Inget diagnosfokus i möte med finska speciallärare

För en vecka sedan träffade jag skolchefer, skolledare, lärare och speciallärare i Närpes stad i Österbotten i Finland. De ville veta mer om differentierad undervisning och jag blev inbjuden att föreläsa för alla och att hålla workshop med speciallärarna.

Önskan om differentierad undervisning istället för one-size-fits-all

Det är inte långt till Närpes och vi har mycket gemensamt men det finns också sådant som skiljer oss åt. Jag var förstås nyfiken på varför de ville ha mig dit, Finland ska ju vara världsbäst på skola och har väl inga problem? Det visade sig när jag samtalade med människor på alla nivåer och i olika funktioner att de upplever att one size fits all inte funkar så bra. Det är sådan mångfald i klassrummen och det fungerar inte att bara titta på individuella brister utan att undersöka hur det ser ut i stort i undervisningen. Många föräldrar verkar uppleva att deras barn inte får rätt förutsättningar och att de (både barnen och föräldrarna) inte alltid får det bemötande man borde kunna förvänta sig. Skolan är ganska traditionell och eleverna är inte med och påverkar undervisningen vilket också riskerar att sänka motivationen hos en del. Kort sagt, man brottas med att organisera och planera för en undervisning som kan fungera för den mångfald man möter i klassrummet och man vill få till en mer formativ undervisning. Jag har en känsla av att vi i Sverige ligger före när det gäller kunskaper om formativ bedömning och när det gäller ansträngningar för att få till det. I övrigt verkar vi brottas med samma dilemman. 

Ny läroplan med fokus på kompetenser

I Finland finns en ny läroplan sedan 2014 och den trycker på återkopplingen som ett redskap för att utveckla lärandet. I läroplanen är det kompetenser som ska utvecklas hos elever och dessa kompetenser bygger på EU:s nyckelkompetenser. Vi ska utveckla förmågor enligt svensk läroplan. Jag undrar om inte jag föredrar det där med kompetenser. Jag stöter ofta på missförstånd kring vad en förmåga faktiskt är, det misstolkas ibland som något man har sedan födseln och som är en del av personligheten och inte något som ska utvecklas genom undervisning.

Workshop med speciallärare

Under workshoppen jobbade vi ca 25 speciallärare och någon elevassistent som jag tror kallas ledsagarbiträde. Speciallärarna arbetar ofta inne i klassrummen men det händer att de också har undervisning vid sidan om. De har i uppdrag att också handleda sina lärarkollegor men jag fick en känsla av att det inte var så utbrett.

Vi samtalade om hur man gör för att identifiera behov och hitta lösningar i det som fungerar. Flera gånger tog jag upp diagnoser av olika slag, jag refererade till autismspektrum för att försöka vara tydlig. Vad var det som gjorde att jag refererade så ofta till npf-diagnoser?  Jag som brukar vara noga med att lyfta blicken från detta. Så insåg jag vad det var som jag hade försökt komma på sedan kvällen innan och som var så märkligt.

Inte en enda gång vare sig i samtal med skolledare, lärare eller speciallärare hörde jag någon nämna ordet diagnos. Ingen talade om autism. ADHD togs aldrig upp. Språkstörning lyste med sin frånvaro. En person tog upp dyslexi.

När speciallärarna och jag samtalade om uppmärksammade svårigheter och jobbade med min modell för att identifiera behov så talade de om ”exekutiva funktioner”, ”visuell gestaltning”, ”abstrakt tänkande”, ”ordkedjor” bland många andra specifika svårigheter i lärandet. När vi talade om behov sa de hela tiden att behovet är att träna på det som är svårt. För varje sådan specifik svårighet i lärandet hade de förslag på mängder av metoder som kan kopplas till att träna de specifika svårigheterna. Jag var imponerad av deras kunskaper i att använda ett professionellt språk som hela tiden utgick från pedagogik och som handlade om att utveckla kompetenser oavsett förutsättningar.

Jag tänker på hur samtalen ofta kretsar kring helt andra saker i svenska skolor. Här talar vi om behov av trygghet, behov av att få slippa, behov av att få ha keps på sig eller behov av en person som sitter nära. Behoven handlar ofta om känslor och vi glömmer bort att det handlar om rätten till kunskap. Orättvist? Javisst finns det undantag men jag tror att det finns anledning att fundera över det jag mötte i Närpes. Jag mötte en förmåga att vara specifik, att använda ett gemensamt professionellt språk och en självklar ingång i rätten till kunskap.

Att komma vidare – vikten av ett gemensamt professionellt språk

Även om vi kanske ligger före vad gäller synligt lärande och formativ bedömning så undrar jag om inte förutsättningarna att komma vidare snabbt är större i Finland om det är så som jag upplevde det. Det går fortare om man har ett gemensamt språk och en yrkesstolthet. Det går fortare om alla har läst läroplanen och skollagen. Det går fortare om man tar kunskapsuppdraget på allvar och fokuserar på didaktiska och metodiska överväganden för att möta alla elever oavsett behov och förutsättningar.

För att klara det behövs förstås fortsatt fortbildning och ständiga samtal kring teori och praktik, ingen kan slå sig till ro och tänka att man är klar. Inte ens Finland!

#differentieradundervisning #specialpedagogiskkompetens #speciallärare #finskaskolan #diagnoseriskolan