Elevassistent är inte en specialpedagogisk åtgärd

En studie från Linköpings universitet visar att elever som har tillgång till elevassistent lär sig mindre *. Jag tänker mig att den som jobbar som elevassistent vill göra ett bra jobb och ser sig som viktig för den elev som bedömts behöva en assistent vid sin sida. Det är ju inte elevassistenten som gjort bedömningen att hen behövs för en elev. 

Det är bedömningen vi måste tala om. Hur kommer det sig att det är så vanlig bedömning att det i svensk skola idag finns fler elevassistenter än fritidspedagoger? Jag har också jobbat med skolor där hälften av de anställda är elevassistenter. Det är en populär åtgärd som efterfrågas både av lärare och föräldrar.

Vad säger då studien? Det är en metastudie över både svensk och internationell forskning om elevassistenters uppdrag och påverkan på de elever som bedöms klara skolan bättre med hjälp av en assistent.

Elever som får stöd av en elevassistent lär sig mindre än en elev som inte får stöd av en elevassistent. Det är sammanfattningen. Men varför är det så? Det är ju ingen som vill det.

Tyvärr står det i Skolverkets allmänna råd om arbetet med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram att en elevassistent är ett exempel på särskilt stöd. Författarna till studien tar också upp det olämpliga i att ange detta särskilt mot bakgrund av det svaga forskningsunderlag som finns för att det skulle ge goda effekter. Jag utgår från att Skolverket tar bort det i revideringen av råden.

Låt mig tala klarspråk: en elev-assistent kan aldrig ses som en specialpedagogisk insats. Enligt Skolverket förväntas specialpedagogiken bidra till att reducera exkluderingsprocesserna. (https://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning-och-utvarderingar/forskning/specialpedagogik)

En elevassisten ökar exkluderingsprocesserna vilket gör att man ska vara försiktig med att tala om det som en specialpedagogisk insats. Det är en insats kort och gott och frågan är vad insatsen ska leda till och varför men bedömer att den är nödvändig.

Studien har uppmärksammat att elevassistenter generellt har något av dessa uppdrag:

1. Undervisning för elever i behov av särskilt stöd.

2. Experter på elever i behov av särskilt stöd.

3. Stödfunktion till lärare.

4. Upprätthållare av elevs uppmärksamhet, ett “jag-stöd”.

Jag går nu igenom varje uppdrag och redogör för vad studien säger och för mina erfarenheter och tankar om elevassistentens påverkan.

Uppdrag 1: Undervisning för elever i behov av särskilt stöd

Undervisningen är skolans verktyg för måluppfyllelse. Om skolan signalerar att undervisningen är lärarens och inte skolans verktyg för att möta sina elever, då blir det svårt. Då är det lättare att uppmärksamma att en elev inte klarar av undervisningen och lärmiljön, det så kallade kategoriska perspektivet. Då blir också bedömningen oftare att eleven behöver en assistent för att klara den undervisning som ges.

“…den vanligaste uppfattningen om elevassistentens roll är att hen ska utföra den undervisning som läraren beslutar om och ger instruktioner för”.

Jag har suttit på otaliga lektioner där eleverna uthålligt har genomfört tråkiga uppgifter som någon elev inte förmår motivera sig för. Då är elevassistenten där och med olika medel tvingar eleven att ändå genomföra uppgiften eller så går de ut och ser till att eleven gör klart utanför klassrummet. Så att inte de andra störs.

Elevassistenter anpassar uppgifter och ger instruktioner till sin elev enligt studien. Det skapar en beroendeställning där både lärare och elev behöver en närvarande assistent för att den undervisning som läraren har beslutat ska kunna genomföras även med denna elev. En exkluderingsprocess cementeras. Fokus är att bli klar med uppgiften. Ett görande snarare än ett lärande. När tiden är knapp finns stora risker att elevassistenten “ser till” att uppgiften blir klar även om eleven ännu inte har utvecklat sin förståelse. Assistenten riskerar också att förklara på fel sätt eller ge fel svar eftersom hen inte är lärare och inte har planerat lärandet.

“…elever som har tillgång till mycket stöd av en elevassistent lär sig mindre än andra elever”.

Studien visar också det vi har vetat länge, att lärare som har tillgång till elevassistenter inte utvecklar sin undervisning i den utsträckning som skulle behövas och är möjlig.

Uppdrag 2: Experter på elever i behov av särskilt stöd – elevens beskyddare

Elevassistenten som får rollen som expert på en funktionsnedsättning verkar ofta som en “skyddande sköld” mellan lärare och elev och mellan eleven och klasskamrater. Kunskapen om dessa diagnoser tycks cementera en syn på dessa elever som sådana som inte kan vara i ett klassrum. Elevassistenter intar ofta en sådan negativ syn på elevens förmåga att vistas i en gemenskap vilket bidrar ytterligare till de exkluderingsprocesser som specialpedagogiken förväntas reducera.

Jag har ibland blivit inblandad i fall där elevassistenten intar en hållning som inte fungerar för eleven men där assistenten driver sin egen organisation med till exempel hård uppfostran vid sidan om så att det inte blir ett samspel mellan alla parter för elevens bästa. Det är förstås en organisations- och ledningsfråga men den måste tas upp. Även om det är ovanligt så finns det. Lika illa vem som än bemöter elever illa men när en elevassistent inte är inkluderad i arbetet kring eleven kan det gå långt innan det uppmärksammas att metoder, återkoppling eller annat faktiskt motverkar elevens förutsättningar.

