Trädgårdsskötsel – en metaforisk reflektion

Så här års börjar jag alltid planera för hur trädgården ska se ut i vår och hur jag skulle vilja att det ser ut nästa vinter och alla månader däremellan. Mina planer har alltid varit högtflygande de 11 år som jag har haft ansvar för en egen trädgård. Den mer erfarna trädgårdsmästare som bodde i trädgården innan vi kom dit lade en god grund som jag successivt har lyckats bryta ner till oigenkännlighet. Trots alla goda intentioner och planeringar framför brasan i vintermörkret. Varje vår och höst måste jag kratta sönder ryggen och ställa in allt socialt liv på helgerna bara för att komma igenom lövhögar och kvisthav.

En sak jag har missat är att utgå från jorden och se till att den är mottaglig för frösådd och planteringar. Kolonilottsväninnan och tidningarna och böckerna säger att jag ska känna efter om jorden är sur, sandig eller lerig eftersom det påverkar hur jag ska välja växter och hur jag lyckas med mina planteringar. Jag har känt på jorden, tagit upp den i min hand och det har känts som….jord. Eftersom jag har tolkat min jord som just jord har jag glatt fortsatt mitt designande och sett framför mig prunkande pionbuskar framför skira magnoliaträd och som grädde på moset stora och doftande schersminer och klättrande rosor. För det är så en trädgård ska se ut. Allt annat känns lite som fusk eller i varje fall lite futtigt.

Nu sitter jag här igen framför brasan och inser att jag måste göra skillnad på planering och förberedelse. Att planera mig fram till den bild jag har i huvudet eller på pappret har ju faktiskt inte lyckats hittills. Jag har ilsket rivit upp kala grenar där det borde ha varit blomstängslar och jag har frustrerat klippt bort rådjursgnagda grenar där det borde ha hängt dignande plommon. Det blev inte alls som jag planerat, för i mina planeringar fanns inga rådjur och inte heller växter som missförstått sin roll och vuxit inåt och nedåt och inte alls åt det håll det var tänkt. Och kirskålen! Kan någon komma och gräva bort den helt enkelt? I och för sig är den rätt vacker om jag ser den som egen blomma men den förstör ju min planering och den tar för sig på bekostnad av de andra blommorna. Den ingår inte i min design.

Ok, dags för nya tag. Jag erkänner motvilligt att jag har bidragit till hur trädgården ser ut och kommer att se ut så snart snön försvinner. Istället för att ägna mig åt självanklagelser behöver jag ta ett helhetsgrepp. Vad kan jag om trädgård? Vem kan jag fråga om jorden? Vilka växter är relativt enkla att få till? Ibland känns det ju lättare att be någon annan komma och fixa till det här men jag vill inte lägga pengar på det och jag vill klara det själv! Annars lär jag mig ju inte hur jag ska göra i fortsättningen. Jag tror jag går en kurs och utvecklar min kompetens så att jag blir lite mer hållbar för min trädgård. Sedan inser jag att jag måste vara i trädgården och göra bedömningar sådär lite varje dag för att se om det behöver knipsas eller gödslas eller vattnas. Det duger inte att sätta på vattenspridaren och hoppas att den når överallt, det har jag börjat förstå. Det duger inte heller att bara stoppa ner plantor i krukor och marken utan att först grunda med näring och ta reda på vad just den där växten behöver. Trädgården blir inte finare för att jag sitter och beundrar den från bersån. Dags att upp och hoppa!

Kolonistugeväninnan har fått mig att inse att det inte behöver vara så krångligt, jag kan ordna med jorden för olika växter fast de är på samma ställe. Jag trodde inte det! Jag trodde att rhododendron och syrenhortensia var evigt dömda att vara för sig själva medan perennerna kunde ha sin egen plats.

För att nå målet har jag nu äntligen identifierat några viktiga saker som måste vara på plats. Min nya plan har inte längre med den där bilden från böckerna att göra längre. Min nya plan är att ta hjälp av kunniga människor i min omgivning som kan råda när det gäller jorden. Krattning får vara en ypperlig social syssla med utomhusfika och gemensamma diskussioner om vad som kan behövas i min trädgård. Sedan ska jag jobba med trädgården, inte mot den planerade målbilden. Jag måste lita på att målet kommer att nås men inte för att jag hela tiden mäter mot den utan genom att jag varje dag känner på jorden, lär mig om den är sandig, lerig, sur och genom att varje dag se efter om några grenar har förirrat sig och missförstått hur de ska växa. Jag ska sluta planera för att nå målet och istället nyfiket förbereda för att tillsammans med min trädgård komma lite närmre målet varje dag.

Jag börjar med att byta jord till mina krukväxter i fönstret. Ett beslut och ett steg i taget på vägen mot en hållbar trädgård med plats för mer än bara gräs, kirskål och separata krukor. 

#bedömning #Formativbedömningsomförhållningssättochipraktiken #pedagogisktledarskap #process