Förväntningar på skolan förblir otydliga så länge vi inte gör professionella pedagogiska utredningar

I kväll är det partiledardebatt och vi lär få höra mycket om vad som ska göras för att rädda skolan. Förväntningarna på skolan är högre än någonsin och vi lyckas inte leverera i takt med dessa förväntningar. Precis som med förväntningar på elever blir det svårt att leva upp till dem om de inte är tydliga. Luddiga resonemang som att “lärare måste få vara lärare” och “eleverna behöver mer kunskaper” riskerar att lägga ribban på en nivå som inte syns annat än i debattörens tankar. En del tänker att vi redan är där medan andra tänker att det är långt dit. Debatten kretsar kring det kollektiva, det som sägs vara bäst för alla medan vi som jobbar i skolan behöver ta beslut i varje enskilt fall och väga hinder mot möjligheter för varje enskild elev.

Föräldrar har också förväntningar på skolan, självklart – vi tar hand om det viktigaste föräldrarna har. Även dessa förväntningar är otydliga och riskerar att ställa till det i mötet med skolan. Om dessutom skolan är otydlig med hur man jobbar och har svårt att följa styrdokumenten kan det bli riktigt illa. Då kan det bli så som berättas i artikeln “Envisa föräldrar har större chans att få stöd”. För mig vittnar artikeln om otydliga förväntningar och otydliga rutiner. Vem ska avgöra när särskilt stöd ska sättas in? Enligt lagen är det rektor. I realiteten är det ofta BUP, logopeder, läkare eller föräldrar. Vårdinstansernas rekommendationer sätter ribban för förväntningar på skolan för många föräldrar som läser dem som regler som ska gälla för deras barn. Rekommendationerna är ofta skrivna generellt, gäller kollektivt och allmänt för barn som har fått en viss diagnos. De kan vara riktade i viss mån för de enskilda barnet men är skrivna utan samarbete med skolan och utan insyn i skolans verksamhet. Om skolan jobbar med inkluderande arbetssätt kan rekommendationer som “eleven behöver 30% mer tid än andra för prov” (sic!)  ställa till det rejält. På vår skola jobbar vi så att alla elever får den tid de behöver för att klara ett prov och de får också möjlighet att komplettera muntligt vid behov. Det är en anpassning som behövs för många men vi har också både elever och föräldrar som upplever det som orättvist eftersom rekommendationerna säger att just de ska få ännu mer tid än andra.

Osynliga men höga förväntningar på skolan behöver hanteras professionellt. Det är därför det är så viktigt att skolan lär sig att utreda eleverna pedagogiskt. Först när vi kan göra det på rätt sätt kan vi bemöta de osynliga förväntningarna och med stadig hand visa vilka hinder och möjligheter vi ser i skolsituationen och hur de ska åtgärdas. Idag är det för många åtgärdsprogram som skrivs utan utredning och då är risken stor att utredningen i själva verket är gjord av föräldrar, BUP, logoped eller att den uppfattas som klar bara genom att en diagnos ställs. En utredning i skolan på individ- grupp- och skolnivå där undervisningen granskas för eleven kan visa mycket mer än en utredning som gjorts utanför sitt sammanhang. I dagens SvD kan vi också läsa om finska skolan där elever får mer riktat särskilt stöd än svenska elever enligt en studie: “Finland överlägnsna Sverige i särskilt stöd”. I artikeln står inget om att de finska elever får stödet utanför klassrummet, tvärtom betonas att lärarna inte kan säga att det inte är deras jobb. Även i engelskspråkig litteratur talar man i pedagogiska sammanhang om “interventions” vilket handlar om riktat stöd för att hantera en specifik svårighet.

Det är bara en ordentligt gjord pedagogisk utredning på skolan som kan visa vilka riktade stödinsatser som behövs. Den utredningen behöver lärarna vara aktivt delaktiga i. Tyvärr stannar ofta utredningarna i beskrivna svårigheter på individnivå: “eleven har ADHD”, “eleven har stor frånvaro” eller “eleven har kunskapsluckor” utan att dessa svårigheter beskrivs specifikt. Att ha ADHD är inte en svårighet, däremot kan vissa specifika svårigheter uppstå i vissa situationer för elever med ADHD, vilka är de? Hur syns de? I vilka situationer? Hur ser undervisningen ut när det fungerar respektive inte fungerar för eleven? Att ha kunskapsluckor är också för generellt beskrivet. Hur ser de ut? När märks de? Exakt vad saknas för eleven? Så länge svårigheterna beskrivs generellt, antingen av skolan, BUP, logopeder, föräldrar eller eleven själv kommer åtgärderna att ha liten effekt. Det har också Skolinspektionen sett som ett stort problem (enligt Vägledning för Elevhälsan, april 2014). Ospecificerade utredningar visar oftare att elevens behov kan mötas av undervisning i liten grupp utanför det ordinarie sammanhanget. Det är inte konstigt att man hamnar där om man inte granskar undervisningen och kopplar den till elevens hinder och möjligheter. En liten grupp innebär färre distraktioner och mer möjlighet till enskild hjälp av lärare men tar man tillvara elevens möjligheter, ger man utrymme för att utveckla strategier för att minska svårigheterna? Dessa frågor behöver ställas innan man ropar på särskilt stöd och förväntar sig liten grupp varje gång en elev riskerar att inte nå målen i kunskapskraven eller läroplanen. Då kan vi få en professionell bedömning av riktat stöd som faktiskt ger resultat istället för att famla och låta andra utanför skolan bestämma vad våra elever behöver. Specialpedagogen och elevhälsoteamet tillsammans med lärare och handledare/mentorer ser till att alla perspektiv tas i beaktande. Vi är experter på undervisning, låt oss visa världen det genom att själva granska den och hitta möjligheter för varje enskild unge utan att någon gång låta oss nöjas med att “vi har försökt men det hjälpte inte…” eller “jag har pratat med eleven men uppgiften är fortfarande inte klar”. Då kan vi också stå emot alla ospecificerade krav på högre måluppfyllelse som bara skapar ångest och defensivt beteende hos lärare som inte förstår vad som egentligen krävs, varför och hur de ska göra.

#pedagogiskutredning #rutineriskolan #specialpedagog #särskiltstöd #förväntningar #elevhälsoteam #vägledningförelevhälsan