Möte med Tom Hehir om inkludering. Hur tänker en professor från Harvard?

Tack vare Anna Tebelius Bodin, @annateb Hjärna Utbildning fick jag möjlighet att träffa Thomas Hehir, Annas lärare vid Harvard när hon studerade där. Vi sågs över en lunch tillsammans med Karin Langlet, rektor på Gubbängsskolan och Ulrika Nimstrand projektledare i entreprenörsskap i Stockholm stad .  Hehir är en av USA:s ledande experter på inkludering och har arbetat både på regeringsnivå under Clintonperioden och i skoldistrikt och är nu på Harvard university där han undervisar och bedriver forskning om inkludering. Självklart tog jag chansen att få träffa honom och mötet blev ännu mer inspirerande än jag trodde innan!

Förutom att Tom liksom Anna, Karin och Ulrika är trevlig att umgås med och lätt att prata med om allt från indiska prinsessor till amerikansk hummer var det några kloka ord om inkludering som satte sig i hjärnan på mig som jag gärna delar med mig av.

Vad är det första en skola bör göra för att närma sig inkludering? frågade jag Tom och fick svaret att man i skolan kan börja med att prata om funktionsnedsättningar i stort och attityder till svårigheter. Hur har man som privatperson upplevt funktionsnedsättningar på nära håll, kanske med en åldrande förälder eller egna barn med svårigheter? Hur löser man de problem som uppstår i dessa situationer och hur ser man på livet med funktionsnedsättningar? Att lägga attityderna på bordet och granska dem och se dem ur flera perspektiv öppnar för att börja arbeta med dem.

Inkludering är enligt Tom en medborgarrättsfråga. Det är ju ingen längre som på allvar tycker att killar och tjejer bör läsa olika ämnen, att högre mattekurser bara lämpar sig för pojkar eller att hemkunskap är ett ämne för flickor. Det är inte länge sedan det var en sanning. Det är heller inte länge sedan man valde inrikting åt elever utifrån deras kulturella bakgrund eller segregerade på grund av hudfärg med hänvisning till att det var bäst för eleverna själva eftersom det gjorde att de var mer disponerade åt det ena eller andra hållet. Däremot är det idag vanligt att tänka att vissa elever inte passar i den vanliga skolan (typical school var det begrepp Tom Hehir använde) eftersom de har en funktionsnedsättning av något slag.

The Bill Henderson Inclusion School i Boston är ett exempel på att de går att inkludera alla och främja lärande för alla oavsett förutsättningar. Frågan är, om det finns en sådan skola som föräldrar står i kö för att få in barnen och som rankar högt betygsmässigt och resultatmässigt – varför gör inte alla så? Tom tror att det tar lång tid, Bill Henderson började 1987 och byggde upp verksamheten under tjugo år och det krävs uthållighet och engagemang för detta.

Språket är nyckeln till lärande för alla, inte minst för dem som saknar förmåga att applicera kunskap i olika situationer och som har svårt att få tillgång till sin begåvning. Att systematiskt arbeta med att sätta ord på det som händer i olika situationer är att utveckla lärandet i stort för alla elever. Tom menade att en elev med en intellektuell funktionsnedsättning behöver få något beskrivet om och om igen och hjälp med att själv  sätta ord på både kunskap och tankar om kunskapen.

Karin funderade kring elever som beter sig olämpligt och hur man bäst kan arbeta med dem. Tom föreslog att vi skulle titta på PBIS hemsida för tips och idéer och metoder för att förebygga beteendeproblem. Straff hjälper aldrig för elever med funktionsnedsättningar, det blir bara kontraproduktivt. Ändå är det straff som oftast används som disciplineringsmetod i skolor, kanske mer i USA men visst finns det kvarsittning och varningar här på många skolor. Istället gäller att lära barnen att sätta ord på känslor och bli problemlösare. Det är inte något quick fix men mer hållbart i längden.

Tom blev i det närmaste lyrisk när vi pratade om ny teknik som han tycker gör honom till en mer kognitivt utvecklad människa eftersom datorn och mobilen tar hand om så mycket som han behövde lagra i sitt eget minne förut. Nu kan han frigöra den delen av hjärnan till andra saker som är viktigare. För elever med funktionsnedsättningar är det ännu viktigare och kan förändra hela tillvaron. Tekniken blir en byggnadsställning som håller ihop tillvaron istället för att den lätt raseras. Då gäller förstås att dessa elever tillåts använda tekniken för egna behov och inte för att klara en uppgift med samma förutsättningar för alla i gruppen. Att beslagta en mobil för en elev som använder den för att klara sig är som att ta bort hörapparaten för en elev med hörselnedsättning.

Dignoserna ökar och vi frågade vad Tom tänker kring dem. Hans bild är att det är bra att få en diagnos, dels för att det säkerställer rätten att få hjälp genom livet, dels för att det är ett sätt att förstå sig själv. En elev med uppenbara svårigheter men utan diagnos kan ju inte själv sätta ord på varför problemen uppstår och kan inte förutse vilka situationer som kan bli svåra. Däremot ska de användas just för att få hjälp, inte för att få bevis för att något blir för svårt eller som en ursäkt att ta bort eleven ur sitt sammanhang.

Jag gick från vårt möte med lätta steg, det känns verkligen som om allt är möjligt. Självklart kan vi inkludera alla sorter i alla skolor, bara vi är beredda att ta ansvar för att hitta lösningar på de problem som kan uppstå.

Thomas Hehir har skrivit böckerna Effective Inclusive Schools och New Directions in Special Education

#funktionsnedsättning #inkludering #TomHehir