Formulera summativa omdömen med fokus på relationer och helhet
- Helena Wallberg
- 3 dec. 2017
- 7 min läsning
Snart kommer många elever att få veta hur deras lärare bedömer kunnandet i relation till hela terminens arbete. Jag möter ofta behov av stöttning när det gäller hur man ska formulera formativ, framåtsyftande återkoppling och det är svårt att få till. Det är något som måste färdighetstränas för att komma åt vad man egentligen vill att eleven ska ta med sig framåt i arbetet.
Finns det en risk att vi glömmer bort att de summativa omdömena också behöver lite uppmärksamhet? Jag tänkte resonera om det här och utgå bland annat från min bok, Återkoppling för utveckling.
Men först – vad är egentligen skillnaden mellan ett formativt omdöme och ett summativt? Kan man ens göra skillnad mellan dem? Kan ett omdöme vara formativt eller är det alltid per definition summativt? Viktiga frågor som man behöver resonera om kollegialt snarare än hitta “rätt” svar. På Skolverkets hemsida (Vad är bedömning?) står att läsa:
Summativa omdömen handlar om att summera elevens kunskaper i exempelvis ett betyg eller skriftligt omdöme, men behöver inte stå i motsatsposition till de formativa, bedömningsformer för lärande.
Det handlar helt enkelt om vilket syfte återkopplingen har, något som bland andra Susan Brookhart understryker i sin forskning och i sina böcker. Utan ett syfte blir inte återkopplingen effektiv eftersom det inte är klart vad mottagaren ska göra med informationen. I en formativ återkoppling kan syftet var att eleven ska bearbeta vissa specifika delar av arbetet eller att eleven ska förstå något som missuppfattats. Men det räcker inte med att bedöma prestationer utifrån kunskapskraven. Här är ett citat från Anders Jönsson (2017):
Det ultimata målet med formativ bedömning är dock inte nödvändigtvis (åtminstone inte enbart) bättre prestationer, utan ökad självständighet och ökat ansvarstagande för sitt lärande.
Vi har alltså att göra med även delarna i läroplanen som handlar om elevens utveckling i övrigt:
Skolans mål är att varje elev
• kan göra och uttrycka medvetna etiska ställningstaganden grundade på kunskaper om mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska värderingar samt personliga erfarenheter, respekterar andra människors egenvärde, tar avstånd från att människor utsätts för förtryck och kränkande behandling, samt medverkar till att hjälpa andra människor
• kan leva sig in i och förstå andra människors situation och utvecklar en vilja att handla också med deras bästa för ögonen
• visar respekt för och omsorg om såväl närmiljön som miljön i ett vidare perspektiv.
• kan granska olika valmöjligheter och ta ställning till frågor som rör den egna framtiden,
har inblick i närsamhället och dess arbets-, förenings- och kulturliv
• har kännedom om möjligheter till fortsatt utbildning i Sverige och i andra länder
• utvecklar ett allt större ansvar för sina studier
• utvecklar förmågan att själv bedöma sina resultat och ställa egen och andras bedömning i relation till de egna arbetsprestationerna och förutsättningarna.
Jag tänker ofta på att dessa delar av läroplanen är försummade och utgör istället de delar som vi ibland felaktigt tar för givet att eleverna ska utveckla själva eller i värsta fall att de redan ska ha utvecklat. Särskilt de två sista punkterna är ju förutsättningar för att utveckla lärandet och nå goda resultat enligt kursplanerna. Här finns också kärnan i det som kallas “grit” och “growth mindset” som vi säger oss vilja jobba med men som också ibland helt enkelt läggs på eleverna själva att utveckla.
I en summativ bedömning kan syftet vara att så tydligt som möjligt informera eleven om läget i förhållande till kunskapskraven eller att eleven ska förstå hur prestationen i ett prov relaterar till betygsskalan. Men även det summativa omdömet kan ju användas formativt och bör då handla också om punkterna i läroplanens andra delar. Det viktiga i återkopplingen är då att ta ett gemensamt ansvar för att utveckla det som eventuellt ännu inte är adekvat. Det är skolans mål, inte elevens egna mål att självständigt utveckla. Det gemensamma ansvaret bygger på en god relation och tillit så att eleven tar emot återkoppling som innebär att reflektera över sitt sätt att arbeta och anstränga sig för att utvecklas.
Hattie visade i sin metastudie att relationen mellan lärare och elev är en mycket viktig faktor för elevens kunskapsutveckling. Viktigare än att till exempel ägna sig åt coachande samtal med någon annan (school counselling effects) eller mentorskap (mentoring effects). Den relationen (lärare och elev) kommer att avgöra hur återkopplingen, vare sig den är formativ eller summativ, tas emot av eleven. Som psykolog Malin Valsö sa på konferensen om utmaningar för elevhälsan (Gothia 23/11-17):
“Det är inte min relation med eleven som kommer att vara avgörande för att eleven når kunskapsmålen”
Vi kan alltså inte separera läroplanens delar om elevens utveckling i övrigt från kursplanernas utvecklingsmål och kunskapskrav. De hänger ihop och det måste vara tydligt för eleven att de hänger ihop. Det är läraren som ansvarar för elevens kunskapsutveckling som måste återkoppla till eleven hur dessa delar hänger ihop med kunskapsutvecklingen. Annars blir inte den formativa bedömningen effektiv. Kan det ens kallas formativ bedömning om inte alla delar som möjliggör kunskapsutveckling är med i bedömningen?
Hur formulerar man då de summativa omdömena för att säkerställa att eleven tar emot det på ett sätt som möjliggör lärande på andra sidan jullovet?
