Kan de inte bara skärpa sig? Icke-kognitiva förmågor i skolutvecklingsarbetet.
- Helena Wallberg
- 27 nov. 2015
- 4 min läsning
Nu är det fint med lite ljus i mörkret! Igår uppstod ett ljus i form av ett kollegialt lärande som lyfte styrkor och ledde framåt. Kollegiet och jag hade en studiedag som jag hade döpt till “Varför kan de inte bara skärpa sig?”
Vi började med att diskutera den bild som Skolverket, Skolinspektionen och Specialpedagogiska skolmyndigheten har delat med sig av, nu senast på konferensen Skolans utmaningar och möjligheter 16/11.
Jag tycker att bilden illustrerar skolutvecklingsarbete varför jag låtit flera kollegier tolka den. En del ser bilden till vänster som det vi ska sträva mot. Anledningen är ofta att de känner sig stressade över att de inte i tillräcklig hög utsträckning ger särskilt stöd till elever som behöver det. De upplever att både media och politiker trycker på behov av särskilt stöd och att den biten borde bli bättre.
Andra vågar sig på en annan tolkning och funderar i termer av effektivitet. Om vi hade en bredare bas, resonerar de, skulle vi kunna jobba mer effektivt med anpassningar och stödinsatser. Kanske skulle många elever inte ens behöva insatser? Är det inte detta läroplanen och skollagen talar om i avsnitten om att utgå från allas förutsättningar och utvecklas så långt det är möjligt?
Vi enades om att utvecklingsarbetet handlar om att gå från den spetsiga skolan där behoven blir stora men där ingen upplever sig ha tid att ta hand om dem, till den bredare skolan där behoven och förutsättningarna är med redan i planeringsarbetet.
Vad är det då som gör att en del skolor upplever allt större utmaningar med att få eleverna på banan och organisera för måluppfyllelse? Stor frånvaro, undvikande, omotivation, ohälsa gör att många tappar sugen, både lärare och elever. Vad orsakar de tappade sugarna? Kan de inte bara skärpa sig?
För att komma vidare i utvecklingen mot den breda skolan måste vi förankra insikten om att det finns två sorters förmågor (obs! enkelt uttryckt) som har betydelse för hur man klarar skolan i synnerhet och livet i allmänhet. Det handlar om de kognitiva förmågorna och de icke-kognitiva förmågorna. En del elever har med sig både kognitiva och icke-kognitiva förmågor in i skolarbetet. Det är de eleverna vi planerar för. Dessa elever går igenom moment efter moment utan större åthävor och de lyckas för det mesta fixa allt inom utsatt tid. De skärper sig.
Andra elever har kognitiva förmågor men lågt utvecklade icke-kognitiva förmågor. Vi känner igen dem som redan kan, som visar potential men som inte lyckas uppamma den ansträngning som behövs för att bevisa vad de verkligen kan. De har också svårt att lära sig nytt om det ska ske enligt någon annans plan. Varför kan de inte bara skärpa sig?
Kanske har de etablerat ett statiskt sätt att se på sin förmåga: “Jag kan redan det här och behöver inte jobba för det!” eller “Jag är ändå inte bra på den här typen av arbete”. Eller så anstränger de sig så att de går sönder fast det inte riktigt ser ut så, man märker bara att de sloknar utan synbar anledning. Självreglering, koncentrationsförmåga och känsloreglering är exempel på icke-kognitiva förmågor.
I min bok Återkoppling för utveckling är budskapet att jobba intensivt med återkoppling som utvecklar de icke-kognitiva förmågorna. Tillsammans med kollegiet gick vi igenom hur man kan få eleverna att ställa sig själva frågor som:
Vilka beslut om hur du ska göra har du tagit? Vad gör du om kör fast? Vad fungerade förra gången?
I klassrummet gäller att erbjuda tydlighet, struktur, positiv förstärkning, snabb återkoppling kring arbetet, minnesknep bland annat. Alla kan utveckla dessa förmågor men precis som med allt annat når man olika långt.
Kollegiet fick samla sina tankar om hur de ska utveckla sin verksamhet genom att ta beslut om vad de ska sluta göra, göra mindre av, göra mer av och skapa. Så här såg sammanfattningen ut:
Jag vill punktmarkera och förtydliga några av de viktigaste punkterna kollegiet kom fram till att de vill skapa:
Baklängesplanering – att erbjuda eleven ett mål och sedan komma fram till vad som behövs i olika steg innan målet är nått är oerhört effektivt (Hattie & Yates, 2014). Skolan ska nu göra detta även med elever som kommit på att de vill klara examen om ett halvår. Prata med dem om vad de har gjort för att stå där på studentdagen med mössan på! Hur hamnade du där? Vad gjorde du? Vad gjorde du innan det? Och innan det? Hur mycket tid har du lagt ner? Vad behövde du sluta göra?
Årshjul – en planering för läraren, mentor men också för eleven som ger överskådlighet och sammanhang. Vad behöver göras i juni? För att kunna göra det, vad behöver göras i maj? Och så vidare, en baklängesplanering i årshjulsform.
Quest log – läraren Daniels fenomenala idé om att ha en spelliknande logg i marginalen på tavlan med uppdrag som eleverna kan välja att göra när de har gjort klart. Jag uppfattade att han har sin quest log i olika nivåer, levels, så att eleverna har maximal valfrihet när det gäller både tempo och svårighetsgrad.
Ständig betygsättning är något de ska sluta med bestämdes det. Det har blivit ett evigt och konstant testande i skolan. Vi behöver lära både oss själva och eleverna att skilja mellan lärande och prestation resonerade vi. Om eleverna bara testas finns ju inga möjligheter att träna på och utveckla de viktiga icke-kognitiva förmågorna. Då testas ju bara redan existerande kognitiva förmågor och det är elever med redan utvecklade icke-kognitiva förmågor som klarar det. Istället skapades planeringar under eftermiddagen som tog hänsyn till olika sätt att förstå och lära liksom olika sätt att visa vad man kan.
Lärare i den spetsiga skolan blir helt enkelt inte lika bra som lärare i den breda skolan. De får inte chansen att utveckla sin pedagogiska kompetens. Alla som jobbar på skolan har ett stort ansvar att öppna för möjligheter att utvecklas genom att understryka ansvar parat med samarbete och gemensamma problemlösningar. För det krävs mod att experimentera och utvärdera. Gårdagens arbete var en pusselbit som föll på plats och spred ett ljus!
Källor: Betydelsen av icke-kognitiva förmågor, Skolverket 2013 samt Hattie & Yates: Hur vi lär, Natur & Kultur, 2014.
PS: självklart har vi också elever som kämpar med både låga kognitiva och icke-kognitiva förmågor. Fokus denna gång var att sprida ljus kring de icke-kognitiva förmågorna.
PPS: det finns en uppsjö av publikationer som betonar vikten av utveckling av de icke-kognitiva förmågorna vid funktionsnedsättningar och för att implementera inkluderande arbetssätt. Jag nöjer mig här med att nämna Tom Hehir, Carol-Ann Tomlinson och David Mitchell som exempel på experter som betonar detta.
Comments