Vill du jobba på individ-grupp-eller organisationsnivå?

Som specialpedagog rör man sig mellan individperspektivet, grupp-perspektivet och organisationsperspektivet ständigt och systematiskt. Det är iallafall så det är tänkt. I praktiken hamnar specialpedagoger ofta på individnivån och förväntas åtgärda svårigheter eller undervisa de elever som anses behöva något annat än “vanlig” pedagogik, nämligen SPECIAL-pedagogik. Det blir kontraproduktivt när man kopplar specialpedagogik som något som görs för vissa elever. Enligt Bengt Persson (2010) är specialpedagogik den del av pedagogiken som undersöker hur man bäst möter en variation av elever för att stödja organisationens förmåga att möta variationen. När variationen är så stor i en grupp eller en skola så att det vi ser som vanlig pedagogik inte räcker till, då är det specialpedagogiken som förväntas stödja en utveckling av organisationens förmåga att möta variationen. Inte genom att sortera inom organisationen. Skolverket är tydliga med att specialpedagogiken förväntas förhindra exkluderingseffekter, både i klassrummet och i skolan. 

Specialpedagogik är alltså inte speciella metoder för undervisning eller en speciell plats för vissa utsorterade elever utan en fördjupad undersökning av elevens möte med undervisningen och lärmiljöerna i skolan. Ibland genom att utveckla metoder för att kunna nå elever som hamnar i specifika svårigheter kopplade till matematik eller läs-skriv till exempel.

Många specialpedagoger är hjärtligt trötta på att ha rollen som den som fixar när elever hamnar i skolsvårigheter. Det beror på att de flesta av oss ser orsaker som går utöver det som är kopplat till eleven själv. Det i sin tur beror på att vi har utbildning i att se det. 

Häromdagen hörde jag om en specialpedagog som ägnat tid åt att hjälpa en elev framåt i sin planering för att kunna göra en prövning och vara mer i skolan. När eleven meddelade att planeringen var klar och att han äntligen hade hittat ett sätt att plugga och funnit tillit till sin förmåga, då meddelade arbetslaget att det inte skulle räcka med en prövning i ett ämne. Det behövdes prövningar i fler ämnen och dessutom måste eleven vara på plats mycket mer för att lärarna skulle kunna tänka sig att hjälpa honom. Så det så! 

Man behöver i och för sig ingen specialpedagogisk utbildning på avancerad nivå för att förstå att elevens nyfunna motivation släcktes effektivt. Men en specialpedagog bör här ha mandatet att lyfta detta till hela organisationen. Hon hade en individ vars motivation släcktes av en grupp som ingår i en organisation. Hur gör vi för att nå elever som är svåra att nå? Utifrån individfallet måste organisationen tydliggöra hur vi gör. Det får inte hända igen med en annan individ. Individ, grupp och organisation samspelar.

Vilken tur att denna elev har en specialpedagog på skolan som faktiskt går in på individnivå och stöttar och kartlägger samtidigt. Denna specialpedagog kan då samla data om vilka bekymmer som brukar orsaka skolsvårigheter, vilken sorts svårigheter som elever hamnar i och vilka faktorer som bidrar positivt och negativt. Specialpedagogen rör sig mellan individ-grupp-organisation som perspektiv hela tiden.

Specialpedagoger som säger att de bara vill jobba på organisationsnivå har jag lite svårt att förstå. Hur kan man separera organisationsnivån från grupp eller individnivån? Har vi fastnat i ett gammaldags tänk kring organisationsteori? Tänker vi att det finns någon slags hierarki här? Är det något som stör samarbetet mellan rektorer och specialpedagoger? Rektorer kanske faktiskt vet mer om organisation än specialpedagoger och om då specialpedagogen säger att det finns olika nivåer att jobba på så kan det förstås uppstå förvirring, i värst fall irritation. 

Jag förstår att specialpedoger säger så, det står för att man ofta är exkluderad från sammanhang som rör beslut för hela organisationen. Det är lika illa. Hur kan en rektor inte vilja ha specialpedagogisk kompetens i ledningsgrupp och i utvecklingsgrupper? De ser ju vad som händer i undervisningen, de ser vad som sker på individnivå och kan koppla till vad som behöver göras i hela organisationen för att förebygga strategiskt.

Samtidigt är det många rektorer som uppger att de inte tycker att specialpedagoger kan bidra, att de inte tycks ha system eller metoder för att lyfta det som händer på individnivå till organisationsnivå. De lyfter problem men har inget att komma med för att förbättra. Ibland kan förslagen handla om “bättre bemötande” eller “mer salutogent synsätt” eller “mer kunskap om funktionsnedsättning”. Men hur ska det implementeras och följas upp? Alla kommer att säga “nu har jag börjat tänka mer salutogent”, men hur vet vi det? Om elever fortfarande hamnar i skolsvårigheter, vad hjälper det att grupper hävdar ett nyfunnet salutogent tänk?

