En heldag med fokus på tydlighet om elevhälsoteamets roll och funktion

Så här de sista dallrande dagarna av terminen har jag haft nöjet att under en heldag träffa elevhälsoteamet på en av de skolor som jag samarbetar med. Syftet var att stärka teamet och komma fram till hur vi kan göra för att kunna jobba mer främjande och förebyggande nästa läsår. Jag kände att jag ville reflektera lite över dagen, för min egen skull och för att dela med mig av hur vi gjorde eftersom det är ett område som behöver lite omtanke och eftertanke. Det är inte solklart hur elevhälsan ska jobba som team för att efterleva styrdokumenten och ofta har elevhälsan så många ärenden på varsitt håll att de inte hinner ta tag i det som team. Ibland har rektor också diffusa tankar om det hela, det räcker att läsa annonser där skolor söker specialpedagoger för att förstå att det verkligen inte är grundat vad en specialpedagog faktiskt har för resurser. Det fick bli en lång text om både det vi gjorde och hur jag tänker kring det.

I det här fallet har vi en skolledning som verkligen är inne på rätt spår, som vill och har en långsiktig plan för att komma allt närmare en tillgänglig skola. Elevhälsoteamet är också medvetet om hur de vill att det ska vara och kan därför förhålla sig till skillnaden mellan hur de jobbar idag och hur de vill ha det framöver. Skolpsykologen säger till exempel att hon visst kan behandla eftersom hon har den utbildningen men att det inte är hennes uppdrag som skolpsykolog. Skolsköterskan uttrycker att hon vill frigöra tid för att kunna jobba mer med till exempel att främja sömnrutiner som hon har upptäckt är ett problem för många. Specialpedagogen är mycket kunnig när det gäller språkutveckling och vill jobba mer för att tillsammans med pedagogerna utveckla goda metoder för att främja allas möjlighet att lära sig och utveckla läs- och skrivförmåga. Upplagt för en bra dag med andra ord.

Vi började med att diskutera det relationella kontra det kategoriska perspektivet. Om detta har jag skrivit tidigare, till exempel i inlägget om att utvärdera elevhälsans arbete. Det stod snabbt klart för teamet att de befinner sig praktiskt i det kategoriska perspektivet och att det leder till frustration eftersom de alla vill arbeta utifrån det relationella. I efterhand inser jag att vi skulle ha kunnat diskutera en sak lite mer, nämligen om det är bra att hoppa mellan perspektiven. Vissa ger uttryck för att det kanske är bra att vara i det kategoriska perspektivet, till exempel om man verkligen måste ha ett individfokus kring en elev. Men jag uppfattar perspektiven som grunder, antingen utgår man från det relationella eller så utgår man från det kategoriska. Att utgå från det relationella, kontextuella, perspektivet innebär inte att man bortser från individens behov. Tvärtom. Det innebär att man tar med fler perspektiv och faktorer runt individen för att undanröja hinder på flera plan. Det kan nog finnas en risk med att tänka att man hoppar mellan perspektiven, det kan bli otydligt för resten av personalen och för elever och hemmen hur man tänker egentligen. Att tydligt markera att det är det relationella perspektivet som är vår grund och vår utgångspunkt blir en ledstång i arbetet med att säkra elevhälsans uppdrag.

Det var bra att börja med att diskutera perspektiven eftersom allas tankar återkom till dem under dagen. Precis som vi grundar perspektiven i arbetet grundade vi med dem i våra diskussioner under dagen.

