Vilket ansvar har specialpedagoger för att bli tagna på allvar?
- Helena Wallberg
- 10 maj 2020
- 8 min läsning
Förra veckan skrev jag om hur det både viskas och ropas att specialpedagogen inte är nödvändig. Jag funderade på vad det står för när man uttrycker detta. Min tes i blogginlägget är att många tror att specialpedagogen enbart ska användas operativt på individnivå efter det att alla andra har gjort försök att nå fram till elever eller stödja deras lärande. Förståelsen för att specialpedagogiskt arbete sker på individ-grupp-organisationsnivå är inte alltid grundad i forskning och en med modern beskrivning av det specialpedagogiska kunskapsfältet.
Men det står ju också för något annat. Handen på hjärtat, står det inte också för att vår yrkesgrupp inte tillräckligt tydligt uttrycker vad rollen innebär, både operativt och strategiskt? Vi har inte så mycket hjälp här, vi har ju till exempel inga fackförbund som stödjer en beskrivning av specialpedagogik grundad i modern forskning. Vi har inte heller stöd på huvudmannanivå, där finns i princip aldrig tydliga direktiv om vad ett specialpedagogiskt arbete ska leda till och hur rollen ska organiseras. På nationell nivå finns också en hel del dubbla budskap där lagtexter trycker på vad som gäller för individen vilket förstärker synen på stöd som något som kommer reaktivt, efteråt och som kräver mer kompetens. Vi är också ofta ensamma i vår roll på skolan så det är inte helt lätt att leda arbetet med att flytta förståelsen.
Jag ser specialpedagogens roll som en ledarroll. Ledarskap innebär att tydliggöra, inkludera, knyta an och skapa relationer, tydliggöra krav och förväntningar och leda andra i rätt riktning (rätt riktning är i detta sammanhang det som styrdokumenten säger). Det är ingen annan som kommer att uttala att en specialpedagog har ett ledarskapsuppdrag, jag tänker att vi har ett viktigt ansvar att tydliggöra att det är så. Men det ställer krav förstås. Det kräver att vi är redo att göra annorlunda. För väldigt ofta hamnar vi en nedåtgående spiral som inte gagnar organisationen.
Vi sätter oss i fällorna som sätts ut av de som inte förstår rollen
Några vanliga fällor som vi som yrkesgrupp hamnar i och som förstärker synen på specialpedagogik som något som handlar om reaktiv stöd på individnivå:
Vi skapar listor på extra anpassningar och ger i uppdrag till lärare att genomföra sådana som vi har formulerat på egen kammare.
Vi tar emot uppdrag om att testa elever på olika sätt, ofta läs- och skrivförmåga, och ger sedan i uppdrag till lärare att ta hänsyn till testresultat.
Vi konstaterar: oj så många F-varningar, så många prövningar, så många hemmasittare, så många otrygga elever, så många elever som inte har en god relation till sina lärare, oj vad lite lärarna differentierar och inte är de tydliga med sina instruktioner heller.
Vi konstaterar att det är alldeles för många elever på de listor med “elevärenden” (hemska ord) som elevhälsan sitter med på egen kammare i egna möten långt från lärarna.
Vi konstaterar och sätter fingret på många saker och händelser. Konstaterandet är en korrekt bedömning och säkert tycker också rektor att det är alldeles för många elever hemma och F-varningar och prövningar.
Alla sitter på sina kammare och konstaterar (även rektorer och lärare mfl).
Sen agerar vi genom att hjälpa de elever som har hamnat i listorna och hemma och i prövningssalar och suckar över ofoget att det blev likadant i år igen.
Är jag orättvis? Kanske, men vi behöver också lyfta vår roll i förståelsen för specialpedagogik.
Om vi pratar om individuella “ärenden” och vill mer men samtidigt utgår från individer så kanske det blir dubbla budskap. Vi pratar som om vi vill arbeta mer förebyggande men vi agerar kompensatoriskt och förmodligen gör vi det effektivt och bra. Andra kan tänka: Jag hör att specen vill jobba med hela organisationen men jag hör att hen talar om den här eleven, den där gruppen elever, den där funktionsnedsättningen, den där extra anpassningen. Det är alltså det som specen främst jobbar med och kan!
