Jag heter inte Asperger

Snart börjar en TV-seriedokumentär på SVT där vi får träffa ungdomar med Aspergers syndrom: Den som får finnas. Jag vill bidra med ytterligare en persons perspektiv på sin diagnos. Denna text fick jag av en 12-årig elev vid en resursskola, en skola enbart för elever med diagnosen Aspergers syndrom. Texten är återgiven precis som den skrevs av eleven men jag har tagit bort namn på eleven och skolan. Det texten belyser är vikten av att inte sänka förväntningarna när man vet att en elev har denna diagnos. Samma elev berättade för mig om sin frustration över att lärarna blir så överglada när eleven presterar något. “De borde inte bli så glada, de borde veta att jag kan så här bra vid det här laget” sa eleven till mig. I all välmening sker en anpassning av förväntningar istället för en anpassning av kravbilden eller undervisningsmetoderna. Texten berättar också insiktsfullt om utveckling och vägen till självförtroende.

Många av de skolor som bara tar emot barn med Aspergers syndrom kallar sin verksamhet för inkluderande och jag tycker att det är olyckligt att de gör det. En skola som inte tar emot andra barn än de med diagnoser är en exkluderande skola. En skola som härbärgerar elever långt från ordinarie skolverksamhet är en del av en exkluderande verksamhet. Det dessa skolor menar, tror jag, är att de ofta lyckas få barnen att trivas i skolan och att de har en tolerant inställning till de elever som är där. Men det är en helt annan sak än inkludering. Frågan är hur vi kan ta tillvara på deras kunskaper om bemötande för att inkludera dessa barn. De förtjänar det. Nu till texten som gjorde mig både varm i hjärtat och lite orolig. Hur reagerar du?

Jag heter inte Asperger

Folk med asperger syndrom har många olika “problem” och ofta mycket ångest, över till exempel övergångar som att gå till skolan eller jobbet. Det brukar oftast inte synas att man har asperger men på en del syns det mer. Det beror oftast av att den personens föräldrar eller lärare behandlar han/hon försiktigt med tanken på personens asperger.

Det kan leda till att personen blir svag och inte modig nog att stå emot sin ångest för att det finns ingen disciplin. Disciplin är självklart ett subjektivt ord men det är viktigt att man inte behandlar personen utgående från deras syndrom, man behandlar de som människor.

När jag fick resultatet på min utredning blev jag väldigt chockad men ändå glad på något sätt. Det var som om jag för en gångs skull kände mig speciell, jag är annorlunda. Sedan började jag kolla upp asperger på internet och då såg jag folk som betedde sig onormalt från vad jag hade sett, så jag började härma de. Mina föräldrar blev såklart oroliga och började göra som jag ville för att jag skrek om det.

Varför skrek jag? Ångest, depression? Nej, jag skrek för att jag kunde.

Jag hade det äntligen som jag ville men jag var inte riktigt glad, det var ett hål någonstans.

Jag börjar i ….skolan och där lär jag mig mycket om min egen syndrom och hur andra hade det. Jag såg hur alla elever fick som de ville när de ville, men på samma sätt som jag kände såg de ut som om det var ett stort hål i de som slukade upp lyckan. Är det aspergern? Nej, de känner sig svaga. Jag kände så förut och jag insåg då att jag inte ville vara svag, jag hade alltid sett mig själv som en stark person och jag tänkte inte låta min asperger vara anledningen att jag är svag. Tills idag har jag varit mer själv ständig och mer själv förtroende än någonsin. Tack vare min vilja och …skolan har jag blivit den jag är idag och det är jag tacksam över.

Jag heter inte asperger, jag heter XX och jag har asperger.