Innan dagen med elevhälsan hade jag träffat alla lärare för att samla ihop deras tankar kring vissa områden och för att ta reda på vad de vill pröva och diskutera mer av i höst. Ett område har jag lånat av Åsa Hirsh, en av mina absoluta favoritforskare. I boken Formativ undervisning tar hon upp begreppet OTL, opportunity to learn. Hon låter sina lärarstudenter diskutera planeringar utifrån detta begrepp, har alla elever möjligheter att lära med den planering som gjorts? Dessutom använder hon begreppet affektivt filter och låter OTL och affektivt filter samspela i de pedagogiska diskussionerna. Jag nappade direkt på dessa två begrepp och satte dem i en graf för att visualisera hur de hänger ihop med hög måluppfyllelse. Istället för affektivt filter använde jag ordet affektnivå, ett ord som också killarna i Psykologi för Lärande använder ofta. Så här definierade min elev Amanda affektnivå i kursen Pedagogiskt ledarskap för ett par år sedan: 

Så här satte jag ihop OTL och affektnivå:

Lärarna fick ge exempel på sådant som de tycker ger hög OTL och låg affektnivå:

Som exit ticket fick lärarna skriva ner vad de vill pröva i höst och vad de vill diskutera mer i höst. Jag hade fört över alla exit tickets till datorn och skrivit ut dem samt klippt isär dem i små lappar. Nu fick elevhälsoteamet ta del av lärarnas önskemål och tankar inför hösten genom att kategorisera lapparna. Det blev jag riktigt nöjd med för det visade sig vara ett bra sätt att verkligen sätta sig in i vad lärarna ville. Att kategorisera blev också ett sätt att få syn på hur elevhälsoteamet tänker om områden för undervisning och pedagogiska diskussioner. Det gjorde att vi kunde koppla lärarnas önskemål till vad elevhälsoteamet kan bistå med och bidra med. Grunder för samarbete mellan elevhälsan och pedagoger helt enkelt. Elevhälsoteamet har med sina kompetenser goda möjligheter att stötta utvecklingen mot låg affektnivå och specialpedagogen har dessutom kunskaper om vad som ger hög OTL. Det ska bli spännande att se om användningen av dessa två begrepp kan tydliggöra hur elevhälsan och lärare kan mötas i att utveckla tillgängligheten.

Tillgängligheten är det som rektor brinner för och vill att alla ska vara med och utveckla. Rektor hade tidigt visat mig tillgänglighetsmodellen från SPSM och sagt att det här ville hon jobba med! Samtidigt hade jag tagit fram samma modell och sagt att det här vill jag jobba med hos er! (Jag kommer också att skriva mer om denna modell och hur den kan användas i praktiken). 

Vi var alltså överens om att modellen ska användas men jag var lite osäker på hur vi skulle implementera den. Vi enades om att elevhälsan måste äga den i första skedet. Så här står det i Tillgänglighetsmodellen: 

“Elevhälsans kompetens och samverkan med skolan har stor betydelse för att ge stöd till pedagoger och annan personal i arbetet med att anpassa och utveckla lärmiljön. Det är en förutsättning för att främja elevers lärande, utveckling och hälsa” (sid 36 i handledning till tillgänglighetsmodellen).

“Utifrån en salutogen grund har elevhälsan en central roll i arbetet med att utveckla skolan. Hälsa och lärande hör ihop och därför ska elevhälsoarbetet genomsyra det systematiska kvalitetsarbetet” (sid 37).

Citaten ovan visar att det relationella perspektivet är utgångspunkten och att elevhälsan är allt annat än en akutmottagning. Lättare sagt än gjort när lärare står utanför med oro kring elever eller när elever söker upp elevhälsan för att få hjälp. Skolpsykologen som är klok och helt insatt i uppdraget sa att när hon förklarar för lärare att det är mycket som måste undersökas innan hon kan göra en utredning kring elevers intelligens eller personlighetsdrag så backar lärare och säger att det nog inte är så farligt. Och DÄR stannar ju utvecklingsarbetet om inte skolpsykologen för oron vidare till resten av teamet och de jobbar som en helhet. Vad är det läraren behöver för stöd? Kanske behövs specialpedagogens stöttning istället för att förstärka att det är en elev som avviker? Hur kan läraren tänka i upplägget av undervisningen för att undanröja hinder för eleven? Kanske kurator behöver stötta arbetet med gruppen och den sociala miljön?

