Förbered föräldrar på ett inkluderande lärår
- Helena Wallberg
- 9 aug. 2016
- 5 min läsning
Nu när skolan snart drar igång är det inte bara skolpersonal som kanske pendlar mellan lust och bävan. Många elever gör det förstås också, bara att vända på dygnet kan ju te sig som en omöjlig uppgift. Men jag undrar om inte de som bävar mest är föräldrar, särskilt föräldrar som vet att skolan kommer att innebära en ständig balansgång mellan hopp och förtvivlan. Jag tror att skolan kan göra en del för att tippa vågen mot hopp.
Så snart en förälder får veta att barnet anses avvikande och anses i behov av något särskilt är det lätt att förstå att det kan ställa till det i kontakten med skolan. Dels finns förstås en oro för hur det ska gå för barnet men ibland undrar jag om det också läggs till en slags FOMO – fear of missing out. Dessa föräldrar får mycket information om vad deras barn har rätt till i skolan från aktörer som inte är verksamma i skolan. Ungefär en gång i veckan har jag reagerat på dessa rättigheter med förvåning och med stigande frustration eftersom de alldeles för ofta är oförenliga med våra styrdokument och med den forskning som vi ska använda som grund för vårt arbete. Men för föräldrar som ska hantera både sitt barn och allt som har med skolan att göra kan det bli en kamp för att se till att barnet får det som barnet har rätt till. Problemet är att det inte går att säga exakt vad varje barn har rätt till, det beror ju på behoven. Det kan skapa en känsla av FOMO – får mitt barn verkligen all hjälp och stöd? Tänk om de missar något?
Råden som ges av aktörer utanför skolan kan vara råd om hur betygen ska sättas (otroligt nog), råd om enskild undervisning (alldeles för vanligt) eller råd om särskilda hjälpmedel som är mer eller mindre förlegade. Många gånger är de generaliserade vilket inte alltid funkar för individen. I bästa fall är de formulerade som råd, i värsta fall uttrycks de som absoluta rättigheter som eleven har i och med en diagnos. I bästa fall sker ett fruktbart samarbete mellan föräldrar, skola och vården och i värsta fall blir skolan uppvaktad av vård och föräldrar för att få veta vad de ska göra utan att vare sig förberedande samarbete eller uppföljning är inplanerat. Det här har försatt många skolor i ett tillstånd av att framförallt tänka ”ryggen fri” och ett konstant defensivt läge som stänger dörren till utveckling av de områden som behöver utvecklas. ”Om ni inte gör det här så anmäler vi” är inte en bra utgångspunkt, inte heller ”Ja, gör det! Ni förstår inte vår situation med alla ungar och föräldrar och tidspress och styrdokument all over the place och budgetfrågor!”
Skolor som nu blir uppvaktade av föräldrar som vill veta hur skolan tänker göra för att få det att fungera för barnet kanske ska betraktas som föräldrar i behov av någonting? Oftast behov av att kunna känna sig lugna inför skolstart: ”De har koll-de kan det här. Det kommer att gå bra!” En proaktiv ansats kan spara mycket tid och energi för alla och framförallt för eleven i fråga.
Ibland ställs krav på någon slags handlingsplan för eleven. Se upp med det, är mitt råd. Vi behöver inte ytterligare dokument som ska administreras. Vi måste se till att de dokument som faktiskt ska skrivas hanteras rätt. Däremot ska vi enligt styrdokumenten organisera undervisning och lärmiljö så att alla barn utvecklas så långt som möjligt oavsett förutsättningar. Därmed kan vi se till att alla planeringar innehåller i förväg väl genomtänkta åtgärder/lösningar. Vi måste också se upp med krav på speciella individlösningar som ska ordnas vid sidan om som om dessa lösningar inte angår andra barn. Det uppstår ibland en krock mellan fokus på barnets brister och fokus på barnets behov i olika situationer. Vi i skolan måste stå upp för barnets styrkor, bygga på dem och inte stirra oss blinda på brister och svårigheter. Alla barn utvecklas. Alla skolor utvecklas. Endast om vi på skolan har konstaterat att alla insatser inom ramen för undervisning är fullständigt uttömda ska vi upprätta en individuell handlingsplan – ett åtgärdsprogram. Innan dess ska vi inte hålla med planer som kallas andra saker.
Här är mina tips på sådana gemensamma lösningar som vi kan meddela föräldrar i syfte att lugna och etablera ett klimat för samarbete oavsett barnets ålder:
Vi kommer att se till att ditt barn, liksom alla barn, har en checklista för de aktiviteter som ska göras. Det kommer att finnas checklistor i form av bilder också!
Vi kommer att se till att vi har ett system för barnen så att de kan hantera att vänta på hjälp. Till exempel en särskild hörna i klassrummet dit man går för att få hjälp och som har böcker/ritgrejer medan man väntar, eller en färgad plastkopp som man ställer fram om man vill signalera att man vill ha hjälp liksom en lista på aktiviteter att göra medan man väntar.
Vi kommer att se till att ditt barn får gå först ut till rast/stå först i kön till maten för att minimera distraktioner.
Vi kommer att se till alla barn placeras i klassrummet och vid grupparbeten – är det några som hen funkar bättre med?
Vi kommer att se till att veckan börjar med en genomgång av hur veckan ser ut. Vi ska kolla särskilt att de vi vet kan ha svårt att få överblick verkligen har fått det.
Vi kommer att se till att avsluta varje vecka med en utvärdering/uppsummering av veckan där varje elev får berätta/skriva hur det har varit.
Vi kommer att diskutera styrkor och utvecklingsområden i klassen med utgångspunkt i frågan: hur fungerar vi människor? Vad händer när man blir arg/ledsen/glad/otålig/rastlös/fokuserad…och hur kan man hjälpa sig själv och andra på olika sätt? Hur kan vi inkludera varandra under skoldagen? Hemma får de leka/hänga med vilka de vill men i skolan ska de lära sig att vara med alla – det är vår bestämda uppfattning och helt enligt läroplanen.
Vi kommer att se till att barnen får jobba med olika uttryck och att de får visa vad de kan på olika sätt.
Vi kommer att se till att barnen får ta pauser och röra på kroppen ofta.
Vi kommer att stämma av ofta om det vi gör fungerar eftersom vi vet att det är svårt att bestämma i förväg att något ska fungera eftersom det beror på många faktorer för dagen.
Vi kommer att se till att alla lärare är noga med att informera om läxor eller prov eller studie/idrottsdagar i god tid eftersom vi vet att hemmen behöver kunna förbereda barnen.
Vi kommer att göra allt detta eftersom vi vet att ditt barn, liksom alla barn, kan hamna i svårigheter när det gäller samspel/koncentration/självreglering/stresstålighet vilket i sin tur kan hämma inlärningen. Dessa kompetenser behöver utvecklas och vi gör vårt bästa för det.
Vi vill följa upp hur det går med jämna mellanrum. Kan vi ha telefonkontakt/mejlkontakt var tredje vecka till att börja med så att vi kan stämma av vad vi ser i skolan och höra vad X säger hemma? (Jag tycker själv att treveckorsperioder är bra, då hinner man se om något har effekt).
När vi blivit uppvaktade av föräldrar som uttryckte oro och vi visade hur vi tänkt på skolan har vi ofta fått höra: ”Men vad härligt att veta att ni redan har tänkt!” Det är nog så det är, man vill veta att det redan är genomtänkt. Det är ingen garanti för att allt ska fungera men det är ett sätt att etablera kontakt för samarbete liksom ett sätt att bygga en kultur för inkludering.
Se också: Tio tips för en inkluderande skolstart
Comments