De farliga ärendegångarna
- Helena Wallberg
- 26 aug. 2019
- 7 min läsning
Många skolor har ärendegångar för elever som inte når målen. Dessa ärendegångar är ofta grundade tanken om att olika personer ansvarar för olika delar i elevens lärande. De är också ofta uttryckta utifrån tanken om att det finns en progression i insatserna för eleven men att lättare insatser måste prövas först innan mer omfattande stödinsatser får sättas in.
I detta inlägg vill jag resonera om varför detta är farligt för elevens rätt till kunskap och varför det blir ohållbart för både lärare, mentorer och elevhälsan samt rektor. ja alla som jobbar på en skola. Den specialpedagogiska kompetensens möjligheter att använda sin kompetens blir i ärendegångarna ofta bortdribblad. Elevhälsans möjligheter att arbeta förebyggande omintetgörs av dessa ärendegångar som av någon anledning ändå finns på väldigt många skolor.
En vanlig ärendegång uttrycks så här (intentionen är förstås att tydliggöra olika personers ansvar i “elevärendet”):
Läraren uppmärksammar och försöker med olika anpassningar att hantera elevens svårigheter att nå målen. Ibland finns också en lista med extra anpassningar att tillgå för att pröva sig fram på egen hand.
Läraren konsulterar arbetslaget för att få ytterligare tips och råd om hur elevens oförmåga ska hanteras. Mentor meddelas.
Läraren konsulterar elevhälsan för att få ännu mer specialiserad hjälp av anpassa sin undervisning. Vid dessa konsultationer ska lärare redogöra för vad läraren har gjort hittills. De kallas ibland konsultativt EHT eller Öppen mottagning, Läraren meddelar mentor vad som bestämts.
Läraren och mentor formulerar ett elevärende till EHT. I detta redogörs för vilka anpassningar som har gjorts, eventuellt också elevens syn på sin skolsituation.
Mentor anmäler till rektor om behov av särskilt stöd. Mentor, rektor och EHT gör en bedömning av elevens behov av särskilt stöd.
Rektor tar beslut om särskilt stöd eller inte.
Åtgärdsprogram skrivs av mentor eller specialpedagog.
Jättetydligt kan tyckas. Men felaktigt utifrån styrdokumenten, forskning och specialpedagogisk kunskap. Jag tar det i ordning igen och resonerar om varje del:
Läraren uppmärksammar och försöker med olika anpassningar att hantera elevens svårigheter att nå målen. Ibland finns också en lista med extra anpassningar att tillgå för att pröva sig fram på egen hand.
Om en elev riskerar att inte nå målen ska elevens hela skolsituation tas i beaktande. Redan nu bör lärare tillsammans med arbetslag och elevhälsa, i synnerhet den specialpedagogiska kompetensen, reda ut vilka sorts arbetsuppgifter det handlar om, vilka delar i kunskapskraven det handlar om och hur eleven får arbeta, hur gruppen fungerar och vilka didaktiska övervägande läraren har gjort. Vad ska eleven utveckla enligt ämnets syfte? Hur har eleven fått utveckla det? Hur har läraren och arbetslaget tolkat kursplanen? Hur är det sociala klimatet? Vad behöver utvecklas utifrån kunskapsmålen och hur kan det göras? Vilka läromedel används och varför?
Läraren konsulterar arbetslaget för att få ytterligare tips och råd om hur elevens oförmåga (sic) ska hanteras. Mentor meddelas.
Om en elev trots extra anpassningar (alltså individuella stödinsatser riktade just mot den eleven) fortfarande inte utvecklas i riktning mot kunskapskrav eller kunskapsmål ska enligt skollagen behov av särskilt stöd utredas. Det finns ingen anledning att vänta med detta. Däremot finns anledning att klargöra att en anmälan om behov av särskilt stöd inte innebär att det blir särskilt stöd. Ett utredningsarbete är ett utmärkt tillfälle till kollegialt samarbete. Fortfarande står inget i ärendegången om att undersöka elevens skolsituation, något som styrdokumenten (särskilt allmänna råd om arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd) stipulerar.
Läraren konsulterar elevhälsan för att få ännu mer specialiserad hjälp för att anpassa sin undervisning. Vid dessa konsultationer ska lärare redogöra för vad läraren har gjort hittills. De kallas ibland konsultativt EHT eller Öppen mottagning, Läraren meddelar mentor vad som bestämts.
