Inkluderingens största hinder- kärlek?

Jag har just tillbringat några dagar i partiell blindhet efter en ögonoperation (det har gått bra och det är ingen dramatik i det!). Podcaster och radio blev min räddning under tråkiga ensamma timmar. Att sitta still är inte min grej…Min kollega och vän Frida Gustavsson Wennö sa till mig att lyssna på Invisibilia – How to become Batman. Avsnittet handlar om en man vars ögon togs bort vid 6 års ålder på grund av cancer. David var ett livligt barn och han hade ingen lust att begränsa sitt liv eller bli inlindad i bomull som hans mormor ville. Han började ekoloda med hjälp av klickljud som hjälpte honom att “se” föremål i omgivningen. Han fortsatte att cykla och klättra i träd och springa klickande med tungan. Hans mor ställdes inför ett svårt beslut. Skulle hon låta honom fortsätta med risk för skador och allvarliga olyckor eller skulle hon begränsa hans framfart och lära honom att “bete sig som en blind”? Hon resonerade att hans liv skulle bli alltför svårt om hon begränsade det och lät honom fortsätta med klickandet och cyklandet.

Skulle jag att resonerat som Davids mamma? Jag skulle gärna vilja säga JA, jag skulle absolut ha tillåtit en livlig livsstil med stora risker men jag är inte säker. Skulle man kunna leva med sig själv om något riktigt farligt hände? Hur skulle omgivningen se på mig?

Programledarna intervjuar en man som forskar kring blindhet och som hävdar bestämt att “blindness is a social construction”. Den ena programledarens far är blind och hon undrar, är han verkligen inte handikappad? Är det bara en känsla eller upplevelse som samhälet har pådyvlat honom? Nej, menar forskaren, men vi i samhället har en syn på blindhet som begränsar och som inte erkänner att blinda också kan se fast på ett annat sätt. Jag vet inte vad jag tänker om detta. Å ena sidan är det en oerhört spännande tanke, å andra sidan är det så lätt att hävda att allt är sociala konstruktioner och därmed inte behöva adressera de verkliga problemen. Men faktiskt, jag märker att jag börjar vända och vrida på ordet “blindhet”. Vad tänker jag på när jag hör det nu efter programmet?

David såg sig aldrig som annorlunda i skolan och hans sätt att hantera tillvaron gjorde att han aldrig blev beroende av andra. En dag kom en ny kille till skolan, också han blind. Denna kille hade någon som bar hans böcker, särskilda timmar för en-till-en-undervisning och förväntades inte kunna leka på vissa delar av skolgården. David såg plötsligt hur omgivningen såg på blindhet. Han ställde inte upp på de låga förväntningarna och han hatade att killen drog fram en massa tankar och föreställningar som innebar en mer handikappande livsstil. David började mobba den blinde killen för att visa omvärlden att blindhet och svaghet inte hörde ihop. Jag tänker, det var nog en skola som ville jobba inkluderande men som ändå främst hade ett omsorgsperspektiv. De hade kanske inte tänkt igenom hur de skulle jobba för att få eleverna att tänka på varandra som individer och inte som kategorier? Vad är det för fel på omsorgsperspektiv? För David innebar det en begränsning. Omsorg kan blockera styrkor.

David har vigt sitt liv åt att lära barn klicka sig fram i livet. Det har inte varit lätt. Största hindret? Kärlek! Davids mamma gjorde ett val som var oerhört modigt och kärleksfullt. Andra har av samma kärlek, oro och rädsla för vad barnen kan råka ut för gjort ett annat val, de har satt stopp för barnens klickande. Det är inte ondska eller okunskap från någons sida som har styrt valen för barnen utan kärlek. Men konsekvenserna av respektive val blir stora och måste tänkas igenom och luftas och synliggöras utifrån många perspektiv.

I radions program Kropp och Själ hörde jag en kvinna som forskar på självskattningsverktyg för patienter med Parkinsons sjukdom. Hon har själv sjukdomen och apparna för att registrera sitt mående är ett sätt att ta kontroll över sjukdomen som jag uppfattade det. Hon berättade om en kvinna som uppmanades registrera varje gång hon kände av symptom. Syftet var att kalibrera medicineringen. Konsekvensen blev att hon upplevde sig sjukare. På eget initiativ började hon istället registrera hur ofta hon mådde bra och inte kände symptom. Antalet timmar som hon mådde bra höjdes från 3 timmar per dag till 10 timmar per dag.

Är alla mottagliga för att fokusera på möjligheter och styrkor? Jag vet inte, förmodligen beror det på personlighetstyp och på olika perioder i livet. Den stora frågan är ändå vilka förväntningar vi har på livet, på våra medmänniskor och på möjligheter. Det är inte en slump att programmet How to become Batman inleds med en kort intervju med Carol Dweck som är psykolog och forskar vid Stanford om effekten av förväntningar och vilken typ av återkoppling som lyfter respektive sänker motivation och tro på sig själv. Här kan du se en kort film där hon beskriver sin forskning. Jag har haft nöjet att träffa henne och skulle gärna lägga in ett foto på oss två tillsammans men eftersom hon är en mycket liten kvinna och jag (delvis därför) ser ut som en Amazon från en annan planet på fotot avstår jag. Självklart frågade jag henne om huruvida hon har försökt koppla ihop sin forskning med specialpedagogik. Hon var, forskare som hon är, noga med att påpeka att det är en annan domän men att många forskare också har kommit fram till att etiketter gör något med våra förväntningar som vi måste vara noga med att granska och utmana. John Hattie är en av dem som har mätt effekten av etiketter på elever och resultaten visar att de sänker förväntningar på elever och därmed elevers resultat (Visible learning, 2012).

Ett experiment, som refereras till i programmet How to become Batman, prövade detta med förväntningar på råttor. Några personer skulle se hur just deras råttor klarade av att gå runt i en labyrint. En grupp råttor, fick de veta, var slöa och kunde inte lära sig. Den andra gruppen råttor var smarta och alerta. Det fanns inga bevis för etiketterna utan råttorna delades in i dessa grupper slumpmässigt Personerna anpassade omedvetet sina förväntningar till det de fått veta om råttorna. Det visade sig att förväntningarna överfördes till råttorna så att de som betraktades som dumma faktiskt inte klarade av det lika bra som de som betraktades som smarta!

Samtidigt tänker jag att etiketter ibland är nödvändiga för att förindra överkrav och förväntningar som inte är möjliga just nu. Att hävda att man inte vill veta något om sina elever för att man vill ge alla en chans är också riskabelt. Vi måste ju veta hur vi ska bemöta på rätt sätt och en del är mer sårbara än andra vad gäller bemötandet. Om etiketten styr mitt bemötande är det av godo. Om den styr mina förväntningar innebär den risker.

Våra förväntningar är kraftfulla verktyg. Vår omsorg och kärlek likaså. Frågan vi måste våga ställa är: blockerar omsorgen styrkorna och möjligheterna?

#Dweck #förväntningar #inkludering #omsorg