Vem bestämde att elevhälsan ska sitta med listor på “elevärenden”?
- Helena Wallberg
- 25 nov. 2018
- 6 min läsning
Trots att lagen tydligt anger att elevhälsan främst ska arbeta förebyggande och hälsofrämjande så anger många elevhälsoteam att de inte hinner för att de har så många “ärenden” att jobba med. Hur kommer det sig att de har så många “elevärenden”? Hur kommer det sig att det är elevhälsan som sitter med “elevärendena”? Hur kommer det sig att det kallas “elevärenden”?
Jag tänkte bena ut vad intentionen är med elevhälsa kopplat till stydokumenten i detta inlägg och fundera över vad språket och arbetsgångar gör med förmågan att leva upp till styrdokumentens intentioner. Först lagen om elevhälsans omfattning och funktion:
Elevhälsans omfattning (2 kap 25§)
25 § För eleverna i förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan, sameskolan, specialskolan, gymnasieskolan och gymnasiesärskolan ska det finnas elevhälsa. Elevhälsan ska omfatta medicinska, psykologiska, psykosociala och specialpedagogiska insatser. Elevhälsan ska främst vara förebyggande och hälsofrämjande. Elevernas utveckling mot utbildningens mål ska stödjas.
För medicinska, psykologiska och psykosociala insatser ska det finnas tillgång till skolläkare, skolsköterska, psykolog och kurator. Vidare ska det finnas tillgång till personal med sådan kompetens att elevernas behov av specialpedagogiska insatser kan tillgodoses.
I proposition 2009/10:165 förklaras intentionen med en samlad elevhälsa och anledningar till att begreppet elevvård inte längre är fokus:
Elevhälsans fokus ska inte vara hälso- eller sjukvårdande insatser i snäv bemärkelse utan förebyggande och hälsofrämjande insatser i ett bredare perspektiv (sid 275).
Specialpedagogiska kompetensens funktion
Vidare anges i propositionen hur den specialpedagogiska kompetensen är tänkt att bli länken mellan elevhälsan och undervisningen:
Elevhälsans mål är att skapa en så positiv lärandesituation som möjligt för eleven. Personal med specialpedagogisk kompetens kan utifrån de uppgifter som finns om elevens hälsa, sociala situation etc. bedöma och planera hur elevens problem bäst ska mötas i undervisningen (sid 275).
Det finns en inneboende paradox i propositionen som jag tror bidrar till att många sliter sitt hår i beslut om “ärendegångar” och elevhälsans funktion. Man talar om förebyggande och hälsofrämjande i vid bemärkelse men också om eleven i singularis. Man skriver dessutom ut “elevens problem”. Kan det vara detta som gör att så många hamnar i tankar om att elevhälsan främst ska syssla med enskilda elever “med problem”? Samtidigt står det i lagen (25§) att specialpedagogisk kompetens ska finnas så att elevernas (pluralis) behov av specialpedagogisk kompetens tillgodoses.
Hur ska man tänka egentligen? Är specialpedagogisk kompetens något som ska riktas till en elev med problem? Eller till elever med problem? Den specialpedagogiska kompetensen blir isåfall något som används i det åtgärdande arbetet på individnivå eller möjligen på gruppnivå. Samtidigt står det i lagen att hela den samlade elevhälsan ska arbeta främst förebyggande och hälsofrämjande. Hur ska man få ihop det med det åtgärdande arbetet på individnivå?
Hela lärmiljön, inte bara individnivån
Specialpedagogiska skolmyndigheten har på sin hemsida gjort följande uttalande:
“Vi vill klargöra att SPSM inte på något sätt förordar specialpedagogiskt stöd enbart på individnivå. Att arbeta med hela lärmiljön och öka kunskapen i skolan om hur man anpassar undervisningen är oerhört viktigt och är basen för det stöd vi ger till skolor i Sverige”.
Notera att SPSM skrivit “anpassa undervisningen”, inte “anpassa i undervisningen”. Skillnaden är hårfin i skrift men i praktiken är det väsenskilt. Det kan alltså vara fråga om att förändra undervisningen i grunden, inte göra små avsteg här och där.
“Elevärende” kallas det. Ordet innebär att man redan har bestämt sig för att det är en elev som har ett problem eller är ett problem. Vad gör den tanken med vår förmåga att reflektera och handla utifrån ett salutogent perspektiv? Vad gör den med vår förmåga att undersöka samspelet mellan eleven och alla nivåer i lärmiljön? Finns det en risk att vi kommer längre bort från det som SPSM anger som viktigt, att arbeta med hela lärmiljön och öka kunskapen i skolan?
Hur definierar huvudmän och rektorer specialpedagogisk kompetens?
Det är väsentligt att de som leder skolorna, huvudmän och rektorer har klart för sig hur de själva tänker kring begreppet “Specialpedagogisk kompetens”. Om de vacklar i detta så kommer också undervisande lärare och annan skolpersonal att vackla i förståelsen för vad de egentligen innebär. I detta vacklande utarbetas från huvudmännens sida blanketter och “ärendegångar” utifrån tanken att när elever har problem så ska elevhälsan kopplas på.
