EHT-möten är ett hinder för det främjande och förebyggande arbetet. Använd EHM istället!
- Helena Wallberg
- 30 juli 2017
- 5 min läsning
Jag kunde inte slå ifrån mig tankarna på att något inte stämde med våra EHT-möten men jag landade inte i någon lösning på de problem jag uppfattade. Som specialpedagog var jag en del av elevhälsoteamet och även om vi jobbade progressivt på min skola och vände och bände på alla tankar så var det något som satt fast. Vi visste precis i elevhälsan vad vi ville göra för att jobba mer främjande och förebyggande. Vi förde statistik kring “elevärenden” för att få syn på vanliga behov, vi införde drop-in med samtal och handledning för att bättre bygga broar mellan elevhälsans professioner och undervisande lärare, vi fortbildade och fanns ute i lärmiljöerna. Trots alla våra initiativ fanns tankar hos de undervisande lärarna om att vi i elevhälsan inte jobbade “som en elevhälsa ska jobba”.
Nu kan man ju med fog invända att de som inte är utbildade inom de professioner som elevhälsan omfattar inte heller har full koll på “vad elevhälsan ska göra”. Men ändå, något skaver på många håll när det gäller samarbetet mellan elevhälsans professioner och undervisande lärare samt annan viktig personal på våra skolor.
Varför, frågade jag mig och mitt team, sitter vi här och har egna möten? Och varför sitter lärarna där och har egna möten? Inte sällan blir dessutom resultatet av lärarnas möten att elevhälsan kopplas in i efterhand. Utan att elevhälsan har fått hela bilden klar för sig och utan att analysen görs i samråd utifrån ett tvärprofessionellt perspektiv.
Jag minns att jag ringde till Anna Bengtsson, specialpedagog vid Bergsjöskolan i Göteborg, som i ett blogginlägg berättade om vikten av att ha en fast agenda vid elevhälsomötena för att inte fastna i ältande och patogena synsätt. Mycket intressant! Vi försökte införa en variant av agendan vid dropin och visst blev det lite bättre men den ursprungliga frågan om vad vi egentligen gör på våra egna exklusiva möten kom vi inte åt. Det fanns en stor rädsla att släppa taget om de egna mötena, tänk om vi missar elever? Listan på individer som av olika anledningar ansågs behöva insatser fanns ju där ändå…
Vad jag önskar att jag hade haft boken EHM-elevhälsomötet till hands då!
Denna bok som skrivits av just Anna Bengtsson och hennes specialpedagogkollega Ida Necovski samt rektor Maria Kempe Olsson på Bergsjöskolan beskriver den modell de tagit fram för att ersätta elevhälsans egna möten.
Som specialpedagog är det en fröjd att läsa boken eftersom den bygger på handledning som metod och struktur. Alla vi som har prövat på handledning vet att det är ett hållbart sätt att få till utveckling av tankar, samsyn, kompetens och styrka.
Det här är en bok som konkret och tydligt och på ett lättfattligt och pedagogiskt sätt visar hur ett möte går till när det är inriktat på att samtidigt främja, förebygga och ibland åtgärda. Ett EHM-möte har deltagare från flera professioner, dels elevhälsans olika kompetenser och undervisande pedagoger liksom assistenter, skolkökspersonal med flera viktiga funktioner på skolan. Man skulle kunna sammanfatta EHM med följande checklista:
Salutogent
Handledande
Visualiserande
Tvärprofessionell samverkan
Gemensam analys och problemlösning
Fokus på elevens kunskapsutveckling
Pedagogiska perspektiv utifrån andra perspektiv, tex psykologiska
Tydliga roller och ramar
Uppföljande
Traditionella EHT-möten utgår från att det sker i ett klassrum är lärarens angelägenhet snarare än skolans. Då blir det förstås naturligt att tänka att den enskilde läraren har egna samtal med EHT eller den i EHT som läraren anser är rätt kompetens för det problem som läraren har diagnosticerat (tyvärr har det på många håll blivit kutym att kräva att lärare ska klara detta på egen hand). Då ligger det nära till hands att också EHT arbetar på egen hand med enskilda lärare eller elever snarare än med alla. Den verkliga utmaningen är att kunna se att arbetet kring EHT inte bör handla om hur möten ska se ut och organiseras utan VARFÖR man ska ha dem!
