Inkluderingsfestival

I Dubai är inkludering en självklarhet, alla skolor måste inkludera alla elever. De som bestämmer insåg att de måste ändra lagen eftersom alla barn och unga inte fick samma möjligheter när vissa segregerades. Vips var lagen ändrad och nu är det inget snack, bara verkstad.

I Pakistan modellerar specialpedagoger strategier för lärare eftersom de jobbar tillsammans för “student success”. Möten om elever som man blir orolig för har rubriken “student success meetings”.

Andra länder är mer frustrerade, de har också krig att förhålla sig till och barn som inte kan gå till skolan. De har regeringar som inte ens tänker att alla barn ska ha tillgång till skola. Har man en funktionsnedsättning är man helt enkelt utestängd från skola och utbildning. I ett afrikanskt land har en lärare gjort mycket för att implementera läroböcker med Brailleskrift och har fått tillstånd att använda dem i särskilda skolor för barn med synnedsättning. Så kan inkluderingsarbetet behöva börja.

Inkluderingsfestivalen som organiserats av IFIP, international forums of inclusion pracititioners ägde rum 19-25 juni är över och lämnade mig inspirerad, hoppfull, fundersam, vetgirig och med mycket mer kunskap än jag trodde innan. Dessutom har jag en känsla av att känna dessa människor som jag pratat med och lyssnat till, kollegor som känns som en naturlig del av min yrkesvardag!

Hinder, behov, autonomi, assistenter, diagnoser – samma där som här

Det här tar jag med mig från denna festival som verkligen var ett firande av inkludering som självklar grund för alla elevers rätt till kunskap:

Alla, oavsett var man är i världen eller i vilket stadium av inkluderingsarbete, talar om barriers, hinder, och om vi ser dem hos elever eller i miljön. Alla vill flytta förståelsen till hinder i miljön snarare än i eleverna.

Många talar om needs, behov, på många olika sätt. SPICE är en akronym som en del använder för att identifiera behov:

S-social

P-Physical

I-Intellectual (de gillade inte den rubriken, ville hellre ha cognitive som ord)

C-communication

E – emotional

Många använde ordet agency för att uppmärksamma att behov är kopplade till förmågan att äga sitt lärande själv, en slags autonomistödjande behovsinriktning.

Många talar varmt om teaching assistants, lärarassistenter eller kanske snarare elevassistenter som möjligheter men många länder och skolor vill också göra sig mindre beroende av assistenter.

Gemensamt är att alla uttrycker frustration för att det går så långsamt och det går ut över elever. Oavsett om de är segererade eller inkluderade placeringsmässigt. Problemet är alltså inte var de befinner sig utan hur vi kan möta och skapa förutsättningar.

Alla talar om att se människan och inte fastna i labels, etiketter-ofta diagnoser. Vi hade en animerad diskussion om huruvida diagnoser var bra eller dåliga och jag tror att vi landade i att det inte är själva diagnosen som är viktig utan i vad vi gör sen. Daniel Sobel från Inclusion experts i Storbritannien påminde om hur samma diagnos kan manifesteras på många olika sätt och hur samma svårighet kan diagnosticeras på många olika sätt. Vi får inte förledas att tro att diagnosen är Förklaringen som ska visa vägen. Neuropsykiatriska diagnoser är det man talar om när man talar om diagnoser oavsett var i världen man är.

Gemensamt för alla är också insikten om att vi måste stödja lärare och skapa lärande kollegier där man fokuserar på tillsammansarbete. Inte göra likadant men tillsammans för att få med alla perspektiv och skapa tillit och mod att våga göra annorlunda

Lärare uttrycker samma utmaningar över hela världen:

En sak som slog mig är att alla deltagare från alla länder berättade om sina lärares utmaningar på samma sätt:

“Crowded curriculum, large classes, so many needs in each class, University standards”

Dessa fyra delar var lärares uttalade utmaningar världen över, oavsett läroplan och betygssystem, oavsett klasstorlek, oavsett om de undervisar i segregerade klassrum eller i ordinarie klassrum. För mycket innehåll i kursplanerna, för stora klasser, många behov i varje klass, högskolestudier som fortfarande är traditionella.

Min sammanfattning och slutsats av det jag var mer om på inkluderingsfestivalen blir denna:

Läroplanen spelar mindre roll för förmågan att inkludera

Betygssystem och betygsmodeller spelar mindre roll för förmågan att inkludera

Klasstorlek spelar viss roll, om inte för elever så för lärare

Regeringar kommer och går och vill sätta prägel på skolan men det som gör skillnad är det som sker i klassrummet

Det finns en global rädsla att släppa det traditionella och i och med det sänka elevers möjligheter att studera vidare, oavsett system och oavsett hur svårt det är att komma in på universitet.

Förståelse för lärande och hur det hänger ihop med välbefinnande spelar roll oavsett var vi är i världen och i vilket system vi verkar.

Samma bild, samma förklaringar, samma utmaningar praktiskt, samma visioner framåt

BIlden nedan återkom i många deltagares föreläsningar och blev en tydlig visualisering av inkludering som en process. Det är inte något vi redan gör. Det är inte något vi antingen gör eller inte gör. Det är något vi jobbar med dagligen i process. Vi samtalade om den fjärde bilden i processen som saknas, den där alla deltar tillsammans. Hur ser den femte bildrutan ut?

Med detta blogginlägg önskar jag alla en härlig sommar med mycket återhämtning och kreativa tankar!

Photo by Vlada Karpovich on Pexels.com