Inkludering – effekt eller pålaga?

Ordet inkludering används inte så ofta i Sverige just nu upplever jag. Man talar mer om tillgängliga lärmiljöer, likvärdighet och måluppfyllelse. Alla begrepp beskriver att elever får tillgång till lärande och utveckling.

Motståndare till inkludering, hur man nu kan vara motståndare till det, hävdar att inkluderingen har gått för långt. Den är dålig för en del elever som far illa av inkluderingsivern. Hur man nu kan vara för ivrig med inkludering. Det finns några missförstånd runt inkluderingsbegreppet som jag vill reda ut i detta blogginlägg.

Inkludering är en effekt av att alla elever får tillgång till lärande i gemenskap, i en skola som vill undervisa de elever som finns i skolan. Inkludering är inte en pålaga som kommer som ett dekret någonstans ifrån. Inkludering är det som blir när alla elever får rätt till kunskap utan att skiljas ut, exkluderas eller segregeras.

Att säga att inkluderingen har gått för långt är därmed samma sak som att säga att man vill stoppa en utveckling där slutmålet är att alla elever de facto slipper exkludering oavsett var den uppstår, pedagogiskt, socialt, fysiskt.

Ett annat missförstånd är när man kopplar ihop inkludering med placering. En elev placeras någonstans och i och med denna placering kan man också påstå att inkludering har skett. Om denna elev får tillgång till lärande och utveckling i en gemenskap utan särskiljande har rätten till kunskap tillgodosetts och inkludering kan bli en effekt. Det är inte placeringen som gör att det händer.

En del oroas över att elever tvingas till inkludering och att de inte mår bra av denna inkludering. Men en elev som inte mår bra och inte lär över tid är en signal om att inkluderingen inte är där. En elev som inte är delaktig, som inte är en del av gemenskapen och inte har tillgång till aktiviteter, lärande, utveckling är en elev som har hamnat i exkluderingsprocesser, oavsett var eleven är placerad. En del vill lösa denna exkludering med ytterligare exkludering och kallar det för inkludering*. Eller så säger man att eleven har utsatts för inkludering (dåligt) och måste få tillgång till exkludering (bra). Som om inkludering är en placering eller något man gör, inte för elevens rätt till kunskap och gemenskap och livslångt lärande utan för att kunna säga att man inkluderar. Inkludering som verb. Som något man utsätter andra för. Eleven som inkluderingsobjekt.

Men inkludering är en effekt, det som kommer när vi har elever som alla har rätt till kunskap, till tillgängliga lärmiljöer, till bemötande som välkomnar och förståelse och insikt om att alla elever behöver både stöd och stimulans.

Inkludering är inget verb. Det är inte en placering. Det är vad som händer när vi jobbar för alla elevers rätt till kunskap i gemenskap.

Utopi? Tja, det har vi sagt många gånger genom historien när vi upplevt problem med att samla olikheter. Vi gillar inte olikheter men all forskning visar att vi växer när vi möter olikheter. Om man tycker att inkluderingen har gått för långt och vill stoppa det som händer på vägen fram till den punkt när vi faktiskt kan se inkluderingseffekter, då sätter man också stopp för utveckling och lärande.

Men, säger motståndare, det är faktiskt jättesvårt att inkludera alla elever när många har diagnoser och några är särskilt begåvade och bara ett par typ normala. Hur ska man hinna se alla och se till att alla får både stöd och stimulans? Ja, det är komplext och svårt men det blir svårare när vi väljer att se alla olikheter som problem eftersom vi inte gillar olikheter. Det blir också svårare när man tror att det är inkludering att samla grupper där några har diagnoser och andra begåvning och några är nästan normala. Det är inte inkludering. Det är hur världen ser ut, även om jag inte ser världen som grupper av den ena och den andra sorten. Inkludering är resultatet av ett arbete med att möta alla elever. Inkludering är det som händer när vi förstår vad människan innebär för skolans förmåga att möta allas rätt till kunskap. Inkludering är det som händer när hela styrkedjan ger förutsättningar för alla elevers rätt till kunskap i gemenskap.

Men där har vi tydligen gått för långt enligt många i toppen på styrkedjan. Dessutom blir nog allt lättare för lärarna om de får beslagta elevernas mobiler (ja, jag är ironisk).

Inkludering är en effekt av det vi gör i klassrummet, i kollegierummet, i kompetensutvecklingen, i läroplansförfattande, i politiska beslut och stiftade lagar. Den ser vi när alla elever har sin rätt till kunskap i gemenskap. Jag ser den inte överallt ännu. Men jag vet att den kommer!

*Det händer att exkludering måste lösas med ytterligare exkludering om eleven är så långt ifrån rätten till kunskap, lärande och välbefinnande att det inte går att lösa inom överskådlig tid. Det betyder inte att det här är en bra lösning, däremot kan det vara den minst dåliga lösningen som också ger tillfälle till reflektion och utveckling. Det går däremot inte att påstå att man kan se inkluderingseffekter av att exkludera en elev. Det går heller inte att säga att eleven utsatts för inkludering och se det som orsaken till problemen. Snarare är det ett exempel på att många exkluderingsprocesser lagts på varandra och behöver analyseras.