Uppdrag 3: Stödfunktion till lärare

När lärare ansvarar för att göra elevassistenten delaktig i planering och genomförande och utvärdering av undervisningen kan assistenten bidra till att ordningen blir bättre enligt studien. När assistenten fungerar som stödfunktion till läraren måste expertrollen släppas och läraren blir en slags chef över assistenten samtidigt som de kompletterar varandra. Jag tänker mig att en assistent kan bidra till en differentierad undervisning där läraren kan ägna sig åt elever som behöver mer tid eller pedagogiska insatser medan assistenten gör enklare insatser som att uppmärksamma frågor, samtala om något, spela spel eller annat med elever som inte behöver samma stöd.

Elevassistenters viktigaste uppdrag är att avveckla sig själva. En assistent som fungerar som stödfunktion för undervisningen kan också lättare stödja elevers utveckling mot allts större självständighet. Det är undervisningen som är verktyget, läraren utformar undervisningen och assistenten är med utifrån tanken om att eleven ska utvecklas.

Detta kräver förstås mer tid och energi för både lärare och assistent att kommunicera och samspela både före under och efter lektioner.

Jag har varit med om att elevassistenter har tagit detta uppdrag på allvar och går runt och hyschar och petar på elever som de uppfattar är på gång att störa. Studieron har brutits av allt hyschande och många elever har tappat fokus. På andra håll har jag sett att elevassistenter kommer och går i klassrummen. De tänker att de är inkluderade i undervisningen på lite olika sätt men deras ständiga in- och utgång i undervisningen stör och skapar bristande studiero.

Uppdrag 4: Upprätthållare av uppmärksamhet (stöd-jag)

Jag-stöd, hjälp-jag, stöd-jag. Finns det något mer nedvärderande ord att använda för elever som kämpar med att rikta sin uppmärksamhet? “Du är ingen om du inte har någon annan som sitter bredvid och hjälper dig att vara ett jag”. Som språkvetare är jag mån om orden vi uttrycker. Vi visar med ord vilken människosyn vi har och stöd-jag eller hjälp-jag är ingen bra människosyn tycker jag även om jag förstår att ordet inte används av illvilja.

Det värsta är när man anser att en elev behöver ett hjälp-jag vissa tider som beslutas av schematekniska skäl. Mellan 10-12 på måndagar och 8-10 på onsdagar får eleven ett stöd-jag. Övrig tid förväntas eleven reglera sig själv eller med hjälp av lärare. Jag har aldrig sett att stödet formuleras för att utveckla elevens strategier, stöd-jaget är en vuxen som skuggar eleven i de situationer där det är möjligt att sätta in en vuxen.

I en undervisning där det är fokus på göra snarare än lära och förstå med eleven som utgångspunkt, i den undervisningen blir ju assistenten viktig för att vi ska slippa stressen att eleven inte “hinner kursen” eller “hinner göra klart så vi får underlag för betyg”.

Elevassistenter uttrycker själva att de ska förmå elever att arbeta med olika uppgifter och att skydda dem från distraktioner som kan påverka förmågan att göra klart uppgiften. Cirkeln är sluten, vi är tillbaka vid det som studien uppmärksammar som allvarligt; att elevassistenter undervisar elever utan pedagogisk utbildning och utan att lärare anpassar sin undervisning till de elever som finns i gruppen. Eleverna lär sig därmed mindre och insatsen blir kontraproduktiv. Det är så långt ifrån specialpedagogik man kan komma.

Dubbla budskap om stöd

Elevassistenent är ingen quick-fix. Att utbilda elevassistenter i npf eller andra funktionsnedsättningar är inte heller en quick-fix. Att assistenten är populär är ett symptom på den kategoriska skolan där var och en gör sitt, ibland med den professionellt outhärdliga tanken om att läraren ska få vara ifred med sin undervisning.

Vi får dubbla budskap från alla tre skolmyndigheter om förhållningssätt och praktik när vi står inför utmaningar. Vi ska jobba relationellt utifrån det systemteoretiska synsättet men elevassistenter beskrivs som en “specialpedagogisk insats” och ett exempel på särskilt stöd. Det är inte schysst mot våra elever, inte heller mot assistenterna och alla andra som därmed invaggas i en falsk känsla av att ha satt in en viktig åtgärd.

Eftersom styrdokumentens formuleringar förleder oss att tro att stöd sätts in till en elev vid sidan om undervisningen så kommer elever att hamna i exkluderingsprocesser som hindrar deras lärande när de är i störst behov av att hela organisationen stöttar dem. Elevers rätt till kunskap och en skola för alla å ena sidan, å andra sidan ett system där vi förväntas dela in elever i de som klarar normal undervisning, de som behöver extra anpassningar och de som behöver särskilt stöd. En kategorisk och statisk syn på elevers lärande som kommer från högsta nivå och som inte hör hemma i en specialpedagogiskt utvecklad skola.

Undervisningen är skolans verktyg. Om en elev behöver särskilt stöd för att utvecklas mot utbildningens mål så måste undervisningen stödja eleven. Det betyder inte att en ensam lärare ska sköta allt på egen hand. Det betyder att skolan söker lösningar som stärker undervisningens förmåga att stödja eleven. Kanske med hjälp av en assistent som vet att en elev behöver att hela organisationen runt eleven måste stötta utvecklingen mot utbildningens mål.

Här kan du läsa om studien som undersöker elevassistenten som åtgärd: https://venue.ep.liu.se/article/view/3261

Nästa blogginlägg handlar om RTI, Response to Intervention, som kan vara ett annat sätt att jobba där vi också inkluderar elevassistenter på ett mer fruktbart sätt.