Det händer också ibland att elevhälsoteam säger att de måste ta hand om en elev som mår dåligt, att det inte har med undervisningen att göra för det är tydligt att det beror på hemförhållanden. DÄR avstannar utvecklingsarbetet. Tänker man då att man bara kontaktar läraren när det är lärarens fel att eleven mår dåligt? Vad säger det om synen på lärare? Att man kategoriserar mående och bestämmer att det här hör till undervisning och det här hör till elevhälsan? En farlig inställning om man vill utveckla skolan i tillgänglig riktning. Ett relationellt perspektiv vill inte hitta syndabockar utan vill ta steget vidare till att ordna så att även en elev som har det superjobbigt kan vara i skolan och lära oavsett orsaker. “Hälsa och lärande hör ihop”. Jag tror att en central omvändning i tanken i elevhälsoteamen är att förstå och acceptera detta.

Jag hör alltför ofta att vissa kompetenser i en del elevhälsoteam (inte det jag träffade häromdagen!) tänker att eleven måste må bra först, sen kan eleven lära. Om elevhälsan förstärker det synsättet kommer vi aldrig att kunna tillgänglighetsutveckla skolan. Då kan vi kanske till och med stänga ner vissa klasser, skicka hem eleverna och vänta på att de ska må bättre så att de kan ta emot den undervisning som läraren tänker är normalt att kunna ta emot. Tänk om vi genom samarbete mellan elevhälsa och lärare kan vända på denna syn? Då är halva jobbet gjort tror jag. Det är emot allt i styrdokumenten att tänka att elevhälsan är en ungdomsmottagning eller akutmottagning i skolan. Vi som jobbar i elevhälsan har ett stort ansvar för att stävja detta gammaldags synsätt. Annars sätter ju vi stopp för till exempel formativ bedömning eller det systematiska kvalitetsarbete som rektor har ansvar för. Och då har vi faktiskt lagt oss i undervisningen även om vi tänker att vi inte gör det.

Rektors och min tanke är att om tillgänglighetsmodellen är grunden för alla diskussioner om skolsvårigheter blir det naturligt att söka orsak och svar i de områden som modellen tar fasta på. Även om det behövs en akutinsats så ska det inte stanna där utan hela tiden utmynna i frågor om vad som behövs i lärmiljön. Specialpedagogen blev eld och lågor och började fundera över vilka frågebatterier som kan utvecklas utifrån de olika områdena. Om alla i teamet använder tillgänglighetsmodellen i diskussioner med varandra och med resten av personalen så kommer det relationella perspektivet att sippra in i samtalen och så småningom bli naturligt.

De olika delarna i tillgänglighetsarbetet (ovan). De översta är grunden för att de andra delarna ska finnas på plats och alla delar samverkar med varandra. Till exempel behöver man säkerställa att lärarna på skolan förstår och accepterar och jobbar för meningsskapande och motivation.

Efter att ha diskuterat modellen och de olika delarna gick vi över till att kartlägga de situationer som teamet har hamnat i under läsåret. Det visade sig att frånvaro var en gemensam nämnare för all ärenden, antingen för att den redan var stor eller för att det fanns en tydlig risk att den skulle förvärras. Gemensamt för de elever som hamnat i frånvaro var hög affektnivå och i många fall låg OTL. Om Tillgänglighetsmodellen används för att undersöka orsaker till frånvaro skulle man hitta fler sätt att lösa den än att bara fokusera på eleven och ordna med hemundervisning. Hur är det med den sociala miljön? Fungerar gemenskapen och begripligheten? Är den pedagogiska miljön tillräckligt anpassad (det behöver inte handla om extra anpassningar som går utöver de vanliga anpassningar alla pedagoger ska ägna sig åt)? Har arbetslaget möjlighet att samverka och är elevhälsans kompetenser en del av den samverkan? Även den detaljen har stor påverkan på en elevs frånvaro eller närvaro. Kan den medicinska kompetensen undersöka hur den fysiska miljön påverkar? Precis som vid betygssättning ska all tillgänglig information om eleven utifrån individen, gruppen, skolan, värdegrund och lärares förståelse för uppdraget beaktas för att hitta rätt och utveckla skolan i ännu mer tillgänglig riktning. Hur främjar vi närvaro istället för att bara åtgärda frånvaro? Hur kan elevhälsan komma in i ett tidigt skede, helst innan frånvaron ens visar sig för att stötta en verksamhet där elever orkar vara i skolan?