“I den specialpedagogiska yrkesrollen ingår att stödja lärarna och medverka i det förebyggande arbetet med att undanröja hinder och svårigheter i olika lärmiljöer inom verksamheten. Det är viktigt att rektorn ser till att den specialpedagogiska kompetensen tas tillvara i arbetet med att identifiera och anpassa den pedagogiska verksamheten efter olika elevers behov” (allmänna råd för arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd, sid 23).
Vilka elever har vi på skolan? Vad gör vi med den kunskapen? Behöver vi mer kunskap om eleverna? De frågorna måste ställas långt innan det är dags att prata om “elevärenden”.
Anmälan av “elevärenden” till elevhälsan – ett likvärdighetsproblem
När “elevärenden” ska anmälas till elevhälsan uppstår en märklig situation. Rutinen anger att elevhälsan ansvarar för stöd för elever MED problem. Rutinen medger också att det är läraren som har ansvaret för att uppmärksamma och anmäla. Ansvaret innebär också ett tolkningsföreträde. Om detta talar vi alldeles för lite. Detta tolkningsföreträde leder till att skolan aldrig blir likvärdig. Det som en lärare anser är ett stort problem är något som en annan lärare anser är ett mindre problem.
Elevhälsan får anmälningar eller information om enskilda elever som lärare är oroliga för eller som lärare anser behöver något mer än de själva kan erbjuda.
Nästa steg blir förvånansvärt ofta att elevhälsan sitter på egen hand, i eget möte, med listan på elever och diskuterar möjliga insatser. Kanske får specialpedagogen i uppgift att skriva en utredning och ett åtgärdsprogram som i ett senare skede ska lämnas till läraren. En specialpedagog som ensam på sin kammare ska ta i beaktande elevens hela lärmiljö och hur den påverkar elevens lärande får inte förutsättningar att på ett adekvat sätt se till att insatserna möter de faktiska behoven. Då kan en utredning utmynna i behov som i detta autentiska men avidentifierade exempel:
Behov av särskilt stöd:
Eleven är i behov av en lugn och trygg miljö för att kunna arbeta koncentrerat och finna struktur i sitt arbete.
Eleven är i behov av vuxenstöd i sitt skolarbete och för sin sociala utveckling.
Eleven är i behov av en medföljande vuxen under hela skoldagen för att förhindra utbrott.
Eleven behöver struktur och verktyg vid självständigt arbete.
Vilka åtgärder kan sättas in för att möta elevens behov när de uttrycks som i exemplet ovan? Ja, här har man redan bestämt sig för att en exkludering av något slag är det som behövs. Man skiljer inte mellan behov och åtgärd. Det är läraren som redan i anmälan har bestämt vad problemet är och eftersom det är elevhälsan som tar över problemformuleringen så hamnar man i exkluderande åtgärder eller i att helt enkelt kasta tillbaka bollen till läraren. VI i elevhälsan anser….NI lärare måste….Och från arbetslaget: VI i arbetslaget anser….NI i elevhälsan måste…..
Det är ingen som har bestämt att elevhälsan ska ha listor med “elevärenden”. Det bara är så. Det finns ingenting i styrdokumenten som säger att vi måste ha arbetsgångar som innebär att lärare och arbetslag först försöker själv och sen anmäler utredning av särskilt stöd till elevhälsan. Det är till rektor den anmälan ska göras. Enligt lagen, 3 kap 8§, ska samråd ske med elevhälsan (om det inte är uppenbart obehövligt. Samråd verkar tolkas som om elevhälsan ska ta sig an anmälan.
Det finns ingenting i övrigt i styrdokumenten som säger att elevhälsan ska fylla på listor med “elevärenden”.
Det som gör att vi ändå hamnar där på många ställen tror jag är en kombination av faktorer:
traditioner från elevvårdstiden.
en kunskapssyn som innebär att undervisning är undervisning och en del elever klarar inte av den.
en missuppfattning om vad specialpedagogik är, en övertro på att det finns specialpedagogik som innebär särskilt sätt att undervisa vissa elever.
en tolkning av lagtexten som fastnar i individnivån.
bristande förståelse och samsyn för begreppen “samråd”, “förebyggande”, hälsofrämjande”, “åtgärdande”, “utredning”, “extra anpassningar”, “ledning och stimulans”.
Få eller inga gemensamma forum för samarbete mellan elevhälsan och undervisande lärare/annan personal.
Blanketter som förstärker tankar om att vissa elever har problem som ska lösas vid sidan om av andra professioner.
Kunskapen om vad som står i styrdokumenten är inte spridd i kollegiet.
Rädsla för att tappa bort elever om inte de sätts i en lista som problemelever.
Nästa gång ska jag fundera över de vanligaste “elevärendena” och hur de kan bli en del av det förebyggande och hälsofrämjande arbetet. Vad skulle hända om vi istället för “elevärende” kallar det “tillgänglighetsutmaning” eller “tillgänglighetsfråga”?
תגובות