Elevhälsoarbete för specialpedagoger (och alla andra som vill bedriva skolutveckling)

En föreställning om specialpedagogens kompetens och funktion lyder ungefär så här:

Specialpedagogen har specialistkompetens att undervisa de elever som har svårigheter av något slag. Det kan röra sig om undervisning i studieteknik, struktur och planering, läs- och skrivstrategier eller alla ämnen som eleven har i skolan. Specialpedagogen erbjuder också ett lugnt rum där eleven i lugn och ro kan få enskilt stöd för att komma igång med och slutföra arbeten utanför lektionstid eller ibland istället för lektionen.

En del specialpedagoger är väldigt bra på denna typ av insats, de har fått mycket träning i det. Eftersom specialpedagog inte är en skyddad titel kan det också, det måste erkännas, finnas specialpedagoger som inte har utbildningen och som hellre arbetar i små grupper eller enskilt. En del rektorer och huvudmän är väldigt nöjda med att den specialpedagogiska verksamheten fungerar så här eftersom någon faktiskt tar hand om och ser till att dessa elever inte bidrar till dålig statistik när det gäller måluppfyllelse. Annars hade eleverna kanske haft många F-varningar, restuppgifter eller frånvaro som nu åtgärdas snabbt och effektivt av den som på skolan kallas specialpedagog.

Föreställningen bygger på att man utgår från att det är eleven själv som medvetet eller omedvetet bidrar till sina svårigheter i skolarbetet eller i sociala situationer. Oavsett hur undervisningen har organiserats och oavsett hur gruppen fungerar så har eleven behov av något annat beroende på att eleven är annorlunda beskaffad i huvudet. Specialpedagogik handlar enligt denna föreställning om att ge dessa elever en annan sorts undervisning vid sidan om för att kompensera för deras brister, medfödda, sociala eller på annat sätt förvärvade.

Du som rektor, specialpedagog eller huvudman (tex) tänker kanske att du är rätt nöjd med hur elevhälsoarbetet fungerar på skolan? Du är kanske nöjd med elevhälsoteamet och deras kompetens, deras sätt att agera snabbt och deras sätt att prata om de elever som de fått på sitt bord. Du tänker också kanske att det är bra att lärarna har någon att vända sig till när det har kört ihop sig. Visserligen är det frustrerande att det är så många elever som är i behov av insatser och EHT-mötena är stressiga eftersom listan på elevärenden växer varje vecka, men vad ska man göra när det är så många elever som behöver hjälp? 

Känner du igen dig? Då kommer du också att känna igen dig i Ljunggymnasiet som gestaltas i Maja Lindqvists nya bok Elevhälsoarbete för specialpedagoger – en handbok.

På Ljunggymnasiet tänker man egentligen att man ska jobba främjande och förebyggande men kraven på snabba åtgärder och frånvaron av samarbete mellan elevhälsan och undervisande lärare gör att man hamnar i generella lösningar som specialpedagogen, ibland mentorer, får ägna sig åt. Det främjande och förebyggande arbetet sker bara i tanken eller i diskussionen. I praktiken är det det åtgärdande arbetet som tar all tid, allt fokus och all energi. (Jag har resonerat om detta tidigare i ett inlägg om ärendegångar).