Att elevhälsan ska konsulteras som något slags expertpanel som dels ska bedöma om läraren har gjort rätt, dels ska bedöma vad läraren inte har gjort är befängt. Då har man verkligen gått ifrån styrdokumentens krav på att i ett tidigt skede se till att lärare och elevhälsan samarbetar förebyggande och hälsofrämjande. Risken är stor att fokus blir på läraren och undervisningen och inte på elevens hela skolsituation. De exempel jag själv varit med om visar dessutom att det oftast inte finns en metod eller en struktur för dessa samtal. Jag skulle själv som lärare dra mig för att komma till sådana möten. Mentor är med vid sidan om hela vägen men involveras inte förrän det är kris. Då förväntas mentor ta över. Kul jobb. Sen förväntas elevhälsan ta över om mentor inte heller lyckas ändra på eleven. Ännu roligare jobb.
Läraren och mentor formulerar ett elevärende till EHT. I detta redogörs för vilka anpassningar som har gjorts, ibland ska också elevens syn på det hela finnas med i redogörelsen.
Varför används ordet “elevärende? Vems ärende är det egentligen? Varför ska elevhälsan ta emot ett sådant, särskilt om elevhälsan inte har varit involverad tidigare? Varför ska extra anpassningar redogöras för, är det inte bättre att isåfall redogöra för hur de extra anpassningarna följts upp och vad som hände under arbetet med de extra anpassningarna? Men ännu hellre ska detta förstås redan vara känt i arbetslaget där elevhälsan ingår. För mig blir det väldigt skevt att skapa dokument kring en elev istället för att arbeta tillsammans kring eleven kontinuerligt, i synnerhet om det är så att man behöver förstå eleven bättre. Ordet “elevärende” avpersonifierar eleven och skapar ett problem. Det är illa.
5-6. Mentor anmäler till rektor om behov av särskilt stöd. Mentor, rektor och EHT gör en bedömning av elevens behov av särskilt stöd. Rektor tar beslut om särskilt stöd eller inte. Åtgärdsprogram skrivs av mentor eller specialpedagog.
Varför mentor ska anmäla till rektor går mig förbi. Om läraren är orolig måste ju läraren vara den som anmäler oro. Annars flyttas ju “ärendet” längre och längre bort från läraren som samtidigt är den som ska ge särskilt stöd (se läroplanens andra kapitel). Hur åtgärdsprogrammet ska genomföras brukar faktiskt inte framgå i ärendegångarna. Det är vanligt att specialpedagoger skriver åtgärdsprogram. Ibland gör specialpedagogen hela utredningen också. Frågan är hur en utredning kan bli heltäckande om den skrivs av en person som inte arbetar med eleven dagligen och kan förstå eleven i olika situationer? Eftersom läraren är den som ska använda åtgärdsprogrammet är det lämpligt att läraren också är med och utformar det. Hur åtgärdsprogrammet utformas beror på utredningen. Det är där jobbet görs för att förstå elevens behov. Om den inte görs i samråd med elevhälsan (som lagen säger) utan kanske av elevhälsan själv är risken stor att elevens behov inte förstås kopplat till det pedagogiska sammanhanget – kursplanen och de didaktiska frågorna. Det är dessutom risk att den görs med fokus på elevens alla problem istället för att lyfta blicken och se över hela skolsituationen. Varför inte kartlägga elevens dagar? Då får man information om vad som händer i olika situationer och kan se samband. Att bara gräva i vad som är fel på eleven är ett svek och kan knappast kallas ett pedagogiskt arbete.
Hur ska man göra istället? Det beror ju på vilken skola man är på, hur långt man har kommit med att utforma verksamheten efter de elever som finns där. Det beror också på den grundläggande kulturen, är den salutogen eller är den mer problemlösande?
Vad tänker man att elevhälsan ska användas till? Om kulturen på skolan är att elevhälsan ska vara en stödfunktion vid utmaningar så är det svårt att vända skutan på en gång. Då är förväntningarna på elevhälsan att den ska vara en expertpanel som ska komma med de goda lösningarna (problemlösningarna) när de efterfrågas, alltså när det enligt någon är dags för åtgärder, gärna genomförda av någon annan.
Jag tror att man behöver klargöra att elevhälsan inte är en instans som ska hantera elever som inte når målen. Elevhälsan är en skolutvecklingsgrupp som ska stärka skolans tillgänglighetsarbete. När det är dags att utreda elevens behov av särskilt stöd ska “samråd ske” med elevhälsan (om det inte är uppenbart obehövligt – 3 kap 7§). Vad innebär samråd? Läraren har ansvar för elevens utveckling mot målen, den kan inte överlämnas till en annan part. Däremot ska läraren förstås få stöd för att tillsammans kunna förstå eleven och genomföra förändringar så att elevens skolsituation förbättras.
