Återkoppling som förebygger och åtgärdar restuppgifter

Nästa vecka är manus klart till min nya bok som beräknas komma på Gothia fortbildning i början av juni. Titeln är “Återkoppling för utveckling – från förmedling till handledning”. Betyg är en återkoppling. Kunskapskrav är del av en sorts återkoppling. Men det är långt ifrån den enda återkoppling som spelar roll för elevers välbefinnande och lärande. Det vill jag lyfta i boken.

I detta blogginlägg fortsätter jag på temat “elever med restuppgifter”. Den återkoppling dessa elever får av läraren kan vara avgörande för hur det går med alla rester.

Exemplen här är tagna från olika skolor. De är autentiska och jag har valt dem för att de är så typiska. Min intention är verkligen inte att hänga ut lärare eller bidra till tankar som “Ja, dessa lärare – vad de ställer till det!”. Lärare träffar mellan 100 och 200 elever varje vecka, iallafall på gymnasiet, och det betyder hundratals eller tusentals beslut om återkoppling varje vecka. Självklart kommer inte alla dessa beslut vara genomtänkta eller fungera som det var tänkt. Min intention är att lyfta upp vanliga exempel i ljuset så att vi kan hitta gemensamma nämnare vad gäller det som inte fungerar och det som fungerar.

Återkoppling är kanske den viktigaste delen av den pedagogiska verksamheten. Det är återkopplingen som ska leda eleverna vidare i sitt lärande. Samtidigt är det svårt. Inte minst om kulturen är, som jag upplever det just nu, att betyg och kunskapskrav är den dominerande återkopplingen. Det blir svårare för det innebär att lärare ska återkoppla utifrån väldigt abstrakta begrepp så att eleverna förstår vad det handlar om. Dessutom ska den återkopplingen helst komma snabbt, i stunden. Frestelsen att undvika återkoppling och få tid för att tänka igenom den och ge den långt senare kan bli stor. Konsekvenserna av den strategin kan bli förödande för både elev och lärare.

Så här sa en uppgiven och omotiverade elev till mig:

Det spelar ingen roll vad jag gör. Jag får ändå bara veta vad som är fel, vad jag har missat eller inte gjort tillräckligt av. Om jag nu överhuvudtaget får någon återkoppling.

Frågan är vad vi i elevhälsoteamet ska göra i dessa fall. Förväntningarna från lärarna är att vi på något magiskt sätt ska få eleven att börja jobba med sina restuppgifter. Men motivationen att ta tag i rester är beroende av återkoppling som handlar om strategier, möjligheter och hopp. Motivationen kommer när återkopplingen kommer, inte tvärtom. (Se gärna PFL-bloggen om sambandet mellan skola och hälsa/ohälsa)

Här är några typiska elevärenden som jag vill problematisera utifrån ett återkopplingsperspektiv:

1. En elev som är i en svår situation och har svårt att komma upp på morgnarna kommer ofta försent. Skolan vet varför. Vid ett tillfälle kom han lite sent till lektionen varpå läraren återkopplar den sena ankomsten:

Jaså, dags att komma nu?

Veckan efter blev eleven sen igen. Denna gång tog han beslutet att inte gå till lektionen alls för att undvika återkopplingen inför sina klasskamrater. Lärarens intention var att visa ledarskap. Här kommer man inte sent utan att det markeras! Konsekvensen blev att eleven inte kom alls.

1. En elev har lite svårt att se helheter, att få ihop många små delar till ett större sammanhang. Hennes associationsbanor är…spännande! Hon har utvecklats mycket och tar numera själv kontakt med lärare för att få återkoppling på arbetet. En lärare gav följande återkoppling:

Se till att hålla fokus i din text! Då kommer det att hänga ihop mycket bättre.

Lärarens intention var att hitta detaljen som skulle hjälpa eleven att bearbeta texten. Konsekvensen blev att texten blev liggande. Om eleven kunde hålla fokus så skulle hon ju inte ha behövt be om återkoppling.

1. En elev har stor frånvaro på grund av depression och utmattning och lärarna är förstås oroade. Hur ska man hinna få tillräckligt med underlag inför betygsättningen? Hur ska man kunna se till att underlaget är allsidigt? En av lärarna återkopplade i det digitala systemet skolan har för att tala om för elever och föräldrar hur eleven ligger till:

Kom igen nu, Micke! Kämpa! Nu är det inte mycket kvar av terminen!

Lärarens intention var att peppa och få eleven att se att bara han orkar lite till så kommer det att gå vägen. Konsekvensen blev att skillnaden mellan hur eleven kände sig och elevens uppfattning av lärarens krav blev så stor att kontakten helt upphörde.

