”. Frågan är om eleverna kommer att köpa det. Så snart det finns ett betygssteg är ju risken stor att det uppfattas som ett faktiskt uppnått betyg. Och kanske är det så att det jag markerat faktiskt är uppnått men det ska ju inte tolkas som att det är klappat och klart. Däri finns ett dilemma tror jag, ett behov av att kvantifiera något som är kvalitativt. 

Nu prövar jag detta och ser hur det går. Frågan är alltså; förstår eleven att visade kunskaper är på en viss nivå men ingalunda avklarade och avbockade med detta? Vidare, förstår eleven med detta vad som kan utvecklas? (HUR kan jag inte visa i en matris, det måste ske kontinuerligt i en kollaboration). 

Nästa steg i att pröva att tydliggöra vad jag ser hos eleverna är att hitta på ett smart sätt att koppla ihop “the big five” med kunskapskraven för respektive ämne. Det finns smarta matriser för självskattning där elever skattar sina förmågor enligt “the big five” men jag vill ha en tydligare koppling till kunskapskraven. Förhoppningsvis kan de små grå få lite förnyad energi för att fundera vidare på detta efter julklappar och julgodis. Tills dess delar jag gärna med mig av det senaste experimentet:

Diagnos och prognos i pedagogiskt ledarskap (autentiskt anonymt exempel)

Diagnos och prognos i engelska C (autentiskt anonymt exempel) 

#förmågor #Formativbedömningsomförhållningssättochipraktiken #matriser #summativbedömning