Succélistan – en väg till framgång?

Snart är jullovet här, en hel termin har gått (i rasande fart som alltid) och det är dags att göra bokslut. Jag tror att en av anledningarna till att det känns stressigt och jobbigt på slutet av terminen är att man gör just någon form av mental avstämning och utvärdering av den egna insatsen. Elevernas resultat beror ju trots allt i stor utsträckning på hur jag har skött mig som pedagog. En av mina elever som jag träffar regelbundet har Aspergers syndrom. Det innebär att han bland annat har svårt för att visualisera sina prestationer och använda det som gick bra till en ny uppgift. Varje situation är ny, det finns ingen erfarenhetsbank att titta tillbaka på och använda för en ny situation. Att bara peppa är därför verkningslöst. Vi har sedan en tid tillbaka en succélista där vi skriver ner framgångar, allt som har gått bra. Vi skriver också ner vilken typ av uppgift det var och vi försöker tillsammans analysera varför det blev en framgång just denna gång. Det finns förstås fortfarande stora hinder och svårigheter men det vete sjutton om inte succélistan blir allt längre! Vitsen är att det finns svart på vitt att det gick bra och också varför det gick bra. Fokus är helt och hållet på det positiva och det som är viktigt för honom att veta inför framtiden.

Vårt fokus är inte alltid på det positiva. Igår hade jag samtal med en elev om hur det har gått hittills. På frågan om hon förstod mitt omdöme svarade hon att hon visste mycket väl hur hon skulle göra för att förbättra hela tiden men att hon inte hade fått veta att hon var bra på det jag nyss sagt att hon var bra på. Jag beklagade mig för Maja, min specialpedagogkompis: “Hur kunde jag vara så dum att jag missade det? Hur kunde jag missa att vara tydlig med detta? JAG ÄR VÄRLDENS SÄMSTA LÄRARE!” Maja lade huvudet på sned och svarade, “Men du sade det ju nu, är inte det bra?”

Jag hejdade mig i mina självförebråelser. Visst är det så att jag har missat mycket denna termin. Jag har inte sett alla så mycket som jag hade velat, vi har inte hunnit med så mycket som jag hade tänkt, jag har säkert uttryckt mig klumpigt någon gång och jag har fortfarande inte hittat ett riktigt bra sätt att dokumentera elevernas arbeten på ett tillräckligt synligt sätt, jag har inte ringt den där föräldern och jag har inte lyckats få till det för en elev som halkar efter. Jag lyder Benjamin Zander, sträcker armarna mot taket och utropar “How fascinating!” Vad roligt att det fortfarande finns så mycket att förbättra! Samtidigt finns det ju faktiskt det som har gått bra. Jag har inspirerat flera elever och jag har fler elever som kommer till mig spontant för att få stöd. Jag har hunnit med ganska mycket ändå och samtidigt gett den tid jag anser har behövts för att göra ett bra jobb. Jag har tillåtit många olika uttryckssätt för att visa kunskap och jag har varit så noga jag kan med återkopplingen. När jag tänker efter finns det en succélista även för mig att skriva ner efter denna termin.

På Twitter läste jag nyligen en tweet av fiffinurlig om att det är felen och det som inte går bra som avgör bedömning och betyg, inte det som går bra. Jag tänker att det är en kultur som sitter i väggarna och som är svår att skaka av sig. Vad skulle hända om vi ägnade oss åt succelistor istället för att använda rödpennor både för oss själva och andra? Tänk om det rent av skulle ge bättre resultat? Istället för matriser med summativa resultat som dokumentation kanske vi skulle samla framgångar i en succélista?

Hur ser din egen succélista ut efter denna termin?