Jag vet, ibland känner man sig uppgiven av alla dessa elever som hamnar i ohälsa och dåliga strategier som bara leder till undvikande och uppskjutande. “Snyt dig och skaffa ett jobb!” kan jag känna ibland. “Hur svårt kan det vara?” Som tur är återkopplar jag aldrig det till elever eftersom jag vet att det är en känsla som står för min egen maktlöshet i svåra situationer.

Vilken återkoppling kan ge effekt? Hattie och Timperley har kategoriserat fyra nivåer av återkoppling som de har studerat:

1. Uppgiftsnivå – är det rätt eller fel? Motsvarar uppgiften kraven?

2. Processnivå – använder eleven begreppen på ett sätt som leder arbetet framåt? Kan eleven tillräckligt om ämnet för att klara uppgiften? Kan uppgiften lösas på ett annat sätt som mer motiverar? Vad behöver eleven veta eller kunna för att lösa uppgiften?

3. Metakognitiv nivå – vet eleven hur hen ska göra för att lösa denna sorts uppgift? Använder eleven strategier som fungerar? Jobbar eleven på ett effektivt sätt? Hur reflekterar eleven kring sitt eget arbete?

4. Personlig nivå – hur är eleven? Bra jobbat! Nu får du skärpa dig! Kom igen nu, jag vet att du kan om du vill! är exempel på återkoppling på denna nivå.

Återkoppling på nivå två och tre ger mest effekt på elevers lärande.

Det innebär att det finns två mycket effektiva nivåer för återkoppling som inte alls behöver ha med kunskapskrav och betyg att göra. Det innebär att återkoppling som bekräftar ansträngning, visar att man tror eller inte tror på eleven sätt att jobba (inte på elevens förmåga) och återkoppling som får eleven att tänka själv är mycket mer effektiv än om återkopplingen specificerar om texten är nyanserad eller välgrundad.

Hur får man någon att tänka själv? Man ställer frågor!

Jaså, dags att komma nu? Är visserligen en fråga men den får inte eleven att tänka själv. Ett bättre alternativ är:

Hej Anton! Välkommen! Sedan enskilt: Jag har märkt att det kan vara svårt för dig att komma i tid till denna lektion. Det betyder något för mig att det går bra för dig. Jag blir orolig för att du inte får hela bilden av lektionen. Hur ser din morgon ut? Hur skulle du kunna komma iallafall fem minuter tidigare? (Sen kapar man förstås fem minuter varje gång tills eleven är i tid).

Se till att hålla fokus i din text! kan göras om till flera frågor:

I vilken ordning kommer dina argument/informationspunkter/tankar? Om du markerar varje ny tanke med en siffra, var skulle siffrorna hamna? Om du sedan går från siffra 1 till 2 till 3, hur lätt är det att förstå hur dina tankar hänger ihop om man inte kan ämnet själv? Vilka ord och meningar skulle du ringa in som de allra viktigaste i din text? Vad är det som de orden och meningarna har gemensamt? Finns det något ord eller meningar som sticker ut, som inte har något gemensamt med andra inringade delarna? Behövs de?

Kom igen nu, kämpa! är en återkoppling på personlig nivå och ska undvikas helt och hållet enligt Hatties och Timperleys studier även om den är välmenad och alls inte taskig på något sätt. Intentionen är att peppa och då kan frågan istället formuleras:

Det betyder något för mig att det går bra för dig. Hur kan vi tillsammans hitta ett sätt för dig att träna på ….? Jag kommer att kontakta dig via telefon på måndag för att hitta en gemensam lösning.

Eleven behöver veta att allt ska inte göras för att läraren ska kunna sätta betyg. Hur skulle man själv känna om allt som görs ska läggas i en vågskål så att lönen blir rätt? Det är ju helhetsbilden som ska spela roll, inte vad som görs just den här veckan eller i just den här uppgiften. Det fina i kråksången är att om man kan få eleven att träna på något eller pröva något så får ju läraren syn på vad eleven kan. Och då kan det användas som en del av betygsunderlaget.

Den bästa återkopplingen för elever som har hamnat i situationer där deras strategi är att undvika arbete, ansträngning och risk att misslyckas är kanske ändå att vända på vem som behöver återkopplingen:

Hej Anton! Jag behöver återkoppling från dig om hur du ser på de uppgifter jag har föreslagit i kursen/ämnet hittills. Hur har de fungerat för dig? Har de motiverat dig? Har de varit en bra utgångspunkt för dig att träna och visa mig vad du kan? Hur kan du vägleda mig som din lärare så att vi tillsammans kan skapa en bättre situation än den du är i nu?

I nästa blogginlägg kommer jag att ge exempel på frågebatteri som kan användas för att få elever att komma igång med sina arbeten. Den heliga graalen som alla vill ha! ; )