Elever som får flera “betyg” i rad kommer troligen att göra en medelsummering av dessa “betyg” som omdöme. Detta ska vi lärare förstås inte förstärka eftersom styrdokumenten inte medger det. Dessutom säger de inget om elevens utveckling i övrigt och de visar inte vägen framåt.
Forskning om återkoppling visar att den ska ges kring processen i själva uppgiften eller arbetet samt kring de metakognitiva aspekterna i arbetet. Det vill säga, återkopplingen ska handla om HUR eleven har presterat i arbetet utifrån vad som krävs både vad gäller kunskaper och arbetssättet som eleven har använt.
Gustavsson, Måhl och Sundblad menar att det är viktigt att framförallt ha klart för sig vad som saknas utifrån kursplanen när man gör ett sammanfattande omdöme. För mig var det ett sätt att göra det lite enklare för både mig och eleven att förstå. Det är ju ingen idé att rabbla upp allt vad jag har sett en gång till. Det som är viktigt för både mig och eleven är ju vad jag fortfarande inte kan säkerställa att eleven kan utifrån vad som står i kunskapskraven. Kanske har jag sett kunnande i en viss genre men inte “i olika sammanhang” som det står i kunskapskraven och då vill jag understryka det för eleven. Dels för att påminna mig själv om att vi behöver jobba med flera sammanhang och för att eleven ska förstå att ett omdöme som visar att jag sett kvalitet på en viss betygsnivå inte betyder att betyget är nått. Vad saknas alltså vad gäller elevens kunnande för att jag ska kunna säkerställa att eleven kan?
Jag har gjort en liten skala som mycket enkelt och mycket överskådligt fokuserar på de tre områden som elever ska visa förtrogenhet i. Den kan inte ersätta betygsskalan och kunskapskraven. Skalan kanske kan användas kollegialt eller med elever för att resonera om var gränserna går för olika kvalitetssteg i elevers arbeten, även under godkänd nivå:
Fokus på kunnande gör att det som saknas inte kan vara uppgifter utan det som saknas är förmågor jag inte har kunnat se att eleven har.
Nedan följer exempel på omdömen/ kommentarer i omdömen som jag har samlat på mig som inte håller måttet utan blir ett slöseri med lärarens tid:
Kämpa nu Hanna, sista terminen!
Alldeles för tunt underlag.
Be mig om hjälp så löser vi det.
Sök upp mig så ska jag tala om hur du ska göra.
Bra jobbat – ännu bättre kan du!
Bara du lägger manken till nu!
Du behöver göra klart din bokrecension.
Vad duktig du har varit!
Varför håller de inte måttet? De lägger ansvaret för utveckling hos eleven. Kanske till och med på elever som kämpar med de exekutiva funktionerna (förmågan att planera, organisera och genomföra uppgifter även när de inte känns motiverande). Därmed blir de ett slöseri med tid eftersom kommentarerna inte visar eleverna HUR:et. Det är inte dessa kommentarer som kommer att göra susen. Kanske driver de till och med eleven längre bort från att försöka. Återkopplingen i exemplen visar att läroplanens andra delar inte används i undervisningen och att undervisningen kanske inte främjar elevens förutsättningar att lära mer. Det handlar dessutom om att göra uppgifter eller att jobba bra/vara duktig snarare än att lära och visa kunskaper. Det ger fel signaler till elever. Vi vill att de ska lära, inte bara göra.
Pröva istället:
De här kvaliteterna i arbetet har du visat:
De här styrkorna har du visat i ditt arbete:
De här kvaliteterna har jag ännu inte sett tillräckligt av:
Det här vill jag att vi fortsätter att jobba med efter jul:
Hushåll med tiden som läggs på omdömen och kommentarer som inte har tydligt syfte, som riskerar relationen, som inte visar vägen, som lägger ansvaret i knät på dem som redan har visat att de inte tar ansvaret. Slösa med tid som läggs på att bygga relationer med dessa elever, som visar vägen, som betonar det gemensamma ansvaret och som bekräftar det som är viktigt att lära ur ett livslångt perspektiv. Lägg inte tid på att remittera dessa elever till andra eftersom det inte visar på goda effekter.
Ge omdömen om goda kvaliteter eller föresatser som eleven visar. Oavsett utgångsläge och gärna med koppling till läroplanens andra delar. var så specifik som möjligt. Till exempel:
Du har visat att du (anstränger dig när du jobbar i grupp, i arbetet med…./försöker fokusera på engelskan som när du…/hjälper dina klasskamrater med matten/klarar av fler och längre meningar när du läser, tex i boken…./ tog ansvar för dina läroböcker i matematik/ försökte hålla din planering när…/ gjorde flera kloka val i arbetet med projektet, tex…/ reflekterar mer och mer kring ditt lärande när du….)
Passa på att ge dig själv ett omdöme som kan användas formativt och som bygger tillit till din förmåga. Vilka styrkor har du använt? Vad har du provat? Vilka effekter har det gett? Vad vill du utveckla ännu mer nästa termin?
Källor:
Brookhart, S. 2008. How to give effective feedback to your students. Virginia: ADCD.
Gustavsson, Måhl, Sundblad. 2012. Betygsättning – en handbok. Stockholm: Liber.
Jönsson, A. 2017. Prov eller bedömning? Malmö: Gleerups.
Skolverket. 2012. Allmänna råd för bedömning och betygssättning i gymnasieskolan.
Skolverket. 2011. Allmänna råd för planering och genomförande av undervisningen.
Wallberg, H. 2015. Återkoppling för utveckling. Stockholm: Gothia.
Comments