Om man vill förflytta sig mot den salutogena kulturen och sluta lösa problem i snabb takt för att istället utveckla tillgängligheten på riktigt, då kan man börja i en alternativ ärendegång som är mer utformad utifrån de allmänna råden. I denna alternativa “ärendegång” är ordet ärende borttaget till förmån för fokus på tillänglighet. Tillgänglighetsarbetet tar aldrig paus. Det pågår konstant i olika områden. Individuella stödinsatser är ett sådant område. Rubriken kan därför vara:
Tillgänglighetsarbetets olika faser vid uppmärksammad risk för ej godkända betyg eller andra svårigheter i skolsituationen:
Grundförutsättning: Lärare utformar undervisningen utifrån den grupp som undervisas. Elevhälsan bistår med förståelse för elevers behov och förutsättningar.
Lärare uppmärksammar att en elev riskerar att inte utvecklas i riktning mot kunskapskrav eller kunskapsmål. Läraren, med stöd av arbetslag och elevhälsan (framförallt specialpedagogisk kompetens), kartlägger elevens skolsituation i syfte att hitta situationer, arbetssätt, tider mm som kan behöva individanpassas. Antingen framkommer att riskfaktorerna kan avhjälpas med förändringar i den fysiska, sociala eller pedagogiska lärmiljön eller så framkommer att det faktiskt behövs en individuellt riktad stödinsats. Läraren sätter då skyndsamt in extra anpassningar och följer upp dessa med hjälp av arbetslaget där elevhälsan ingår. Fokus är på utveckling mot kunskapskrav och/eller kunskapsmål.
Lärare, arbetslag och elevhälsan uppmärksammar att de extra anpassningarna inte stödjer elevens utveckling i riktning mot kunskapskrav och/eller kunskapsmål. Läraren i samråd med arbetslag inklusive elevhälsan analyserar på nytt vad som hämmar och vad som kan stärka elevens utveckling. Nya extra anpassningar sätts in eller de gamla intensifieras.
Lärare, arbetslag och elevhälsan uppmärksammar att de extra anpassningarna ändå inte stödjer elevens utveckling i riktning mot kunskapskrav och /eller kunskapsmål. Läraren anmäler till rektor att behov av särskilt stöd behöver utredas. (Man kan gå direkt hit om det finns skäl att tro att extra anpassningar inte kommer att räcka).
Lärare i samråd med elevhälsan utreder elevens behov av särskilt stöd. Kartläggning av elevens hela skolsituation med fokus på styrkor och svårigheter på individ-, grupp-, skolnivå. Informationen som framkommer vid kartläggningen analyseras gemensamt för att komma fram till en pedagogisk bedömning: vad skapar bättre förutsättningar för elevens utveckling mot kunskapskrav och/eller kunskapsmål? De fysiska, sociala och pedagogiska lärmiljöerna undersöks och förändras utifrån elevens behov för ökat lärande. Alla inblandade är noga med att se till att behov inte blandas ihop med lösning. En lösning möter behovet.
Antingen skrivs ett åtgärdsprogram av lärare i samråd med elevhälsan eller så går lärare, arbetslag och elevhälsa tillbaka till steg 1 och 2. Om åtgärdsprogram skrivs ska det användas i utformningen av undervisningen, både i skolan och på fritidshemmet.
Åtgärdsprogrammet följs upp av lärare i samråd med elevhälsan och rektor. Syftet är att se till elevens rätt till individuellt stöd efterlevs. Syftet är också att se vilka kunskaper som genereras i arbetet för att bli en del av ett förebyggande arbete i framtiden på både kort sikt och lång sikt.
Alla reflekterar i syfte att utveckla tillgänglighetsarbetet: Vad har vi lärt oss av elevens behov och förutsättningar kopplat till hur vi utformar lärmiljöerna (de fysiska, sociala och pedagogiska)? Hur inkorporerar vi denna kunskap i steg 1 för eleven i fråga och för framtida elever?
Att utreda behov av individuella stödinsatser är ett väldigt bra sätt att få snurr på samsyn, samstämmighet, förståelse för uppdraget och för tillgänglighetsarbetet i stort. En önskan inför detta läsår – låt inte ärendegångar hämma det viktiga gemensamma utredningsarbetet. Låt det istället bli en del av det systematiska arbetet med att undersöka undervisningens och lärmiljöernas effekt på elevernas utveckling och lärande.
Kartläggningsarbete för analys av påverkansfaktorer i elevens hela skolsituation:
コメント