Välviljan som exkluderar

Vem går inte igång på berättelser om barn som inte får stöd i skolan? Här är en berättelse som jag fått av en förälder vars historia tyvärr är alltför vanlig. Perspektivet är barnets och rätten till undervisning på egna villkor. Detta perspektiv skiljer sig något från det synsätt som just nu dominerar i debatten om stöd där stödet förväntas komma från annat håll än från läraren i klassrummet.

“Att något var annorlunda med M förstod vi tidigt. Det var svårt att byta från en aktivitet till en annan och det svårt att ha mer än en kompis i taget. Redan på dagis kallades M för virvelvinden och personalen fick punktmarkera för att förhindra rymningar. I skolan fungerade det ofta bra men det var tydligt att stressiga situationer var jobbigare för M än andra barn. Så i årskurs 4 bytte M skola. Oförmågan att hantera stressiga situationer och prestationsångest tog över och M blev allt mindre kommunikativ. Under våren kontaktade vi föräldrar BUP eftersom M inte ville leva längre och hade utbrott som var svåra att förstå sig på. M ville inte gå i skolan. Efter en utvärdering fick M ett antal bokstavsdiagnoser och fick gå i behandling för de tvångssyndrom som hade utvecklats under året för att hålla ångesten på plats. Testerna visade att M hade hög intellektuell kapacitet. I skolan fanns en person som hade god förståelse för problematiken men eftersom skolan som helhet inte hade plats för en tillåtande attityd vad det bara den personen som kunde se och möta M. På lektionerna var allt som vanligt, inga anpassningar gjordes och ingen pratade med M om vad som skulle underlätta eller motivera. M vile använda sin ipad för att skriva på men det tog tid innan skolan godkände det och då blev det skämmigt att ta fram den eftersom ingen annan hade en tyckte M. Det blev allt svårare för M att behålla kompisar, stressnivån var så hög hela tiden att M:s sätt att umgås blev forcerat och dominerande. Under år 5 blev det än värre. M såg ingen mening med att leva eftersom allt handlade om vad som var fel på M. Det var liksom aldrig fel på någon eller något annat, M hade ju till och med på papper att det fanns flera fel som hörde till just M. Vi föräldrar satt i det ena mötet efter det andra och skrev på det ena åtgärdsprogrammet efter det andra men M märkte aldrig av det som bestämts i dem. Ena dagen satt vi i möte och bestämde att M skulle få ha kapuschong på sig om det behövdes andra dagen satt jag i telefon med upprörda lärare som ville att jag skulle prata med M om det olämpliga att ta på kapuschongen eftersom det blev svårt att förklara för de andra barnen varför just M fick ha den och inte andra. Nu fixade skolan en assistent, en 19-årig tjej som kunde ta hand om M vissa tider fyra av fem dagar. Då fick M sitta med assistenten i ett annat rum. Vi föräldrar ville ju inte att M skulle behöva lämna klassrummet och bad att de skulle ordna med assistent i klassrummet istället men det verkade inte fungera. En dag ringde kuratorn, M hade gått dit ofta och fick hjälp med att djupandas och koppla av, och berättade att M igen hade pratat om att skada sig eller värre. Jag hämtade M och fick veta av kuratorn att skolan tyvärr inte hade resurser att ta hand om M. M vägrade nu att gå tillbaka till skolan och vi hade ytterligare möte. Där fick vi veta att specialpedagogen och kuratorn var så ledsna men hade kommit fram till att M inte kunde vara kvar i skolan eftersom resurser saknades för att ta hand om M. Det blev för svårt skolan att ta hand om M eftersom diagnoserna visade behov av mindre grupp och någon som kan ta hand om ångesten på heltid. De sade att M inte kunde få det M behövde i skolan. Inte en enda gång var de intresserade av att diskutera hur undervisningen såg ut och om det var anpassat i klassrummet på ett sätt som skulle kunna funka för M. Inte en enda gång frågade lärarna M hur det skulle kunna fungera trots att M bevisligen är verbal och högintelligent. Vi föräldrar ville ju att M skulle kunna gå kvar i skolan och lära sig hantera stress och kompisrelationer. Vi ställde upp på heltid i princip med behandlingar och träning utanför skolan. Att sparka ut M var ju att bekräfta för både M, lärarna och de andra barnen att det var M det var fel på. Nu går M i resursskola och det är bra med lärarna som har kompetens och förståelse men M har lärt sig slutgiltigt att de som går där inte platsar i vanlig skola. Utbildningen har definitivt blivit lidande, vi vet inte hur mycket luckor M har kunskapsmässigt. Vi undrar ofta hur det hade blivit om M hade gått i en skola som var bättre på att anpassa undervisningen och verksamheten istället för att ha fokus på att ta hand om M när skadan redan var skedd”.

Specialpedagogens kommentar:

Det är viktigt att inse att det inte finns några enkla lösningar på situationer som den föräldern beskriver. Det är svårt för alla inblandade att hantera svår ångest och skolvägran. Därför är det så viktigt att vi som jobbar i skolan lär oss att utreda vad som kan utlösa ångest eller inlärningssvårigheter. I M:s fall verkar det som om diagnoserna i sig var grund för att bestämma M:s behov. Istället borde skolan ha undersökt vilka behoven var utifrån M:s perspektiv. Ett behov kan ha varit att skapa strategier för att hantera stress. Ett annat behov kan ha varit att anpassa situationen (i klassrummet eller i matsalen) så att den inte skulle upplevas som stressig. En tät, ärlig och individanpassad dialog med läraren var troligen ytterligare ett behov. Om behoven vaskas fram i samarbete med barnet är det lättare att komma på lösningar för att möta behoven. Diagnosen förklarar beteenden men kan inte bestämma behoven.

Jag har aldrig förstått varför outbildade unga assistenter ska ta sig an de största pedagogiska utmaningarna. Vad hade hänt om assistenten tidvis var i klassrummet och assisterade de välfungerade eleverna medan läraren tog sig an M och säkert andra som var i samma situation? Hur hade M reagerat om det var två i klassrummet som kunde cirkulera eller som kunde samla en liten grupp i taget för samtal?

Det som M:s föräldrar berättade visade att det fanns en stor välvilja och att man led av att inte kunna hjälpa M. Denna välvilja kan lätt tippa över i ett exkluderande förhållningssätt om man kommer till slutsatsen att man inte kan hjälpa till och att man har gjort allt som går att göra. Problemet är att “allt som går att göra” ofta handlar om det som kan göras utanför klassrummet. Någon måste våga undersöka när M får ångest, vad som kan ha utlöst beteendeproblematiken. Så länge som undervisningen betraktas som tillräcklig och elever som otillräckliga så länge kommer vi också att uppleva brister i stöd.

Vad skulle hända om vi istället betraktade undervisning som ett samarbete med barnen, om vi betraktade lärarens ledarskap som naturligt situationsanpassat och om vi betraktade ansvaret för att möta behov hos även de barn med utmanande problematik som något vi gör tillsammans både i och utanför klassrummet? Vad skulle hända om vi betraktade barn som naturligt olika med en naturlig variation av funktioner och med helt vanliga förseningar i vissa avseenden? Vad skulle hända om frågan om stöd görs till en fråga om vilket stöd lärare behöver för att hantera det ledarskap som ungar i utveckling behöver?

Vad skulle hända om vi började tala om inkludering på allvar, det vill säga en ärlig granskning av undervisningen och verksamheten istället för att se stora hjälpbehov som ska lösas av någon annan?