Evidensbaserad inkluderande undervisning

I torsdags fick jag möjlighet att lyssna på Dr David Mitchell från Nya Zeeland. Han är lärare botten, forskar om inkludering och har skrivit flera böcker om inkludering. Dessutom är han en del av det inkluderingsprojekt som Nya Zeeland har utvecklat sedan 1999. Stort tack till Specialpedagogiska institutionen i Stockholm samt till SPSM för detta tillfälle!

Dr Mitchell började med att tala om att han har diabetes och att han är så glad att hans läkare håller sig à jour med den senaste forskningen så att han får rätt mediciner, rätt dosering och rätt råd. Hur är det med lärare? Håller de sig à jour så att barnen får rätt metoder och rätt råd för att utveckla lärandet? Han svarade själv på frågan och konstaterade att det tyvärr inte är så. I skolans värld är forskningen eftersatt. En egen fundering är om det är alltför svårt att omsätta forskningen i konkreta undervisningssituationer? Det borde inte vara det men det verkar som om det tar stopp någonstans på vägen. En annan fundering från min sida är om det starka fokuset på individperspektivet, i synnerhet i specialpedagogiska sammanhang, har gjort att glappet mellan individ- och grupp-perspektiv har blivit för stort. Undervisning är en sak, att stötta individer en helt annan sak tänker många trots att det finns gott om forskning kring vad som skulle fungera för de allra flesta.

Dr Mitchell presenterade en formel som är förutsättning för inkludering:

IE=P+V+5A’s+S+R+L

Inclusive education= Placement + Vision & Values + Adapted curriculum + Adapted assessment + Adapted teaching + Acceptance + Access + Support + Resources + Leadership. Ju fler av ingredienserna i formeln som är på plats desto större möjligheter till sann inkludering.

I Nya Zeeland räknar man med att 1% av barnen har “high needs” eller “very high needs”. I denna grupp ingår barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Siffran visar att många elever med NPF alltså inte ingår i gruppen high needs eller very high needs. De klarar sig i vanliga klasser och skolor med anpassningar och en generellt inkluderande undervisning. Resurserna för elever med stora behov sätts in i den ordinarie undervisningen och man tog ett beslut 1999 om att inte ta ut elever i mindre grupper eller andra sammanhang. Nu finns ändå fortfarande specialskolor och specialklasser där hälften av de barn som räknas som high needs eller very high needs går eftersom föräldrar har rätt att välja skola för sina barn i Nya Zeeland. Uppenbarligen går alltså många barn som i Sverige skulle etiketteras som barn i behov av särskilt stöd i vanliga klasser i vanliga skolor och räknas som barn med “light or moderate needs” som får anpassningar precis som andra barn.

En del säger att det inte går att inkludera vissa barn för de behöver väldigt speciell pedagogik som inte alla är utbildade för. Dr Mitchell menar att det är sant i två fall; då barnet har så stora utvecklingsstörningar att man måste inkorporera kunskap om hur man tar hand om sig förutom den vanliga läroplanen. Då kan det behövas särskild kunskap om hur man lär dessa barn att tvätta sig, äta, klä på sig till exempel. Det andra fallet är då barnet har så svåra motoriska funktionsnedsättningar att det kan bli farligt för barnet att sitta på vissa sätt. Då kan det behövas en sjukgymnast som ser till att andningsvägar är fria till exempel. I alla andra fall behövs ingen specialkompetens utan den undervisning som forskning visar fungerar kan appliceras på alla barn för goda resultat för alla.

Dr Mitchell fortsatte med att lista 8 av de 10 faktorer som är bevisat mest effektiva för inkluderande undervisning:

1. Cooperative group teaching, dvs en organisation i klassrummet som underlättar för barnen att lära av varandra och att hjälpa varandra. Läraren stakar ut ett område och olika elever får ansvar för olika delar av området utifrån förmåga. Målet är gemensamt. Jag passar på att tillägga att detta har även Dr Dweck talat om när det gäller att utveckla barnen förmåga att se sina förmågor som utvecklingsbara (growth mindset). Lärarens uppgift är att fokusera på att lära processuellt och på strategier för lärande. Elever som deltar i denna typ av undervisning presterar mycket bra i läs- och skrivprov.

2. Peer tutoring, hänger ihop med metoden ovan i och med att de olika grupperna också lär varandra. Läraren utser lärarassistenter i olika grupper som ansvarar för att hjälpa andra med strategier för att läsa, räkna, skriva. En enkel metod som dessa barn får lära sig är “Pause, prompt, praise”, vänta in svar, ge ledtrådar så att den andre kan ledas till svaret och beröm när den andre har ansträngt sig eller kommit på rätt svar.

3. Parent involvement and support. Föräldrars förväntningar höjer barnens resultat. Att involvera dem i barnens utvecklingsplaner till exempel är av godo. Här referererade Dr Mitchell till The Incredible Years Programme.

4. Cognitive Strategy Instruction, att analysera goda lärandestrategier och att utveckla tänkandet för att lära att lära är effektivt. Lärare som fokuserar på förmågor som att visualisera, planera, utöva självkontroll, minnestekniker, analysförmåga, att tänka på att tänka bidrar till både inkludering och utveckling av alla barns förmågor. Ett metakognitivt arbetssätt som enligt min mening ligger nära den formativa bedömningen som förhållningssätt eftersom det handlar om att bedöma både uppgift och arbetssätt.

5. Memory strategies. Minnestekniker är kanske det viktigaste vi kan lära barnen sa Dr Mitchell. Kanske glömmer vi det ibland i allt fokus på helhet och holistiskt lärande? Att prata om att vi har två minnessystem är värdefull information för att lära sig hur man gör för att komma ihåg viktig information för att använda den självständigt. För barn med funktionsnedsättningar visar denna undervisning enorma förbättringar. Tekniker för att minnas som att associera, att ta ut det viktigaste i en text, att gruppera sådant som ska minnas för att inte överbelasta arbetsminnet är några exempel på strategier.

6. Review and practise. Practise makes perfect. Elever måste få möjlighet att visa sin kunskap i flera olika sammanhang och i olika situationer. Det handlar alltså inte om att få göra om prov eller uppgifter utan lärare behöver fundera över vad som är allra viktigast och låta detta återkomma under året i olika sammanhang. I svensk läroplan har vi goda möjligheter att jobba med ämnesövergripande arbeten eftersom förmågorna är så lika i olika ämnen.

7. Behavioral practises. I korthet handlar det om positiv förstärkning av goda beteenden och ett lågaffektivt bemötande samt en ökad kompetens när det gäller att utreda barns beteenden. Vad händer innan beteendet? Vad händer efter beteendet? Min reflektion är att detta liknar det man gör i en funktionell analys av beteenden där man erkänner att alla beteenden har en funktion: man slipper eller får något. Detta sätt att bemöta barnen ökar deras sociala förmågor men har också god effekt på deras studier.

8. Formative assessment and feedback. Föga förvånande är detta ett förhållningssätt som har mycket god effekt även för inkludering. För mig är egentligen alla de tidigare punkterna en del av en formativ bedömning men Dr Mitchell fokuserade på återkopplingens betydelse och på vikten av att läraren tar in information om både klassen och individers lärande och upplevelser för att få en inkluderande effekt.

Tyvärr hann vi inte höra de sista två metoderna som Dr Mitchell ville ta upp men hans presentation kommer att läggas ut på Specialpedagogiska institutionens hemsida. Jag gissar att de handlar om att förlägga extra resurser till klassen snarare än tlll den individuella eleven. Dessutom gissar jag att det handlar om stärkt språkligt fokus om inte det är en del av strategiundervisningen i punkterna 4,5,6.

Dr Mitchell avslutade med att påpeka att vi har kommit så långt i forskningen om vad som spelar roll för lärandet och för utbildning att vi måste kunna ställa krav på lärare att använda de metoder vi känner till för att höja resultat och utveckla elevers beteenden till det bättre.

“Teachers must be scientists every day – gather data, modify, conclude” -Dr David Mitchell