Ledning och STIMULANS – grunden för design av undervisning

Lärare har stor frihet att forma sin undervisning på det sätt som anses bäst utifrån gruppen, kursplanen eller ämnesplanen och utifrån de lärverktyg som finns på skolan. Det är en viktig frihet eftersom det är läraren som möter eleverna dagligen eller varje vecka och skapar den viktiga relationen med dem. Det är läraren som har ämneskunskaperna och därmed bedömningskompetensen, den som kan sitt ämne kan också avgöra vad som ger kvalitet i ämnet.

Samtidigt gör denna frihet att det är viktigt att också undersöka vilka val som har gjorts didaktiskt, metodiskt och pedagogiskt för att förstå hur kärnverksamheten påverkar eleverna både positivt och negativt. Denna andra sida av myntet frihet är ibland lite knepigt att få till. Ofta blir undervisningen fredad när lärare anser att en eller flera elever visar svårigheter att ta till sig denna undervisningen.

Det talas mycket om stödbehov så snart en elevs svårigheter uppmärksammas. Mängden extra anpassningar som utförs i skolor talar sitt tydliga språk. Det är helt enkelt väldigt många elever som inte tar emot undervisningen, som inte klarar av det vi anser är normalt att klara av om man ska vara en elev i skolan. Ibland kan man nästan få uppfattningen att uppdraget innebär att ständigt sätta in många individualiserade stödinsatser för elever. Den som klarar av att anpassa mycket är en duktig lärare? Den som inte behöver anpassningar är en duktig elev?

Ledning och stimulans är min ledstjärna som lärare. Det är ledning och stimulans som är grunden för alla mina val eftersom det är begreppet som beskriver kärnverksamheten i skollagens kap 3 §3. Det vill säga, ledning för att kunna och vilja utveckla, lära, visa kunskaper och stimulans för att kunna och vilja utveckla, lära, visa kunskaper. I mitt klassrum finns de som behöver mycket ledning och de som behöver mer stimulans för samma mål: att utvecklas i riktning mot kunskapskrav och kunskapsmål (kunskapsmålen i läroplanens andra kapitel). Ibland behöver en elev mycket ledning och ibland behöver samma elev mer stimulans.

Ibland undrar jag vad som skulle hända om vi lade lika mycket tonvikt på stimulans som vi gör vid ledning eller stöd. Är det alltid stöd en elev behöver om det är svårt att sitta still eller om det är svårt att komma igång? Eller är det mer stimulans?

Många gånger har jag sett små virvelvindar som till synes är alldeles omöjliga att få att arbeta fokuserat plötsligt sitta alldeles stilla i djup koncentration när en problemlösning stimulerar deras tankeverksamhet. Likadant med dem som ofta får etiketten “ingen egen motor” (för övrigt en alldeles fruktansvärd etikett att sätta på unga människor i utveckling) när de plötsligt får en mening med arbetet och kanske också ledning i hur:et.

Det låter ju jätteenkelt, bara att se till att ungarna är stimulerade så ordnar det sig! Bara den som inte har undervisat kan uttala sig så. Det beror nämligen på. Dagsform, klassens klimat, vad som hände på rasten, intresse för ämnet med mera. Det är inte alldeles lätt att i förväg avgöra hur ledning och stimulans ska gå till. Jag brukar säga till elever att jag är bra på mycket men inte på att läsa tankar.

Men det finns ändå mycket vi kan påverka för att också få med stimulans i designen av lektioner och undervisning. I förra blogginlägget skrev jag om olika sätt att öppna lektionen för att rama in den. Det är den första fasen i lektionen. Den andra fasen i lektionen är att skapa nyfikenhet och engagemang.

Jag föreslår att man har en särskild plats i lektionen för detta. Jag föreslår att det är det andra man gör efter att man har öppnat lektionen. Fånga uppmärksamheten direkt och få eleverna att tänka direkt!

Här är några exempel på hur det skulle kunna gå till:

Tankerutiner

Använd tankerutiner som eleverna blir vana att tillämpa så fort de står inför något nytt matteproblem, text, bild, område eller vad det nu kan vara. Tankerutinerna görs bäst enligt EPA, enskilt, par, alla. Först tänka själv, sen i par, sen i helgrupp.

Vad ser du? Vad undrar du? Vad tänker du?
Vad vet du redan om detta?
Hur kopplar du detta till det du redan visste?
Vilka frågor väcker detta hos dig?
Hur utmanas dina tankar av detta?
Hur kan det här vara användbart för dig i livet?
Hur gör man för att lära sig mer om….?

Fördelen med att använda tankerutiner är dels att eleverna får en rutin i att tänka högt, höra varandras resonemang och att de får svara på det sätt och den nivå som passar dem, dels att jag som lärare får syn på hur de tänker, vilka som tänker på vilket sätt och var klassens tankar befinner sig. Det hjälper mig att fortsätta designen av undervisningen. Kanske måste jag uppehålla mig vid något missförstånd eller ta upp begrepp som jag inte hade tänkt på innan.

Angelägna frågor

Angelägna frågor är som tankrutiner ett sätt att lyfta elevernas tankar och frågor kring ett område. Antingen kan jag som lärare formulera det jag tror är en angelägen fråga om området, till exempel: Har du varit med om att….(få en sårskorpa, vara på semester och känna dig både upplyft och väldigt trött, klappa en katt och nysa, prata med någon med hjälp av händer och gester, bli arg på en klasskamrat….). Följdfrågorna blir mer riktade mot det som ska läras, till exempel om celler, hjärnans sätt att ta in intryck, immunförsvar, språklärande, grupparbete eller annat som är fokus. Att appellera till elevernas tidigare erfarenheter banar väg för mer uppmärksamhet än om man bara förlitar sig på att de ska ta emot ett nytt område med egenproducerad glädje och nyfikenhet som kommer av sig själv.

Fråga eleverna

Egentligen handlar det om att ställa frågor till eleverna så att de börjar fundera, ta fram tidigare erfarenheter, upplevelser eller känslor. Nästa steg är att visa att de används i undervisningen. Det kan handla om själva undervisningsmomentet men också om att bjuda in eleverna att komma med förslag kring hur man kan gå vidare med aktiviteter och arbeten för att fördjupa området. Den som får påverka mår bra och ökar motivationen eller försöksviljan. Den som förväntas gapa och svälja oavsett hur medicinen smakar blir i bästa fall disciplinerad, i sämsta fall motvalls eller passiv.

Att väcka engagemang och nyfikenhet är ett effektivt sätt att skapa delaktighet, att använda eleverna som resurser för varandra och att få information för hur undervisningen ska fortlöpa. Det i sin tur är hälsofrämjande eftersom det öppnar för dialog och relationsskapande. Det är jag som bestämmer vad jag måste säkerställa att eleverna kan utifrån kurs- och ämnesplaner. Men jag kan erbjuda mer stimulans från början och se till att ledning handlar om hur:et snarare än vad:et om jag har eleverna med mig.