PISA och exkluderingen – det kategoriska synsättet i styrkedjan

Ingen har väl missat det ramaskri som höjts över uppgifterna om att så många som 11% av eleverna som skulle genomföra PISA-undersökningen exkluderats. Frågan är om resultaten är säkra eller om siffrorna egentligen skulle vara lägre? 

Min fråga är istället hur det är möjligt att exkludera så många från en kartläggning som ligger till grund för bedömningar och beslut som påverkar skolan?

Fast egentligen är jag inte så förvånad. Det är ju så här det ser ut i skolan. Kartläggningar och utredningar i skolan riskerar att göras för att bekräfta något vi redan vill. Om det har jag skrivit förut. Det här med PISA är samma sak tänker jag. 

Vi tycks ha ett grundmurat kategoriskt system och där vi pratar inkludering men gör exkludering. 

Exkludera elever “at risk”

Nu har man exkluderat två kategorier av elever som vi vet är “at risk” vad gäller skolsvårigheter från PISA-undersökningen. Man undantar elever i dessa kategorier eftersom deras resultat riskerar att ge en missgivande bild av läget i Sverige. Som om de inte egentligen tillhör skolorna i Sverige. Eller så tänker man att det är så synd om dessa elever att behöva utstå ett prov så de behöver inte. Eller så är det både synd om dem att behöva göra ett prov och det kommer förmodligen ändå inte att bli ett bra resultat så de undantas. Oavsett utgångspunkt är det hårresande. Byt ut dessa kategorier mot andra kategorier och pröva tanken. Känns det ok?

Vems är ansvaret? Frågan är viktig i ett kategoriskt system.

I ett kategorisk skolsystem läggs ansvaret för att ta emot undervisningen på eleven själv. Om eleven har något som försvårar så är det väldigt synd om eleven. En sådan elev ska inte behöva utstå prov eftersom resultatet på ett prov är elevens. Inte undervisningens, skolans, kommunens, nationens. Då är det bättre att en sådan elev får något annat vid sidan om de normala eleverna.

Ett alternativt synsätt tar ansvar för resultaten och vill att elever genomför prov och uppgifter och deltar för att undersöka om det fungerar som det är tänkt. I min enfald trodde jag att det var det som var syftet med PISA-undersökningarna.

Analyser och bedömningar om hur lärandet fungerar från individnivå till gruppnivå till skolnivå och uppåt blir bra eller dåligt beroende på underlaget för bedömningarna. Tänk om alla elever hade genomfört undersökningen och resultaten visat att det inte ser ut som om de lär sig mer än förut. Då hade man kunnat resonera välgrundat, nyanserat, analytiskt och ta hänsyn till alla de variabler som kan påverka resultatet. Jag tänker att vi då skulle kunna undersöka kategoriskt, om vissa kategorier presterade sämre. 

Sedan kan vi dra slutsatser utan att stanna i det kategoriska. Vi behöver inte tänka att det är elevernas egna ansvar att de presterar dåligt. Vi kan ju tänka att svensk skola inte möter dessa kategoriers lärbehov i tillräcklig utsträckning. Nu får vi inte chansen att göra det eftersom de redan exkluderats på grundval av att de tillhör kategorier som är kända för att vara “at risk”. De får stanna där, vad ska man göra när de har så stora svårigheter? Förr pratade vi om begåvningsreserven, ett förkastligt ord men jag kommer att tänka på det i detta sammanhang. Tänk om en av de elever som vi tycker synd om och anser inte är förmögen att ta emot undervisning skulle kunna lösa cancerns gåta eller hitta sätt att förebygga klimatkatastrofer?

Det håller inte att framhålla att det skulle vara jobbigare för dem att delta. Det kan det ju vara i klassrummet också. Har vi tränat provsituationer? Har vi jobbat med att prata om att provresultat är ett delat ansvar?

Att man nu från högsta ort skyller på skolorna som genomförde exkluderingen är typiskt för det kategoriska synsättet. Enligt det är alltid någon annan som ska göra jobbet. Sen är det någon annan som får bära ansvaret. Det var ju ingen som tyckte att det var konstigt när det gjordes. Det är en viktig insikt i hanteringen av PISA-undersökningen.