Spiral of inquiry – en modell att visa vägen med
Jag tror att vi specialpedagoger måste presentera modeller och metoder som kan hjälpa organisationen att både flytta förståelse och göra annorlunda. Modeller som gör att vi är inkluderade i analysarbetet automatiskt. Särskilt om vi skaffar oss ett försprång så att man måste ha med oss för att lära hur det funkar.
En sådan modell som jag har jobbat med tillsammans med lite olika grupper av specialpedagoger och elevhälsoteam är Spiral of inquiry. Egentligen är det ingen banbrytande nytänkande modell utan jag ser det som en ledstång, något att se till att alla håller sig i under tiden som man analyserar tillsammans. Efter det där konstaterandet. Det fina i kråksången är att jag vet att många rektorer har fastnat för denna modell och använder eller vill använda den i sitt systematiska kvalitetsarbete. Och det är ju där vi vill vara med, eller hur?
The Spiral of inquiry har utformats av Timperley, Kaser och Halbert, ett team i kretsen kring Hattie och de som forskar om formativ bedömning och professionell utveckling. Spiralen utgår från 3 grundfrågor:
Hur påverkas våra elevers lärande?
Hur vet vi det?
Varför är det viktigt?
Alla som läst specialpedagogik vet att dessa tre frågor är centrala inom kunskapsfältet.
Så här ser spiralmodellen ut:
I min tolkning av spiralen är den suverän att använda för det förebyggande arbetet.
Scanning. Vi börjar i första fasen med att uppmärksamma områden där vi behöver undersöka hur elevernas lärande ser ut. Exempel på sådana områden som är viktiga att undersöka är:
Närvaro och frånvaro
“F-varningar” (det finns ju inget som heter så i våra styrdokument men vi använder det ändå trots att uppmärksammad risk för F ska leda till extra anpassningar eller särskilt stöd – nog så viktigt att uppmärksamma och undersöka!)
Betyg
Elevers svar i enkäter och utvärderingar, hälsosamtal
Varför är specialpedagogen viktig i denna fas? Jo, eftersom vi kan bidra med vårt perspektiv som kan hjälpa oss att uppmärksamma viktiga områden. Vi sitter också på värdefull information om antalet elever som “uppdragits” åt oss, antal elever som lärare är oroliga för och varför de är oroliga, hur många omprov som vi blivit inblandade i, antal elever som har funktionsnedsättningar som kan behöva motverkas med mera. Särskilt i slutet av ett läsår kan vi bidra med allt det vi har jobbat med och som vi tycker att vi inte borde jobba med nästa läsår.
Focusing. Nästa steg är att ringa in ett område som är särskilt viktigt. Låt säga att vi valt att undersöka frånvaro. Är det frånvaro en viss period av året? Är det frånvaro trots att eleverna är i skolan? Är det frånvaro i ett visst ämne?
Varför är specialpedagogen viktig i denna fas? Jo, eftersom vi kan bidra med perspektiv kring särskilt viktiga fokusområden utifrån specialpedagogisk forskning kopplat till erfarenheter på skolan.
Developing a hunch. Tredje fasen handlar om att bedöma vilka riskfaktorer och hinder som finns i lärmiljön som kan orsaka svårigheter i lärandet (frånvaro är ju en jättestor svårighet i lärandet). Här kanske vi funderar vidare kring arbetssätt i undervisningen, socialt klimat, hur vi samarbetar kring frånvaron, vilken syn som råder på extra anpassningar och särskilt stöd – om det är patogent fokus eller salutogent fokus och vilka rutiner som finns för att identifiera, upptäcka och förebygga och /eller åtgärda frånvaro. Här konstaterar vi!
Varför är specialpedagogen viktig i denna fas? Jo, eftersom vi kan det här med riskfaktorer och hinder på våra fem fingrar. Vi har utbildning för att identifiera riskfaktorer och skyddsfaktorer och påverkansfaktorer på elevers lärande. Det är ett specialpedagogiskt öga att snabbt kartlägga samspelet mellan elevers lärande och lärmiljö och detta kan vi bättre än de som inte har fått utbildning i det. Dessutom kan vi förklara sklllnaden mellan det patogena och salutogena synsätten och vilka konsekvenser det får. Vi kan förklara hur attityder påverkar hur vi löser problem, om vi utgår från ett kompensatoriskt och reaktivt perspektiv eller om vi utgår från ett relationellt och förebyggande perspektiv. Detta och mer är kännetecknande för den specialpedagogiska utbildningen.
