Jag har tänkt på tåget – Johanna gästbloggar

Efter mitt senaste blogginlägg om hur vi får med alla på tåget kom jag att resonera om texten och innehållet med Johanna Kjellén som är specialpedagog och gymnasielärare och jobbar som utvecklingsledare i Täby kommun. Johanna menade att den där tågresan kanske inte är så bra som metafor. Eftersom jag alltid uppskattar att prata med Johanna och att höra hennes kloka perspektiv bad jag henne bli gästbloggare denna vecka. Så här skriver Johanna: 

Jag har tänkt på tåget. 

Nog för att jag gillar tåg. Men som du också beskrev i ditt senaste blogginlägg känns tågliknelsen inte alltid lyckad när vi ska prata skolutveckling. Förutom det du själv skrev, får man också en känsla av att (järn)vägen är tämligen rak. Med tåget tar vi oss från A till B utan större distraktioner. Tågresan för tankarna till den raka pilen till vänster istället för att påvisa den komplexitet som verkligheten faktiskt innebär.

Dessutom innebär resan med tåg att vi inte behöver anstränga oss särskilt mycket för att ta oss framåt. Om alla bara hoppar på tåget så kommer lokföraren (rektorn?!) se till att vi alla tar oss dit vi ska. Vi kan lugnt luta oss tillbaka, njuta av utsikten och anta en avslappnad (och passiv) roll under resan.

Förbättringsarbeten är allt annat än passiva. Och kan definitivt inte ansvaras av en enda ledare. Vi behöver ta ett kollektivt ansvar för att vi tar oss dit vi ska. Men som du skriver är samarbetet inte alltid friktionsfritt eller enkelt. Det betyder att vi behöver bygga kulturer och strukturer som hjälper oss att lyssna in, utmana och stödja varandra. Resan behöver alltså bli mer aktiv, utforskande och bygga på samarbete. Men kanske kan vi släppa resebilden helt för ett tag.

Låt oss istället prata förbättringsarbete. Och jag skriver förbättring eftersom det inte kan vara själva förändringen som står i fokus. Att lärare börjar använda cirkelmodellen eller att klassrummet möbleras på ett särskilt sätt är inte måttet på om utvecklingsarbetet har gett effekt. Det är effekten av det handlandet som behöver vara i fokus. Hur blev det? Skapades bättre förutsättningar för lärande? Lärde sig eleverna mer?

När vi pratar förbättringsarbete behöver vi också börja i anledningen till varför vi överhuvudtaget ska utvecklas.

· Vad har vi sett i vår verksamhet som behöver utvecklas?

· Vilken data har vi som stödjer att det är just det här som behöver utvecklas?

· Hur reder vi i all data och hur kommer vi gemensamt fram till vårt fokus?

För är det något vi vet så är det att fokus är avgörande för skolutveckling (se tex. Håkansson och Sundberg 2016). Men hur hittar vi vårt fokus och vad är det egentligen för data vi pratar om? Jag tänker att det måste handla om en bredd av data. Att data är allt det vi tar in via utvecklingssamtal, medarbetarsamtal, hälsosamtal, trygghetsenkäter, uppföljning av arbetet med elever i behov av stöd, våra analyser av närvaroarbetet, de slutsatser som vi gjort inom ramen för våra kollegiala läranden, analysen av examinationer, betyg, nationella prov, bedömningsstöd, kartläggningar och så vidare. Utifrån all den data som vi samlar på oss: vad behöver just vår skola fokusera på? Vad är det som är mest framträdande i analysen? Gäller det hela skolan? Delar av skolan? Vissa ämneslag? Finns det något som alla har gemensamt? Och hur kan vi undersöka det från olika perspektiv?

När vi väl identifierat vårt fokus behöver vi olika strategier för att fördjupa den egna förståelsen för problemet. Just nu tenderar många skolor att gå direkt på lösningen innan man tittat närmare på området man önskar utveckla. Till exempel: ”Vi lyckas inte i arbetet med elever med svenska som andraspråk”. Slutsats: ”Alla lärare behöver utveckla ett språkutvecklande arbetssätt!” Det kan säkert vara sant i många sammanhang, men först måste vi nog stanna upp i konstaterandet att vi inte lyckas i arbetet med de elever som har svenska som andraspråk. Vad betyder det? Vad gör vi i dagsläget? Vad har vi redan provat? Vad är det egentligen dessa elever inte lär som vi förväntar oss att de ska lära? Och är detta verkligen en homogen grupp elever?

Det finns också exempel på där man går rakt på lösningen utan att ha ringat in något specifikt utvecklingsområde. Man köper in böcker och föreläsningar på diverse teman (gärna så många som möjligt på ett läsår!) och hoppas att verksamheten ska utvecklas – på en mer generell nivå. In med alla i tåget så kör vi! Men vart ska vi? Vet inte! Risken med den här strategin är att förbättringen uteblir och att vi får en alltmer förändringstrött lärarkår. Dessutom blir det mycket svårt att följa upp ett sådant arbete. Om vi inte klarlagt utgångsläget kan vi inte heller konstatera utveckling.

Att undersöka något på djupet kan göras på en mängd olika sätt och det är här som verktyg och strukturer för samtal om undervisning och lärande blir centrala. Ett sådant verktyg kan till exempel vara läranderonder som jag själv fördjupat mig inom den senaste tiden. Det handlar om att stanna upp innan vi ger oss iväg på resan och fundera över: Var är vi egentligen nu? Och vart ska vi? Hur ska vi ta oss dit? Och hur tror vi att det ser ut när vi närmar oss vårt mål?

Så, tåg kan vi åka privat. Men i vårt professionella agerande behöver vi anta ett mycket mer aktivt och utforskande sätt att resa. Vi behöver ta ut en kurs utifrån ett väl undersökt nuläge. Vi behöver samarbeta på resan, lära av och med varandra och våga stanna upp med vetskapen om att kursen kan förändras under resans gång.

Källor

Håkansson, Sundberg (2016) Utmärkt skolutveckling. Forskning om skolförbättring och måluppfyllelse. Natur och Kultur. Stockholm.

Helena avrundar

Tack Johanna för kloka kommentarer och reflektioner! Jag stannar upp i den sista meningen: Vi behöver samarbeta på resan, lära av och med varandra och våga stanna upp med vetskapen om att kursen kan förändras under resans gång. Precis så är det vare sig man möts i en blogg, på sociala medier, i ett kollegierum eller i ett klassrum. Vi är alla på en resa och vi vet inte alltid riktigt vilken väg vi ska ta men vi måste tillsammans undersöka var vi är innan vi tar ett beslut som kan vara rätt beslut eller helt fel – det vet vi när vi stannar upp igen och ser oss omkring! 

Som engelsklärare kan jag inte låta bli att länka till Robert Frosts dikt “The road not taken” som slutar så här:

Two roads diverged into a wood, and I-

I took the one less traveled by,

And that has made all the difference.