Vad kan vi specialpedagoger göra då? Jag är ju en vän av metoder och systematik. Jag tror att vi måste skaffa oss en arsenal av metoder och verktyg (det vi vill att lärare gör) för att visa både oss själva och organisationen att vi faktiskt kan bidra. Ingen kommer att lyssna på att vi säger saker, vi måste bevisa och lägga fram belägg och koppla till elevers möte med undervisningen. Vi måste kunna visa hur vi med små medel kan få stora effekter. Vi måste bli mycket bättre på att sätta upp mål som faktiskt är mål. Vi måste bli mycket bättre på att leda arbetet med att undanröja hinder och få bort exkluderingseffekter i klassrum och i skolan.

Det går inte att välja vilken nivå man vill jobba på. Det finns inga nivåer. Alla är organisationen, alla tillhör någon grupp, alla är individer i organisationen. Du jobbar på alla nivåer vare sig du vill eller inte. Men du kan anlägga individens perspektiv på organisationens perspektiv. Gruppens perspektiv eller handlingar som del i organisationens förmåga.  

En lärare är en individ som utformar sin undervisning på gruppnivå och gör det utifrån hur organisationen jobbar med undervisningens frågor både på gruppnivå i arbetslaget och på organisationsnivå men även på individnivå utifrån egna erfarenheter, kunskaper och ideologier.

En elev är en individ men deltar i undervisningen på gruppnivå, är del i minst en grupp och är föremål för organisationens arbete med att utveckla individen mot utbildningens mål.

En specialpedagog är en individ med erfarenheter och kunskaper och sin specialpedagogiska utbildning. Samtidigt en del i den samlade elevhälsan på gruppnivå och elevhälsan är del i organisationen. Specialpedagogen möter elever på individnivå. Ibland genom listor på “ärenden” ibland i möten med elever. Dessa elevers skolsituation har att göra med hur undervisningen är utformad på gruppnivå och hur elevens kunskaper och förmågor ser ut på individnivå. Även klassens sociala klimat på gruppnivå och individernas förmåga att främja den sociala miljön påverkar på individ- och gruppnivå. Organisationen möter den individuella eleven, inte tvärtom. Det är inte eleven som ska möta organisationen utan organisationen som ska möta eleven. Detta kan inte nog understrykas! Om vi är överens om detta så blir det helt självklart att specialpedagogen måste jobba på individ-grupp-organisationsnivå med uppdraget att undersöka hur organisationen som helhet, hur grupper och individer möter en elev, grupper av elever, alla elever.

Det betyder att specialpedagogen inte kan sitta enbart med enskilda elever men det betyder att det är mycket värdefullt att specialpedagogen träffar enskilda elever i lärandesituationer. Det betyder att det är mycket värdefullt att specialpedagogen träffar enskilda lärare i lärandesamtal (individnivå) och i utformning av undervisningen (gruppnivå och organisationsnivå). Inte för att tala om för läraren hur läraren ska göra på individnivå utan för att vara organisationens förlängda arm in i elevers möten med undervisningen och förutsättningarna för lärande. Det betyder också att det är värdefullt att specialpedagogen är med där det fattas beslut för att kunna bidra med sitt perspektiv – anti-exkluderingsperspektivet.

Börja någonstans och utveckla systemen allteftersom! Här är några exempel:

1. Vanliga kritiska situationer och deras omfattning enligt observationer och elevers berättelser:

2. Den tuffaste utmaningen på individnivå – en tidslinje med händelser. Ringa in de händelser som tycks avgörande.

3. Sammanställ åtgärdsprogram – vilka åtgärder är vanligast? Vilka behov ska mötas? Kan det göras på annat sätt?

4. Sammanställ extra anpassningar – vilka används ofta? Hur funkar de? Vad säger elever? Avser de formen på undervisningen eller innehållet?

5. Sammanställ antalet elever i så kallade stödstugor. Vilka kommer dit? Vad säger eleverna? Vilka skolsvårigheter ska de få hjälp med? Finns mönster? Behöver organisationen organisera för specifika lärbehov? Vilka effekter uppnås med hjälp av stödstugorna?

6. Antalet F-varningar – vilka ämnen? Vilka elever? När uppmärksammades det först? Hur försökte man möta vid olika tidpunkter? Vad kan vi lära oss i organisationen av det? Vad hade kunnat möta bättre? Vad säger eleverna? Skapa en tidslinje för händelser som lett fram till en F-varning. Vad kan vi lära av det?

7. Antalet elever med frånvaromönster som oroar – vilka klasser? Vilka dagar? Vilka perioder?

När ska man hinna göra allt det här då? Ja, det är du som äger tiden. Allt vi har är tid. Frågan är hur vi använder den. När man undervisar samlar man data under lektioner, för formativ bedömning och för att samla underlag för betyg. Kan man göra det som specialpedagog också? Notera lite varje dag i alla de uppgifter man utför för att i slutet av varje vecka eller månad kunna sammanställa och analysera tillsammans med andra. Vi kanske behöver en matris? En matris för formativ bedömning av organisationens förmåga att möta de elever vi har. Hur skulle en sådan kunna se ut? Här är några utkast:

Loggbok exkluderingsobservationer: