Exkludering – den mest naturliga åtgärden enligt media, fackförbund och många lärare

Jag är förbannad. Ännu en artikel om dessa bråkiga barn som bara förstör.

I Svenska dagbladet idag kan vi läsa om hur neddragningar när det gäller särskilt stöd orsakar arbetsmiljöproblem. Facket är upprörda, föräldrar är upprörda och lärare är upprörda. Ska det vara så här? Inkluderingen har gått för långt hävdas det. Snälla, använd inte ordet inkludering när det i själva verket är placering och integrering vi pratar om. Inkludering är det definitivt inte om barnen uppvisar symptom på sina diagnoser. Tvärtom innebär det att de utsätts för överkrav vilket orsakar beteendesvårigheterna.

Säkert är det så att alla idag inte kan inkluderas i den reguljära skolan, jag inser att vi har långt dit, men nog kan vi fånga upp fler barn och ungdomar än all de som nu exkluderas? Vad händer om vi börjar använda ordet exkludering istället? “De här barnen bör exkluderas från vår verksamhet eftersom vi anser att de inte passar in”. Hur låter det?

Ett barn med en diagnos är inte sin diagnos. Diagnosen är en förklaringsmodell för att förklara varför vissa symptom uppstår i vissa situationer. Därmed är situationen viktig att analysera i de fall där barnen uppvisar svårigheter av olika slag. Det är vi skyldiga enligt lag och läroplan att göra. Media, facken och lekmän fokuserar på individperspektivet och kopplar det direkt till organisationsperspektivet. Det viktiga mellansteget, gruppen hoppar man över. Ändå är det så att det är i gruppen, med kamrater och under lektionen som det kommer att skapas förutsättningar för att dämpa symptomen eller öka dem.

Dåligt  beteende? Kolla först om det kan vara överkrav som ungen utsätts för. Ropa inte direkt på exkludering som naturlig åtgärd. Tänk om det är ditt barn som blir föremål för exkludering nästa gång?

#inkludering #diagnoser #överkrav #segregering #exkludering