Åtgärdsprogram är svåra att formulera – fyrfältaren kan hjälpa

Jag har aldrig varit så förtjust i det byråkratiska arbetet med att fylla i blanketter och handlingsplaner och att formulera planer för än det ena än det andra. Jag är rätt säker på att jag delar känslan av leda inför det arbetet. Samtidigt inser jag att det behövs, det finns sådant som måste hålla juridiskt och som måste finnas formulerat i kvalitetsarbetet både på individnivå och organisationsnivå.

Ett sådant dokument är åtgärdprogrammet. Det ska fungera både som ett juridiskt dokument (kan överklagas) och samtidigt, framförallt, ett pedagogiskt verktyg. Hur ska man få ihop dessa två syften i ett och samma dokument?

Jag har vid det här laget läst väldigt många åtgärdsprogram. Varje gång jag läser ett ÅP slås jag av hur formuleringarna berättar något om vår samtid, hur de beskriver vår syn på åtgärder och på elevers svårigheter och framförallt på vår egen roll i de utmaningar som ÅP grundar sig i.

Här är ett exempel på formuleringar från ett autentiskt ÅP som är så generellt skrivet att det skulle kunna handla om vem som helst och ha utarbetats var som helst:

Formuleringarna säger en hel del om hur man ser på skolan och skolans uppgift och utformning. Det är eleven som ska finna struktur i sitt arbete och det är eleven som ska kunna arbeta koncentrerat. Eleven har tydligen inget behov av att utveckla strategier för det utan förväntas kunna det helt enkelt om bara miljön är lugn och trygg. Skolan kan bidra med miljön, lärandet och utvecklingen står eleven för. 

“Eleven är i behov av vuxenstöd för sin sociala utveckling“. Inga behov av strategier där heller eller fokus på specifika situationer där det sociala samspelet fallerar. Frågan är också hur en vuxen ska stödja elevens sociala utveckling om det är samspelet med kamraterna som är en utmaning. Vad ska den vuxne göra? Det kanske står i åtgärderna? Nej, tyvärr, där står bara samma sak – en vuxen följer med Kalle hela dagen. “Förhindra utbrott” är i analysen kopplat till Kalles sociala utveckling.

“Eleven behöver struktur och verktyg vid självständigt arbete“. Det behöver jag också kan jag berätta. Jag är supervan att skriva och formulera mig och mitt arbete är till 90% självständigt. Jag har levt länge och ändå skulle jag inte klara det utan mina verktyg och strukturer. Jag vill fråga: vilka strukturer? Vilka verktyg? När? Var? Hur? Vem ska bistå med dessa eller förväntas eleven även i detta fall själv ha strukturerna inom sig bara miljön är lugn och trygg? Hur ska detta följas upp? 

Vi är faktiskt usla i skolan på att formulera oss specifikt och konkret, uppföljningsbart. I synnehet när det gäller insatser som ska sättas in för en elev, en grupp eller för att utveckla organisationens förmåga kring något. 

Fast, är vi usla? Är det så enkelt att svårigheten finns hos oss själva? Eller är det så att även för skolfolk får man de svar man frågar efter?

Vilka behov av särskilt stöd har eleven? Den frågan kan man ju svara på utifrån massor av perspektiv. Mat, sömn, trygghet, relationer, hälsa är ju alla viktiga behov. Vad är det som är särskilt? Ja, det är ju också en fråga om perspektiv. Vad betyder att man ska beskriva behoven? i 9 fall av 10 kommer man då att beskriva svårigheterna. Lätt att konstruera en blankett, svårt att följa om den inte är explicit. Precis som det i undervisningen är lätt att konstruera en uppgift men svårare att följa upp i processen om den inte åtföljs av explicita inslag.

“Beskriv vilket behov av särskilt stöd som eleven har” följs i blanketten av frågan:

“Beskriv vilka åtgärder som …är nödvändiga för att tillgodose elevens behov av särskilt stöd..”

Som man frågar får man svar. En luddig formulering som kan handla om nästan vad som helst kommer att landa i luddiga formuleringar och uttryckas utifrån varje skolas syn på vad som är normal skola, vad som är ett behov, vad som är en åtgärd och vem som är föremål för åtgärder. Vad är nödvändiga åtgärder? Hur vet man det? Den noggranne kommer att lusläsa allmänna råden och hitta exempel. Dessa exempel är också allmänt hållna och kan aldrig beskrivas som individuella. Men de finns där och då kommer de att användas för elever som får ÅP oavsett vilken situation just den här eleven befinner sig i. Luddigt och generellt framför specifikt och individuellt.

