Kognitivt flyt och prajming skapar motivation och ansträngning
- Helena Wallberg
- 26 apr. 2014
- 4 min läsning
Att läsa boken “Tänka snabbt och långsamt” av psykologen och nobelpristagaren Daniel Kahneman är att åka på en resa genom hjärnan. 616 sidor av exempel på studier och lärdomar om hur hjärnan fungerar (och inte fungerar) borde vara en självklar del av varje lärares fortbildning och varje blivande lärares förberedelser inför mötet med de hjärnor som ska formas och utvecklas.
Kahneman delar upp tänkandet i två system; system 1 och system 2. System 1 står för det snabba tänkandet, det spontana som utgår från tidigare erfarenheter och kunskap. System 2 är det system som kräver ansträngning och eftertänksamhet. Kahneman beskriver systemen som två aktörer i ett psykodrama! System 2 är det resonerande, medvetna jaget och det som styr hur vi ser på oss själva. System 1 kan utan ansträngning framkalla tankar, känslor och idéer men det är system 2 som rangordnar, systematiserar och skapar ordning i tankeflödet.
Ett problem är att system 2 är lättjefullt. Ansträngning är något som hjärnan helst vill undvika. Därmed gör en oförmåga att hantera system 2 att systemet är i kaos. Kan det vara det som utmärker koncentrationssvårigheter? tänker jag.
Hjärnan tar ständigt emot intryck som behöver bearbetas och värderas. Bedömningarna av intrycken görs automatiskt av system 1, utan märkbar ansträngning. Kanske är det denna automatik som inte fungerar vid funktionsnedsättningar i hjärnan? Jag översätter alltså det vi vet om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar till Kahnemans beskrivning av de två systemen, jag tycker att det verkar logiskt men jag vet inte om det stämmer.
Kognitivt flyt får man med hjälp av system 1 medan kognitiv anstränging sker när system 2 måste in och reda upp och systematisera. Flytet är behagligt medan ansträngningen är obehaglig. Den inre associationsmaskinen (Kahnemans ord) gör att den kognitiva processen kan upplevas som flyt eller ansträngning. Om hjärnan är “prajmad” att ta emot kunskap eller information upplevs en högre grad av flyt än om den inte har förberetts på att ta emot informationen. Ett oförberett informationsflöde kräver mer ansträngning och risken är då att system 2 bestämmer sig för att det är för jobbigt att ta hand om det som krävs. (BIlden har jag lånat från Jenny Asps blogg på samma tema).
Kognitivt flyt är alltså att eftersträva eftersom det är det tillstånd där hjärnan gärna jobbar utan stor ansträngning. Nu hör jag en hel hoper lärare och vuxna skrika till: “Men en del saker är ansträngande, det är bara att lära sig!” Absolut, visst är det så men det finns grader i helvetet enligt Kahneman. Hur stor upplevs ansträngningen? Om den är för övermäktig är risken överhängande att system 2 lägger ner arbetet och strejkar. Om vi däremot lägger ribban på en nivå där ansträngningen är möjlig, vad händer då?
Kahneman menar att forskningen visar att kognitivt flyt uppstår lättare om människan är positivt inställd till uppgiften, känner igen den och kan haka upp kunskapen på något som redan finns på plats. Inga nyheter egentligen, vi känner till att affektnivåer är viktiga för förmågan att vara delaktig i ett lärande. Det som är spännande, tycker jag, är att det faktiskt är bevisat att hjärnans system 2 jobbar bättre om människan är förberedd, har sett det förut, känner sig avslappnad och positivt inställd till sammanhanget, personerna, uppgiften. Det som är ännu mer spännande är att det betyder att det är superlätt att skapa lärandesituationer som är gynnsamma för motivation, ansträngning och utveckling av kunskap.
James Nottingham (i boken Utmanande undervisning) och John Hattie pratar båda (säkert finns fler som säger detta!) om “preview” som den mest effektiva läxan att ge barn i skolan. Det vill säga, en uppgift som förbereder för det som ska bearbetas nästa gång. Flipped classroom kan fungera som preview (men kan också ställa tlll det om det är ny kunskap som bara ska läras in på egen hand, det vill säga, som ställer krav på att system 2 tycker att det är ok).
Alla som jobbar med människor som har funktionsnedsättningar som ADD, ADHD, Autismspektrumtillstånd vet att förberedelse är det mest effektiva sättet att sänka affektnivå och därmed skapa en ingång till ny information som annars skulle ratas och kanske sätta igång ångest och panik. Det vi gör med dessa personer är ju i själva verket att vi “prajmar” och ger en “preview”. Om detta är något som är gynnsamt för hjärnan generellt, varför gör vi inte det med alla?
Goda relationer, ett begripligt sammanhang och en vetskap om att inte behöva ställas inför övermäktiga krav håller nere affektnivåerna i klassen. Därmed skapas arbetsro och ett klimat där lärande står i centrum. Ett begripligt sammanhang är bland annat att veta vad som förväntas, att ribban har lagts gemensamt genom att prata högt om vad som krävs för en uppgift. Om ribban är otydlig kan den ligga på vilken höjd som helst och då kommer vi att uppleva en hel hoper system 2 som antingen dukar under av inbillade eller faktiska överkrav eller som har lagt ner arbetet eftersom systemet bestämde sig för att ansträngningen inte behövde vara större.
Kopplingen till formativ bedömning är självklar tycker jag. Man tar den tid som behövs för att uppnå goda resultat och god kvalitet och man arbetar i en process där både uppgift och arbetssätt utvärderas och bedöms kontinuerligt med fokus på den enskilda elevens prestationer och med en självklar tro på elevens möjlighet att utvecklas. Man mäter först när det är klart men man är tydlig med vad som krävs och formar strategier för att uppnå god kvalitet.
Det finns de som funderar över om formativ bedömning i själva verket är ett ständigt curlande och ett sätt att få eleverna att glida igenom skolan utan ansträngning medan lärarna jobbar åt eleverna. Det är bra att dessa åsikter kommer fram men det är också bra om vi kan hejda oss och fundera tillsammans – är det så verkligen? För mig är formativ bedömning ett sätt att skapa elever som är självständiga, som själva ser vad som krävs så småningom och som har utvecklat goda strategier för att använda både system 1 och system 2 och som aldrig nöjer sig med att ge upp och låta system 2 strejka.
En skola som bara mäter, som rusar genom kurser och moment utan att stanna upp och “prajma” och ge möjligheter till “preview” och framtåsyftande återkoppling är en skola som kommer att präglas av stor frustration. Lärare är frustrerade över att eleverna är “lata” och eleverna är frustrerade över att de inte hinner och att ingen bryr sig. Det blir en skola där elever som har ett välfungerande system 2 klarar sig ändå medan de som inte har det lämnas därhän. Har vi råd med det?
Commentaires