Lärlabbet om inkludering. Eftersnack och den stora missuppfattningen som hindrar inkludering.
- Helena Wallberg
- 11 okt. 2015
- 4 min läsning
Det är ju inte en helt avslappnad känsla att se sig själv på TV men jag blev tagen av våra samtal och av inläggen i programmet om inkludering i Lärlabbet. Passar på detta sätt på att tacka Nicklas Mårtensson och Ann-Christin Pinola för ett jättretrevligt möte! Tack också Isabella Grybe, Carin Evander, Erik Almgren med flera som fixade detta!
Särskilt Julie Allens ord hänger kvar: “det är inte svårt, det är god undervisning” och “det handlar inte om specialkunskap eller experter“.
Jag vill gärna citera Carol Ann Tomlinson också, amerikansk inkluderingsforskare: “No practice is truly best practice unless it works for the individual learner“. Att lära lärare hur man ska göra är fel väg att gå. Att göra som Ann-Christin Pinola och jobba med varje lärares förståelse för varför är rätt väg att gå. Sedan kan man tala om HUR:et men det bästa är att lärare själva skapar sina HUR.
Det finns en grandios missuppfattning som är grunden för varför det är svårt att få till det där toleranta och inkluderande klassrummet. Det är uppfattningen om att lärande är linjärt, temporalt och att progressionen bestäms av läraren. “Vi hinner inte anpassa för då hinner vi inte kursen” hör jag ofta av lärare som vill men inte upplever att de hinner med att bedöma formativt eller att anpassa på något sätt. Jag kan inte tala om i en blogg hur man ska göra för att ändra det för då är vi där igen, att bara man talar om HUR så ordnar det sig och alla lärare gör som de ska. Kanske kan vi börja med att undersöka attityden till planeringarna? Måste det vara en sak i taget som bockas av innan det är dags att gå vidare till nästa? Kan det vara så att det finns något grundläggande som kan återkomma under hela året och som kan utgöra ett mycket säkrare bedömningsunderlag än ett prov i oktober som ska räknas in i betyget i maj? Måste alla göra samma prov eller uppgift? Många av de barn vi talade om i programmet hamnar efter och kommer aldrig igen i en undervisning som bygger på att alla gör samma sak på samma tid. Många av de lärare som söker svar på sina utmaningar i undervisningen kommer också att hamna i att alla lärare ska göra samma sak på samma tid och så är vi där igen. Utan VARFÖR men med svar på HUR. Som att måla utan underarbete. Det flagnar till slut. Detta måste tas fram från bakom kulisserna och granskas på varje skola.
Jag säger i programmet att det är bra att planera sin undervisning som om alla har ADHD så blir det bra. Det jag menar är att inte ta för givet att alla elever lever upp till förväntningarna om normaleleven som tar ansvar och själv kommer på hur kul det är att plugga till provet i spanska. Däremot menar jag inte att man ska tänka att ALLA har ADHD! En del är mer introverta medan andra är mer extroverta, en del behöver skrivmallar medan andra skriver på, en del behöver lära i grupp medan andra behöver sitta ensamma. Men det som gäller för elever med ADHD är bland annat struktur, tydlighet, goda relationer, tät återkoppling och att hitta det som eleven går igång på. Det mår ingen dåligt av!
I programmet var vi överens om vikten av söka efter svar som vi kan använda på något sätt för att anpassa eller undersöka behoven. Samtidigt som det är viktigt att se behov och att förstå behov får vi inte slå oss till ro och söka enkla lösningar för att möta de behoven och vi får inte, som jag tycker görs alldeles för ofta, blanda ihop behov med lösning. Att sätta ett barn i en mindre undervisningsgrupp är en lösning för att möta ett behov, det är inte ett behov att få gå i en mindre grupp. När vi blandar ihop behov och lösning hamnar många barn i kläm.
Jag vet att många är upprörda för att det blir allt färre små undervisningsgrupper i skolorna men jag möter också många föräldrar och elever som är upprörda över att bli hänvisade till mindre grupper mot deras vilja. Den sidan måste också få plats i debatten och diskussionerna. Vilka är behoven som ska mötas i en mindre undervisningsgrupp? När man har det klart för sig kan man anpassa vidare för enbart en mindre grupp löser ju inte alla problem.
Här kan du se programmet i sin helhet:
Och här kan du se eftersnacket och läsa våra blogginlägg:
Eftersnacket förtjänar en kommentar: inkludering är att hitta ett sätt så att alla kan hitta en plats i skolan. I eftersnacket låter det lite som att vi hyllar de små undervisningsgrupperna. Det står inte jag för, det finns för mycket forskning som visar att det kan leda till att cementera utanförskap och då har vi bara löst problemet på kort sikt utan att blicka framåt. Däremot, som Nicklas påpekade, finns det en liten grupp som kan behöva detta som en del i särskilt stöd under kortare eller längre perioder. Men fortfarande gäller att veta vilka behov som styr, inte se mindre grupp som ett behov.
I förlängningen skulle jag vilja se fler experiment med timplaner och schemalösningar som innebär små grupper ibland, större ibland, fler lärare i vissa rum medan andra kan ha en lärare eller en resurs. Hur kan vi organisera för vila under skoldagen eller platser att dra sig undan till för att fundera eller göra något som laddar batterierna? Vi har mycket hjärnforskning och skolforskning som kan vägleda oss till en förändrad syn på skolan. Men för att skapa det krävs det mycket mod av rektorer som är rätt hårt pressade av regler kring skolan och av både lärare och föräldrar som förväntar sig en traditionell skola.
Comments