Planen riskerar att inte uppmärksamma alla de små och stora handlingar varje dag som kan göra skillnad.  

Skapa en process istället för att leta bra svar på luddiga frågor.

För att få svar som kan användas behöver frågan ställas ungefär så här:

Vad ska vi göra för att denna elev ska kunna delta, lära och prestera i skolan?

Kartläggningen är klar, man har kommit fram till vilka situationer som påverkar eleven negativt och positivt, vilka risk- och skyddsfaktorer som uppstår runt eleven i olika sammanhang.  För att undvika det jag är med om så ofta, att man visserligen ser väldigt klart i kartläggningen, identifierar ämnen och tider och lärare och platser med mera, men sen landar i “eleven har behov av struktur och tydlighet” så föreslår jag detta verktyg:

Fyrfältaren är ett verktyg för att gräva i handlingar som man faktiskt tar ansvar för att genomföra och följa upp. Fyrfältaren fungerar som ett strukturerat samtal. Den kan aldrig ersätta ett ÅP men den kan användas för att uttrycka åtgärder mer specifikt och konkret innan man formulerar ÅP. Den sätter luppen på det alla kan göra för att utveckla organisationens förmåga att möta eleven.

Eliminera, reducera, öka, skapa – de fyra fälten som ska fyllas i

Vad måste alla runt eleven sluta göra (eliminera)? En nog så viktig fråga! Även om vi sätter in en åtgärd som gör att eleven får mer tid för att lära sig något viktigt så kan ju det omkullkastas om eleven fortsätter att få dålig återkoppling eller skäll eller jobba i grupparbete som inte funkar. Jag tänker på det jag skrev om i mitt förra inlägg, en elev som efter mycket om och men till slut fick klart en surdeg bara för att mötas av fler lärare som talade om att det inte räckte. Sådant kan ju organisationen sätta stopp för. 

Vad måste alla runt eleven göra mindre av (reducera)? Det går inte att sluta göra helt men det går och skulle vara bra för eleven att göra mindre av det. Provsituationer kanske? Skriva uppsatser? Det måste ju elever träna på men under en period kanske det är bra att dra ner på den typen av uppgift i just det här fallet. Det går att uttrycka sig och kommunicera förståelse på fler sätt än att skriva rader i ett dokument. Vi måste också  tala om för elever när de gör fel, kan vi göra mindre av det under en period eftersom det inte hjälper för denna elev? 

Vad måste alla runt eleven göra mer av (öka)? Vi gör det redan och det visar sig att det är positivt för elevens förutsättningar att delta och lära och prestera. Kanske är det en metod i undervisningen? Eller en möblering? Prov som görs på visst sätt? Organisation av övergång mellan lektion och matsal? Beröm som är specifikt inriktat på det eleven behöver utveckla? Kanske görs det i ett ämne och behöver göras i fler ämnen? Återkoppling på ett visst sätt? 

Vad måste alla runt eleven göra som inte görs idag (skapa)? Vi uppmärksammar att det finns metoder, arbetssätt, återkoppling, ledarskapshandlingar, gruppindelning, organisation av arbetet i klassrummet, mallar, exempel som inte används idag och som vi tror skulle hjälpa denna elev att delta, lära och prestera i skolan. 

Först skriver man in alla handlingar: 

Konkret och specifikt? Uppföljningsbart?

Sen analyserar man handlingarna. Vilka är konkreta och specifika? Hur kan de följas upp? I bästa fall står det sådant som är specifikt och uppföljningsbart i rutorna men jag kan faktiskt sätta en peng på att de inte kommer att vara det. Då lägger vi till en ruta i varje ruta och skriver “genom att” som rubrik. I exemplet ovan är till exempel “reducera tillsägelser” otillräckligt. Vilka ? När? Vem? Att öka frågor är säkert lovvärt men vilken typ? I vilka sammanhang? Varför?

Man kan få jobba en hel del med den där “genom att”-rubriken. Det är som att det finns ett visst motstånd mot att specificera för mycket. Till viss del är det förståeligt, vi måste designa och följa upp i stunden och då kan det bli eller kännas för styrt att vara exakt. Men det är också en ovana vid att vara exakt och specifik. 

När man har fyrfältaren klar med både handlingar och “genom att” så kan man föra över till åtgärdsprogrammet så att det blir fylligt och användbart och uppföljningsbart. Eller så blir det tydligt att det inte behövs ett åtgärdsprogram, det är inte särskilt stöd utan många små handlingar som gör susen.

Om du prövar, återkom gärna med feedback!