Ljunggymnasiet står i bjärt kontrast mot en skola som Maja Lindqvist kallar Marumsgymnasiet och som sedan flera år bedriver skolutvecklingsarbete genom att organisera för samarbete mellan lärare och elevhälsans kompetenser på ett systematiskt sätt. På Marumsgymnasiet är elevhälsoarbetet ett delat ansvar och inte något som bara elevhälsoteamet ägnar sig åt. Skolutvecklingsprojekten präglas av samarbete mellan specialpedagog och förstelärare bland andra. Tyvärr kommer Ljunggymnasiet, hur många förstelärare man än har och hur många utvecklingsprojekt man än sjösätter, aldrig att kunna utveckla skolan i den takt som behövs för att möta de elevgrupper man har på skolan. När jag läser om Ljunggymnasiet kan jag inte låta bli att skratta till men skrattet fastnar i halsen. Jag känner igen mig från många av de skolor jag jobbat i och med. Här delegerar personalen ärenden till varandra och allt bygger på andrahandsinformation kring elevers brister utan att någon har analyserat eller identifierat behoven utifrån ett undervisningsperspektiv eller organisationsperspektiv. Lärarna har fått mandat att själva ställa diagnoser och skickar sina elevärenden till en person som sammanställer ärenden i en lista som sedan tas upp på elevhälsoteamets eget möte där ingen av huvudpersonerna är med. Lösningarna beslutas snabbt och de tvingas bli generella och akuta utan att elevens verkliga kompetensutvecklingsbehov tas i beaktande. På Ljunggymnasiet är man så långt man kan komma från ett pedagogiskt-didaktiskt perspektiv med fokus på elevens kunskapsutveckling. När eleverna väl har hamnat på listan är skadan redan så stor att eleverna inte längre förmår anstränga sig, känna tillit till den egna förmågan eller till lärarna som inte på något sätt är illvilliga eller opedagogiska, bara brickor i ett organisatoriskt spel som mer handlar om att göra rätt enligt åtgärder än att se till att skolsvårigheter inte uppstår.

Jag brukar beskriva under mina uppdrag att ett kollegialt lärande och utvecklingsprojekt som enbart handlar om att höja kompetensen när det gäller kunskaper FÖR undervisning (nya metoder, verktyg eller att läsa litteratur som ska höja kompetensen) skrapar i värsta fall på ytan och hoppas på förbättring. Om man istället går in för att öka kunskaper OM undervisningen på skolan och dess effekt på elevernas lärande och utveckling så börjar det hända saker. Att bara läsa på om spännande projekt som aldrig sätter fingret på och granskar den egna undervisning är en sak. Att formativt undersöka den undervisning som bedrivs och påverkar de elever man faktiskt har på ett eller annat sätt är något annat. Båda behövs. Den samlade elevhälsan har unik kompetens att leda arbetet med att undersöka och öka kunskaper OM undervisningen utifrån pedagogiska, medicinska, psykosociala, psykologiska perspektiv för att det ska landa i ett pedagogiskt didaktiskt perspektiv. I mina ögon handlar denna bok om att utveckla en organisation och en insikt om vikten av att öka kunskapen OM undervisningen. Det vill säga ett verkligt formativt förhållningssätt.

Elevhälsoarbetet ska enligt lag utgå från ett salutogent perspektiv men det är inte lätt att hålla den kursen när man samtidigt har fokus på avvikelser i elevgrupperna, elever som anses besitta brister eller elever som inte anses ha egen drivkraft att klara skoluppgifterna. Det hänger ihop! Listor med elevärenden är inte ett salutogent förhållningssätt och snabba generella lösningar som är enda utvägen när det är många på listan är inte ett kunskapsutvecklande arbetssätt. Många extra anpassningar på skolan? Ett tydligt tecken på att det hälsofrämjande arbetet behöver en skjuts framåt. Många stressade elever år efter år? Ytterligare ett tecken på att fokus behöver skiftas från elever till verksamhet.

Att läsa Maja Lindqvists nya bok ger en solid grund vad gäller lagar och övriga styrdokument liksom forskning och historik bakom besluten som ledde till lagen om elevhälsan. Är du specialpedagog som ibland känner osäkerhet kring hur det egna arbetet och den egna kompetensen ska beskrivas så får du ut mycket av denna bok. Här finns till exempel en checklista för specialpedagogens uppdrag. Är du rektor eller huvudman och funderar över vad det här med specialpedagogik egentligen är och hur du ska organisera för det på bästa sätt så får du en grund att stå på med boken. Är du bara intresserad i största allmänhet av frågor kring specialpedagogik så är detta en bok att läsa för att få en aktuell bild av styrdokument, forskning och exempel på hur det kan se ut när det inte fungerar och när det fungerar. Det är specialpedagogen som är i fokus i boken men samtidigt handlar den om det gemensamma ansvaret för elevhälsoarbetet i stort och vikten av alla de kompetenser som enligt lag ska bidra till det arbetet.

Läs också EHM-elevhälsomötet som zoomar in på hur det tvärprofessionella samarbetet kan se ut när det väl har fått plats i organisationen.

#elevhälsan #process #elevhälsoarbeteförspecialpedagogerenhandbok #bfl #utbildning #elevhälsoarbete #kultur