Ungas syn på inkludering
- Helena Wallberg
- 24 feb. 2016
- 3 min läsning
I november 2011 hölls en hearing i Europaparlementet där ungdomar från högstadiet och gymnasiet fick diskutera inkludering. Ungdomarna var blandade från olika typer av skolor, en del hade funktionsnedsättning, en del fick särskilt stöd i skolan men tanken var att de skulle representera gruppen ungdomar i stort. Syftet var att göra deras röster hörda och att få en samlad bild av ungdomarnas syn på inkludering runtom i Europa.
De här frågorna fick de unga deltagarna resonera kring:
Vad betyder inkluderande undervisning för dig?
Kan du beskriva hur man uppnår eller bör uppnå inkluderande undervisning på en praktisk nivå i din skola? Till exempel: hur läggs lektionerna upp, vilka program finns, vilken typ av stöd kan man få, osv.
Vad anser du vara de största vinsterna och utmaningarna som inkluderande undervisning medför eller borde medföra i din utbildning?
Det är upplyftande läsning att ta del av alla kloka tankar som framfördes. Även om hearingen hölls för några år sedan tror jag att vi kan lära oss av resonemangen. Framförallt kan vi ställa oss frågan:
Vad har hänt sedan 2011 för att inkludera mera?
Om man roar sig med att få syn på hur ofta olika ord förekommer kan man konstatera att ungdomarna ofta använder orden “alla”, “undervisning” och “respekt”. Flera tar upp hur viktigt det är med valmöjligheter, en av den vill kunna välja mer mellan ämnen och därmed uppnå större möjligheter till inkludering. De flesta tar upp att det handlar om mänskliga rättigheter och att möjligheten att klara sig i samhället är viktig, de vill inte bli särskiljda och riskera att stanna utanför.
Min läsning landar i att ungdomarna vill att alla ska kunna inkluderas på samma ställe men med flexibla lösningar utifrån behov, till exempel behov av att gå undan för vissa lektioner eller behov av att läsa andra ämnen. De trycker på vikten av att lära sig att kommunicera med alla sorters människor och rätten att ha många vänner av många olika slag.
Mei Lan formulerar balansgången fint tycker jag: “Det måste finnas en balans mellan gruppstorlek och behov. Elever med funktionsnedsättning behöver kunna finna sig till rätta i större grupper, men samhället behöver också anpassas. Elever med och utan funktionsnedsättning behöver lära sig att leva tillsammans – med tillgänglighet för alla”.
Jag läser också in i resonemangen att ungdomarna har ett naturligt “growth mindset“, de är inte statiska i sin syn på sig själva och varandra utan vill att inkludering ska handla om att växa som människor.
Läsningen stärker min övertygelse:
Det är i undervisningen det händer, i planeringen och i det kollegiala samarbetet kring våra framtidshopp. Det händer inte för att gruppen är mindre eller för att det finns teknik eller andra verktyg. Det händer för att vi lyssnar på ungdomarna och försöker utgå från behoven genom att tillgodose en flexibel undervisning och flexibla lösningar när det behövs. Det händer för att vi tillsammans odlar ett growth mindset både när det gäller synen på våra elever och oss själva.
“Jag tror att du kan och jag och alla andra vuxna kommer att finnas där för att vägleda och stimulera och ordna flexibla lösningar” är bättre än “jag tror inte att du kan/jag undrar om du kan men du kan få pröva så ser vi vad som händer“. Allra värst är förstås “jag tror inte att du kan / jag ser att du inte kan så nu särskiljer vi dig från det som betraktas som normalt“. Det sista kännetecknar en lika oflexibel placering i exkludering som den som sker under etiketten inkludering när det händer utan planering, förståelse och hänsyn till behov – inte hänsyn till lösningar.
Comments