Samtalet – en överskattad åtgärd

Överallt där jag besöker skolor, även den där jag är stationerad (härligt att ha en bas!) är samtalet det som ska få elever att bli motiverade, börja jobba, sluta bete sig illa, förstå sitt bästa, förstå matten bättre, sitta still, bli en bättre kompis….Det är ingen hejd på vilka krav man ställer på samtalet.

Det är ofta mentor, specialpedagogen eller rektor som ska samtala även om de inte varit med vid tillfället där beteendet visade sig eller där svårigheterna syns. “Kan du prata med XX, det här går inte längre!” kan jag få höra. Ibland kommer mentorer till mig och ber om tips för nästa samtal för det förra gav inte den effekt det var tänkt.

Det här är ett exempel på hur vi i skolan ofta går direkt från en svårighet till en åtgärd som ska lappa ihop det hela. Ofta är samtalet den första åtgärden vi kommer på och det är ju inte konstigt, det är väl där man behöver börja. Men vad är syftet med samtalet och vad eller vem är det som ska ändras? Det är inte alltid lika klart.

Vi möter många elever som av olika anledningar har en besvärlig situation vad gäller psykisk ohälsa. Jag möter också många mentorer/handledare som upplever att elevernas ohälsa är mentors uppgift att hålla koll på, samtala om eller i värsta fall bota. Det här måste vi tala om för om mentor inte lyckas, är det då mentors fel? Om en elev visar sig må pyton på grund av att ett visst ämne innebär överkrav och om samma elev börjar få stor frånvaro de dagar ämnet ligger på schemat, hur kan då mentor med hjälp av samtal få till stånd en förändring? Om en elev halkar efter i studierna för att det finns stora luckor i läsförmågan som eleven har lyckats dölja väl tills nu, hur ska då mentors samtal med eleven lösa den situationen?

Ibland händer det att mentor kontaktar skolans kurator eller andra i elevhälsoteamet för att de ska träda in och reda upp situationen. Men om svårigheterna uppstår på grund av något som händer (upplevt eller verkligt) i ett ämne kan inte kurator heller avhjälpa situationen. Däremot kan också kurator i ett samtal ta reda på vad som tynger och vad som är utlösande faktorer för ett visst beteende och då finns ett syfte med samtalet.

Hatties frågor för formativ bedömning kommer väl till pass även för samtal med och om elever: var är vi nu? Vart ska vi? Hur kommer vi dit? Frågorna tvingar fram en definition av problemet, en riktning och ett beslut om första steget till en bättre situation.

För mig är samtalet en bra utgångspunkt men inte som åtgärd. För mig är ett samtal det första jag gör för att ta reda på vad som har hänt eller vad som händer för en elev. Om vi har utredning som syfte med samtalet tror jag att det blir mindre stressande för lärare och mentorer att använda samtal i ett pedagogiskt möte. Att inte ha syftet med samtalet klart för sig innebär en risk att man som lärare, mentor, specialpedagog, rektor känner sig otillräcklig, att man är inne och klampar på områden som man inte har kompentens för och att man inte är säker på vad man gör eller ska göra. En klar stresshöjare och energitjuv helt enkelt. Steget därifrån till att kalla på någon som ska ta över är inte långt.

Helt ärligt, ett samtal kommer inte att lösa situationen om samtalet sker utanför den kontext där svårigheter visade sig. En elev som beter sig illa kommer inte att sluta med det för att någon annan än den som var med “tar ett snack”. Däremot kommer den vuxna som var med att förlora sin position som pedagogisk ledare: “läraren kunde inte hantera…”!

Jag har vid det här laget suttit i så många samtal med elever som av olika anledningar hamnat hos mig på grund av beteendesvårigheter, studiesvårigheter eller annat och inte en enda gång har samtalet löst problemet. För att åstadkomma det behöver vi vara fler som i samarbete löser problemet.

Så här tänker jag mig gången för en situation där en elev har betett sig illa, vi säger att eleven har slagit sönder en stol:

1. Läraren förstår att beteendet beror på att eleven har en låg förmåga när det gäller språkhantering, känslohantering eller självreglering (eller alla dessa förmågor).

2. Läraren ber klassen att fortsätta på egen hand med något som finns till hands – en artikel, ett arbete eller helst något som läraren alltid har i bakfickan om något skulle inträffa! Kanske kan en kollega hoppa in tillfälligt?