Den som sitter fast i listor med elevärenden och en tro på att lärare kan diagnosticera och remittera vidare elever får svårt att implementera EHM-modellen. Kanske tänker man att vissa möten kan ha karaktär av EHM och andra kan vara mer traditionella så att elevhälsan kan få egna tider att diskutera skolans arbete. Jag tror inte att det går. Det går inte att vara lite gravid. Det går inte heller att vara lite salutogen, lite relationell och lite kategorisk. De som försöker implementera denna EHM-modell inom ramen för en mer traditionellt upplagd mötesstruktur med elevhälsan på ett håll och lärare i arbetslag på ett annat kommer att fortsätta att ställa sig frågan: Hur får det främjande och förebyggande arbetet mer plats?
Alla de kloka rektorer som redan har börjat organisera så att alla som jobbar med elever i skolan möts får i EHM-boken en väldigt användbar struktur att pröva. Det är inte krångligt men kan ta lite tid att behärska, men vi är ju i utbildnings- och utvecklingsbranschen!
Dokumentation är ett rött skynke för många i skolan. Kanske för att man dokumenterar på ett juridiskt sätt snarare än ett pedagogiskt. I EHM dokumenterar man med tankekartor och det blir oerhört tydligt hur fruktbart det är för förståelse, gemensamt ansvar och kopplingen mellan svårighet och lösning.
Jag vill särskilt slå ett slag för EHM-modellens struktur för uppföljning. Inte heller detta är rocket science men ack så svårt att få till i verkligheten. Att utse en “spindel” som inför nästa möte samlar information om hur arbetet fortgår kan tyckas för enkelt för att vara viktigt att lyfta men jag vet hur svårt det är att verkligen få till den uppföljande delen när alla splittras efter ett möte och fortsätter arbetet på egen hand. Särskilt om gemensamma möten lyser med sin frånvaro.
EHM 2.0 skulle kunna trycka ännu mer på bedömning och betygssättning. Det är trots allt i oron för att en elev inte når målen som tankar om insatser väcks men boken tar inte upp detta område och ger inga exempel som handlar om betyg. Jag undrar också hur modellen skulle kunna implementeras i gymnasieskolan. Jag gissar att det kan vara svårt att få en helhetssyn på samma sätt. Men om man utgår från skolans olika program kan man nog samlas för samsyn och gemensamt analysarbete även inom gymnasiet.
Två stjärnor och en önskan till boken EHM-elevhälsomötet:
Den tydliga strukturen i mötena och alla praktiska och konkreta exempel tagna ur vardagen. Här finns till exempel tydliga exempel på vad specialpedagogen eller kuratorn kan göra i ett gemensamt arbete. Alla kan känna igen sig! En önskan är att det skulle vara ännu tydligare att EHM faktiskt ersätter EHT:s egna möten och exempel på hur mötena får plats i organisationen. Samtidigt förstår jag att det kan vara klurigt att beskriva det eftersom varje skola måste utgå från sin vardag.
Jag hoppas att inte bara elevhälsopersonal läser denna bok, den vänder sig till alla som jobbar i skolan. Vi har ett gemensamt ansvar för elevhälsoarbetet och EHM visar hur det praktiskt kan se ut.
Avslutningsvis önskar jag att skolor river sönder sina remissblanketter för att skicka elever “i behov av insatser” till elevhälsan. Det sätter stora käppar i hjulet för det främjande och förebyggande arbetet och leder till missuppfattningar om vad elevhälsan är till för. Sluta också att ha exklusiva EHT-möten med bara elevhälsans professioner. Vågar du?
Comentários