Från åtgärda till främja och förebygga – en fråga om organisation och kultur

I den här filmen förklarar jag hur jag ser på det jag ser när det gäller hanteringen av elevärenden på många skolor, särskilt i gymnasiet. Jag föreslår en annan modell som är mer främjande och förebyggande och innebär en mer effektiv resursanvändning.

Nedan finns en textversion för dig som hellre läser:

Det här är en vanlig ärendegång…

…när en lärare uppmärksammar att en elev har svårt att nå målen eller på annat sätt uppvisar beteende som leder fel: Läraren märker att eleven har svårt och kontaktar mentor. Mentor pratar med eleven. Mentor talar med läraren. Mentor och lärare beslutar att det är ett elevärende som ska gå vidare till EHT eftersom alla anpassningar som kan göras redan har gjorts. EHT ger specialpedagogen i uppgift att kartlägga och specialpedagogen pratar med eleven. Sen pratar specialpedagogen med mentor och berättar vad som behövs och mentor går tillbaka till läraren och berättar vad som framkommit. Ibland tar specialpedagogen ärendet vidare till rektor för beslut om utredning av särskilt stöd. Då pratar specen igen med eleven och med de lärare som spec får tag i och utarbetar ett ÅP som delges mentor som berättar för lärare att nu finns det ett ÅP. Om ÅP har utformats här borta innehåller det sällan information om vad som behövs för kunskapsutvecklingen utan det är generella råd om hur man formulerar instruktioner eller bemöter eleven. Ofta innehåller ÅP information om vad eleven själv behöver göra eftersom dialogen mest har förts med eleven själv.

Under tiden sker utvecklingsinsatser. Runt lärare sker kompetensutveckling när det gäller IKT, betyg och bedömning, ämnen, metoder mm. Runt EHT sker kompetensutveckling kring elevhälsa, funktionsnedsättningar, utredningar mm.

Resurserna är många men de jobbar på olika håll med olika saker. På ytan kan det se ut som om de jobbar för elevens bästa men i själva verket är fokus på medlen, på arbetsgången och kanske till och med att fylla i blanketterna och matriserna på rätt sätt. Risken är att resurser i form av tid och energi mest läggs i ärendegången (tänk på alla samtal som inte leder någonstans!) snarare än i analysen och problemlösningen.

När fokus är på medel och inte på mål (Hur ska vi ordna så att denna elev får en likvärdig utbildning?) uppstår lätt konflikter mellan de olika resurserna. Man tycker att det ska skötas på olika sätt och blir upprörd när en annan resurs ger sig in i ens område eller om en annan resurs gör på ett sätt man inte själv håller med om.

I en organisation som tillmäter individen stor betydelse för resultatet, dvs eleven är bärare av sina egna svårigheter, så hamnar fokus lätt även på andra individer. Det är lärarens fel, mentors, rektors och väldigt ofta specialpedagogens. Vad gör den där specen egentligen? Det syns ju inte när organisationen sluter kommunikationen tills det har gått snett och helt ärligt är det omöjligt för specen att reda ut problemet när det redan har gått så lång tid och specen inte har insyn i hur förutsättningarna för lärande har sett ut för eleven från början. Alla blir lämnade ensamma i detta och någon får bära hundhuvudet.

VAD och VEM

För att samla resurserna behöver man börja i en annan ände. Man behöver erkänna att undervisningen som den definieras på skolan inte alltid är optimal för alla elever och att man när det behövs genast samlas för att ta ett krafttag för att ändra i den på det sätt som behövs. Den stora utmaningen här är att erkänna att undervisningen är den viktigaste resursen och att läraren inte äger den ensam.

Man brukar från forsknings sida uppmärksamma spänningsfältet mellan VAD och VEM. Vad som ska läras och bedömas enligt kursplanen och vem (individer och grupper) som ska lära sig och visa kunskap. I detta spänningsfält behöver man göra didaktiska överväganden. Vilka pedagogiska, metodiska, organisatoriska beslut behöver tas utifrån det vi vet om vem? Vad ska främjas – närvaro och studiero kanske? Vad måste förebyggas utifrån det vi vet om vem? Vilket bemötande och vilket ledarskap behövs? Vilken grad av tydlighet och vilka digitala resurser kan behövas i just denna grupp? Vilken kompetensutveckling kan behövas för den som ska föra VEM till VAD? Vilken kompetensutveckling behövs för VEM (individ eller grupp)? Vilken kompetens behöver utvecklas för alla resurser runtomkring VEM för att det ska bli möjligt att nå VAD? Hur kan eleverna själva göras delaktiga? Vårdnadshavare? Vilka redan existerande veckomöten kan användas för detta?

För att detta ska fungera behövs ett gemensamt uttalat mål. Det kan man formulera på olika sätt. Jag tänker att det kan vara att säkerställa att varje VEM får tillgång till en likvärdig utbildning och en rättssäker bedömning och betygssättning.