Utmanande undervisning i upprördhetens tidevarv

På onsdag deltar jag i en konferens om utmanande undervisning (Kompetento), därför funderar jag mycket kring detta just nu. Utmaningar kan uppfattas som negativa, något man inte ska behöva utsättas för. Men det kan ju också uppfattas som positivt, det som utvecklar.

Mina blogginlägg som är mer provocerande blir mer delade än de som erbjuder förslag eller konkreta tips. Jag undrar ibland vad det beror på. Gillar vi utmaningen i att bli provocerade? Eller gillar vi att bli upprörda?

Jag läser om en lärare som blivit huggen i handen av en elev och genast uttrycker sig föräldrar till andra barn negativt om lärarens förmåga att jobba förebyggande. “Hen borde verkligen läsa Hejlskov och lära sig om lågaffektivt bemötande!” Skriver en förälder upprört. Som om lågaffektivt bemötande är något som andra borde syssla med. Mobben drar igång och alla upprörs och tar sig friheten att, utan att ha varit med, bestämma vad som har hänt och vad som borde ha gjorts och framförallt vems fel det är. Utmaningen är alltså att se till att inget dåligt händer?

Andra upprörs över politiska beslut eller förslag och man går på något sätt direkt från förslag till upprördhet över politikern som person. Det mest flagranta exemplet är väl på andra sidan Atlanten där Donald Trump vinner väljare på att bli upprörd och attackera. Om nu politiker på högsta nivå gör så måste det ju vara ok? Vi har fler KU-anmälningar nu än någonsin förut. I upprördhetens tidevarv är anmälningar viktigare än undersökningen. Utmaningen är alltså att se till att alla gör rätt?

Grundtanken i denna upprördhet verkar vara att det måste vara någons fel om det går snett. Jag tror för övrigt inte att sociala medier är syndabocken, snarare förstärks de beteenden vi ändå ser ända upp i toppen på primärvalen i USA. 

“Borde man inte ha förutsett?” “Vafan tror de ska hända om…?” “Det är ju självklart att…!” “Är läraren/specialpedagogen/föräldern/rektorn helt jävla dum i huvet?” Speglar det en rädsla för att kontroll över tillvaron faktiskt inte finns i den utsträckning vi vill? Blir glappet för stort mellan hur vi vill att det ska vara:

(alla barn ska få precis så mycket hjälp och stöd de vill ha och jag säger att de behöver! Ingen ska behöva råka ut för nätmobbing! Alla lärare ska känna att de alltid har rektors stöd! Ingen ska utsättas för…)

och hur det faktiskt är i verkligheten. När vi använder ord som alla och ingen så uppstår ju faktiskt ett glapp mellan vision och verklighet. Man kan illustrera det med de två pilar som jag har med i min bok om återkoppling:

Pilen till vänster visar hur många uppfattar att framgång ser ut medan pilen till höger illustrerar den faktiska vägen till framgång.

Om budskapet till våra barn är att negativa känslor alltid är fel och förmodligen någon annans fel så lär vi dem att se och tydliggöra glappet mellan verklighet och vad vi säger. Undra på om ohälsan växer. Vi lär dem att de inte har kontroll alls istället för att säga att pilen till höger är verkligheten. Ibland är det jävligt och vi vuxna och/eller alla kompisar finns här för att se till att du och vi kommer vidare i utmaningarna. Den vänstra pilen är falsk, tänk på den som något som lurar din hjärna. Den högra får din hjärna att växa. Allt är möjlighet till lärande. Det är inte samma sak som att acceptera felaktigheter. 

Om budskapet till föräldrar är att deras barn aldrig kommer att känna sig felaktigt behandlade, stressade, otillräckliga så ljuger vi och glappet mellan förväntningar och verklighet kan leda till upprördhet och mobbing i sociala medier. Eller anmälan till skolnspektionen.  Jag brukar vara noga med att i samtal med föräldrar säga att vi inte kan garantera att allt går som det ska men jag kan garantera att vi hanterar det professionellt om/när det blir fel. Jag försöker minska glappet och synliggöra vad som är utmaningen; att hantera. Inte att lova felfrihet. 

På Kompetentos konferens om specialpedagogik föreläste Margareta Normell vars bok Pedagog i en förändrad tid (Studentlitteratur, 2002) satte ord på många av mina tankar under utbildningen Hon berättade om en handledningssituation där en lärare hade utmanats av en elev. I lärargruppen blev reaktionerna lika olika som antalet lärare. Några blev nyfikna, vad står det där för? Andra blev rasande; ungen ska lära sig veta hut! Jag tänkte att det är ju just det som är kärnan i vår professionalitet, låter vi oss uppröras omedelbart och ropa på åtgärder eller lär vi oss tillsammans att hantera utmaningen? Om vi på allvar menar att vi jobbar formativ måste nog bedömningen göras fri från upprördhet. Annars luras hjärnan in i affektfällan som gör det svårt att fatta logiska och rationella beslut om nästa steg. Jag tänker att detta är ledarskap. Som min syster brukar säga: varmt hjärta, kall hjärna, rak rygg.

Kanske är det så enkelt som att tillämpa lågaffektivt bemötande på riktigt. Bo Heljskov skriver så här i sin bok Beteendeproblem i skolan (Natur & Kultur, 2014):

“Om du tycker att andra ska lösa de problem du själv upplever förlorar du din egen möjlighet att påverka och du blir därmed maktlös.”

Lågaffaktivt bemötande handlar alltså inte alls om att det är en persons ansvar att se till att inget oförutsett händer eller att undvika utmaningar. Lågaffektivt bemötande handlar om att vägra slå i metodtaket och att hela tiden bedöma formativt med sikte på nästa steg. 

Utmanande undervisning – ju mer jag vänder och vrider på begreppet tänker jag att det är att våga erkänna och acceptera allt det som skola och undervisning innebär och komma framåt. Det är inte bara eleverna som ska utmanas i sitt lärande, vi vuxna behöver erkänna de utmaningar vi möter utan att slå i metodtaket. Vi utmanas i vårt lärande.

Change starts at home säger man “over there”. Jag tror att jag börjar där och i de små sammanhangen med handledning som uppmuntrar nyfikna frågor och undrar om nästa steg i den krokiga pilen.

#Formativbedömningsomförhållningssättochipraktiken #process #bedömning #elevhälsa #förväntningar #utmanandeundervisning #kollegialtlärande