Det här med att främja är något jag önskar att vi hade diskuterat mer under vår dag. Det står att vi främst ska jobba främjande och förebyggande. Men vad är det vi ska främja? Min kollega Mattias Wretman som är psykolog definierar det som något vi vill se mer av, goda beteenden som vi vill förstärka. Närvaro till exempel. Hur kan alla på skolan samarbeta för att förstärka närvaron? Vi kan också förebygga frånvaro om vi vet att vissa elever är känsliga för energitapp och många intryck under dagen. Både lärare och elevhälsoteamet talar om att hitta “rum i rummet”, zoner där man kan dra sig tillbaka och hämta energi. Jag tänker också att specialpedagog och förstelärare kan samarbeta för att tillsammans med övriga lärare förstärka en bedömning och betygssättning som ger utrymme för misslyckanden och som inte innebär ständiga prestationer.

Elevhälsoteamet gav alltså uttryck för att de jobbar som akutteam när frånvaro redan har blivit hög, ibland får de inte vetskap om den förrän i slutet av terminen. Det är förstås ohållbart för alla inblandade. Att elevhälsan är med på arbetslagsmöten eller liknande är ett sätt att följa upp närvaro och koppla till Tillgänglighetsmodellens olika områden för snabbare analys och gemensamt beslut om vad de olika kompetenserna ska bidra med.

Vi avslutade dagen med att var och en fick formulera vad de vill göra för att bidra till att EHT jobbar som team och för att förstärka samarbetet med lärare för en tillgänglig skola. Så konkret som möjligt listade vi vad var och en tänker göra. Allt från att verkligen ta fram Tillgänglighetsmodellen varje gång något diskuteras till att frigöra tid för att vara ute i klasserna kom fram. Framförallt att se till att hela elevhälsoteamet delar information om vad som händer med elever, grupper och på skolan som helhet. Ingen ska sitta ensam och ha egen information, det går helt enkelt inte om man som team ska utveckla tillgängligheten. De ska också fundera över språkliga detaljer som att tala om elevhälsan i bestämd form istället för elevhälsa eftersom det är något som hela skolan ansvarar för.

I höst ska lärarna också sätta sig in i modellen men jag tror att det är nödvändigt att låta elevhälsan äga tillgänglighetsfrågan. Den är mycket tydligare, mer främjande och förebyggande och stämmer mer med styrdokumenten än den otydlighet som ofta omgärdar elevhälsans funktion och roll i skolan. SPSM är en av våra skolmyndigheter, att använda material som de ger ut är ett sätt att låta arbetet och samarbetet vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Då förstår också resten av kollegiet vilken funktion och roll elevhälsan faktiskt har. 

I sommar ska jag läsa och sätta mig in i Bergsjöskolans modell som de har skrivit om i boken EHM-elevhälsomötet, utgiven nyss på Gothia förlag. De har utvecklat en modell som tydliggör samarbetet mellan elevhälsa och resten av kollegiet och sätter fokus på tillgänglighetsarbetet. Det blir nästa blogg, någon gång mellan hängmatta och bad!

#strategier #tillgänglighetsmodellen #elevhälsan #skola #kollegialtsamarbete #strukturerförkollegialtlärande #elevhälsa #spsm #kollegialtlärande #kultur