3. Läraren tar eleven åt sidan och beskriver hur situationen upplevdes från lärarhåll. Frågar: “vad var det som hände som du ser det?”. Utifrån svaret försöker läraren definiera problemet, det vill säga vilka konsekvenser beteendet fick för eleven själv, för läraren, för klimatet i klassen, för klasskamraternas studier, för elevens studier. Det sista är viktigt, vi glömmer lätt bort att det är studierna vi behöver fokusera på.

4. Läraren vidtalar mentor och tillsammans med eleven berättar lärare och elev vad som hände så att mentor får en bild från båda parter. Därefter bestämmer de hur de går vidare. Förmodligen behöver elevhälsoteamet kopplas in. Samtal med elevhälsoteamet handlar om att beskriva vad som hände. Frågor som kan klargöra kan utgå från VAD, NÄR, HUR, VEM. Undvik att fråga en elev varför eftersom det riskerar att uppmuntra till att hitta en anledning som kanske inte alls för samtalet framåt.

5. Lärare, mentor, elevhälsoteam har ett samtal som utifrån flera perspektiv syftar till att hitta den utlösande faktorn till beteendet. Därmed kan den utlösande faktorn undvikas eller modifieras tills eleven kan hantera den. Här kommer frågeordet VARFÖR att användas.

En annan vanlig situation som vi ägnar mycket tid åt att samtal om är frånvaro. Utgångspunkten för samtalet är då ofta att det är själva frånvaron som är ett problem och samtalet är tänkt att få eleven att vara mer närvarande. Om man istället vänder på resonemanget och har utbildningen som utgångspunkt får man mer fokus: hur ska vi se till att eleven får möjlighet till en likvärdig utbildning? Flytta fokus från (skolket) och fråga aldrig varför en elev är frånvarande eftersom det riskerar att bekräfta elevens mindre framgångsrika strategier. Fokus är alltid utbildningen.

Det här frågebatteriet (nedan)har vi på skolan för att samtala med elever som har stor frånvaro. Frågorna hjälper till att hålla fokus och är designade för att vara en del av en kartläggning inför en pedagogisk utredning av situationen. Svaren som pedagogen samlar tas med till elevhälsoteamet för analys. Tillsammans kan man utreda situationen ur flera perspektiv. Tar det lång tid? Inte lika lång tid som att ha “samtal” varje vecka med en elev vars frånvaro galopperar och där samtal inte kommer att lösa någonting annat än skolans behov av att känna att man “gör något”.

1. Nu är jag så orolig för dig att jag vill ringa dina föräldrar  (även om du fyllt 18 år ). Vill du att jag ringer mamma eller pappa (mormor/bror…)?

2. Är det särskilda dagar eller lektioner som du inte är med vid? Vad händer just de dagarna/lektionerna?

3. Vet dina föräldrar om att du är borta mycket? Isåfall, vad säger de om det?

4. Vad gör du när du är borta? Hur ser dina dagar ut när du inte är i skolan?

5. Vad skulle behövas för att du skulle vara mer i skolan?

6. Hur kan vi hjälpa till i skolan för att du ska komma hit?

7. Hur mår du när du inte är i skolan?

Samtalet är med andra ord viktigt men i skolsammanhang är det tveksamt om det förlöser eller botar. Samtalet som en kartläggning av en elevs svårigheter, av en situation eller en upplevelse däremot är en viktig del av den analys som ska leda skolan till beslut om vad som behöver göras för att hjälpa, stödja, utveckla eller kompensera.

Hur ska man hinna med det, tänker någon kanske? Jag menar att alla samtal som äger rum varje dag i alla skolor på alla nivåer i alla skolor tar enormt mycket tid och kraft. Jag är helt säker på att dessa samtal bara spär på känslan av maktlöshet för både skolpersonal, elever och föräldrar. Jag är övertygad om att samtalen tar långt mer tid och har mindre effekt än den gång jag föreslår ovan, där eleven får veta att de vuxna ser, där klassen får veta att det tas på allvar och där alla är delaktiga i att hitta en lösning som är långsiktig och som syftar till att utveckla elevens förmågor.

Nästa vecka kommer jag att fortsätta att fundera över samtalet och den utredande biten vad gäller elever som hamnar i svårigheter. Hur vet vi att vi har kommit fram till elevens behov? Vad är skillnaden mellan ett behov och en lösning? Det är inte så självklart som det kan verka; är till exempel talböcker ett behov eller ett sätt att tillmötesgå ett behov?

#frånvaro #pedagogiskutredning #samtal #utredning