New learning. I det fjärde steget funderar vi vad vi behöver lära oss mer om utifrån det vi uppmärksammat, fokuserat och bedömt. Behövs mer kunskap om forskning om området? Om eleverna och vad de säger? Hur undervisningen utformats och påverkat (OBS det är aldrig antingen bra undervisning eller dålig – vi undersöker hur den påverkar elevernas lärande. I en klass funkar det i en annan inte osv…). Behöver vi veta mer om omfattning, områden, perioder på året med mera? Upphovspersonerna till denna modell poängterar att det är viktigt att vi inte drar förhastade slutsatser i denna fas. Tänk Anders Tegnell!
Varför är specialpedagogen viktig i denna fas? Jo, eftersom vi kan bidra med kunskap om aktuell forskning utifrån det specialpedagogiska perspektivet. Det ingår i vår examensordning att vi ska verka för att hålla oss à jour med denna forskning. Vi kan också bidra med att problematisera utifrån ett specialpedagogiskt perspektiv. I denna fas kan denna förmåga, en del av utbildningen, komma till pass. I andra sammanhang kan detta problematiserande uppfattas som veligt eller alldeles för icke-konkret men nu är det viktigt att vända och vrida på allt! Vår utbildning i handledning kan också hjälpa i denna fas eftersom det är viktigt att alla förstår varför vi behöver göra saker och ting på ett annat sätt.
Taking action. I femte steget tar vi fram olika handlingar som vi kan göra annorlunda och som är tänkta att göra skillnad. Här kan olika personer göra olika saker. En grupp kan formulera en frågelista med frågor som ska ställas till elever som har hamnat i frånvaro. En grupp kan formulera en checklista med sådant som alla ska vara uppmärksamma på för att inte behöver använda frågelistan. En annan grupp kan utforma rutiner i undervisningen som ska förebygga frånvaro och så vidare.
Varför är specialpedagogen viktig i denna fas? Jo, eftersom vi kan bidra med sådant vi vet är viktiga skyddsfaktorer i olika sammanhang där elever riskerar att hamna i skolsvårigheter. Vi kan också bidra med att säkerställa att alla verkligen håller sig till det specialpedagogiska perspektivet, det vill säga att handlingarna utgår från att skolan tar ansvar för annorlunda handlingar så att det inte läggs på eleverna. Vi kan använda vår kompetens i handledning för att få andra att tänka i nya banor och komma på lösningar som de själva kommer fram till. Det är mer hållbart än att någon ger i uppdrag att ändra på sig.
Checking. Spiralen understryker den formativa processen och självklart måste vi följa upp om de effekter vi vill uppnå har uppnåtts eller om vi behöver göra andra annorlunda handlingar. Denna fas kan göras närsomhelst i processen.
Varför är specialpedagogen viktig i denna fas? Jo. eftersom vi har med oss de perspektiv vi fick i utbildningen kan vi identifiera skyddsfaktorer och göra bedömningar om handlingarna har lett till en mer tillgänglig skola. Om skolutveckling syftar till att alla elever ska få ännu mer likvärdiga förutsättningar så är det i sjäva verket ett specialpedagogiskt arbete. Vi är tränade (iallafall i utbildningen, i praktiken finns ju risk att vi inte fått träna mer) på att undersöka samspelet mellan elevers lärande och miljön och därför behövs vi för att ge ytterligare perspektiv, ofta mer djupgående och bredare än andra på skolan kan upptäcka.
Syftet med detta blogginlägg är att understryka att vi specialpedagoger som yrkesgrupp också har ett ansvar för att agera på organisationsnivå, inte bara konstatera. Vi har ändå 90 högskolepoäng på avancerad nivå utöver lärarexamen och alltid erfarenhet av både undervisning och att hitta lösningar, vi måste visa att det gör skillnad för hela skolan. Om vi agerar med hjälp av beprövade modeller som har evidensstöd blir vi mer tagna på allvar. Om vi agerar med hjälp av modeller som till exempel Spiral of Inqury erbjuder vi också en gemensam yta där vi kan mötas utifrån olika perspektiv i det vi alla vill: utveckla skolan för alla elevers mesta möjliga lärande.
Illustration från The European Agency for Special Needs and Inclusive Education
Läs gärna också:nästa års förebyggande arbete börjar nu!
Comments